Under de senaste veckorna har kritiska granskningar av kristna miljöer fått stor uppmärksamhet. På SVT visas dels programserien ”Gud som haver barnen kär”, dels dokumentären om Hillsong Church. Psykoterapeuten Helén Västberg tror att det kan väcka tuffa minnen till liv hos dem med liknande upplevelser.
Genom åren har hon samlat på sig en hel del erfarenheter av människor med sår och trauman från osunda miljöer. Helén Västberg har samtalat med tidigare sektmedlemmar i Knutby, men även personer från mindre kända sammanhang, där maktmissbruk och andra typer av oegentligheter förekommit.
Till den kategorin hör exempelvis Stockholm Karisma center, frikyrkoförsamlingen som 2005 gick i konkurs med tolv miljoner i skulder. Händelserna där har aktualiserats genom podden “Vinhaggornas hämnd” som i fem avsnitt delar med sig av vittnesmål från tidigare medlemmar.
Efter att avsnitten sänts har diskussionerna fortsatt på sociala medier.
För personer som under lång tid blivit ifrågasatta pågår det ofta en inre brottningskamp; “Är det tillräckligt allvarligt?”
– Det finns en enorm kraft i att känna att man inte är ensam om sina upplevelser, säger Helén Västberg med anledning av att poddavsnitten lett till vidare samtal.
– Det är befriande att förstå att det inte bara var jag som trodde att kejsaren var naken – han var faktiskt det. Sen kan jag väl tycka att det finns bättre forum än sociala medier att prata om sådana saker på.
Västberg tycker inte alls det är konstigt att det kan finnas stora behov av att dryfta något som man var med om för 15-20 år sedan. Snarare är det så, menar Helén Västberg, att det kan behöva gå lite tid innan berättelserna kommer fram.
– För det första tar det ett tag innan man själv börjar reflektera över vad det var man faktiskt var med om. När man är mitt uppe i något har man ofta inte förstått att det är något negativt. Man kan behöva höra någon annan definiera det som ett andligt övergrepp eller vad det är, för att man ska förstå. Det kan ta tio år eller mer ändå.
– Sedan finns det en annan aspekt och det är om det är så sårigt och smärtsamt att det är jobbigt att tänka på. Man kanske har försökt förtränga sina minnen, lämnat allt som har med kyrkan bakom sig, men inser att det hela tiden kommer upp. Då behöver man få hjälp med bearbetning – det spelar ingen roll hur lång tid det gått.
[ Såren från Karisma gjorde att Jenny lämnade sin pingstförsamling ]
Det måste inte alltid vara fråga om att söka professionell hjälp – det kan vara en själavårdare eller någon man har förtroende för som lyssnar och tar emot berättelsen. Men det är viktigt att det som kommer fram kan hanteras av den som lyssnar, och då kan det ibland vara nödvändigt med en utbildad samtalsterapeut eller liknande, särskilt vid trauman, menar Helén Västberg.
Efter Anna Lindmans programserie “Gud som haver barnen kär” har somliga velat nyansera bilden av hur en kristen uppväxt kan se ut, något som i sin tur upprört en del med liknande erfarenheter som de i programmet. Det är en naturlig reaktion, menar Helén Västberg. När man själv är ett offer är det svårt att ta in andras perspektiv.
[ Debatt: Nu är inte rätt tid att berätta hur bra din uppväxt i kyrkan var ]
– Jag tänker att det handlar om rädslan att inte bli trodd eller bekräftad. Det är därför försvarsställningen blir så stark. För personer som under lång tid blivit ifrågasatta pågår det ofta en inre brottningskamp; “Är det tillräckligt allvarligt?”, “Kommer jag tas på allvar eller blir jag misstänkliggjord?”. När man då till slut fattar mod och berättar finns det inget utrymme för nyanser eller andras perspektiv.
[ Helen Västberg: Naivitet kring makt i kyrkliga sammanhang ]
Men hur länge ska man behöva sitta fast i det inträffade? När övergår det viktiga berättandet, som är en del av läkandet, till att bli ett ältande? Det är svårt att slå fast en viss tid eller ett visst antal gånger som man behöver berätta, menar Västberg.
– Det är som när små barn slår sig och behöver visa upp såret tio gånger och vill att man ska blåsa, dela upplevelsen och få hjälp att reglera den känslomässigt. Vi fungerar på samma sätt – har jag farit illa behöver jag få dela det om och om igen och bli tröstad, förstådd och speglad i min upplevelse, för att sen kunna integrera den i mina erfarenheter. Men tänk på i vilket forum du gör det – det är bättre att göra det i ett sammanhang där det kan tas om hand.
Hur kan man förstå när det är dags att lägga det inträffade bakom sig?
– När berättelsen inte längre styr mitt liv utan blir en integrerad erfarenhet som jag kan ta med mig vidare. När jag till exempel inte undviker saker för att de ger mig ångest. Kanske handlar det om att jag kan lyssna till lovsång utan att behöva lämna rummet.
Du har lyssnat till mängder av liknande berättelser. Vad ser du för röd tråd i de sammanhang där dessa utspelar sig?
– Det är en kombination av några olika saker. Ofta är det unga människor som dras till det här – som vill vara “där det händer”. Det blir ofta en stark gruppmentalitet som gör att man bortser från delar som inte är bra. Ledarna omger sig gärna med “ja-sägare” som bidrar till att det kan dra iväg väldigt snabbt. Och när det faktiskt även händer positiva saker, som att församlingen växer, människor har starka upplevelser av Gud – vem vill, och vågar, då säga nej till det? Då riskerar man att hamna helt utanför gemenskapen. För det krävs både mod och mognad.
[ Debatt: Maktmänniskor nästlar sig gärna in i kristna miljöer ]
