Det började med att en änkeman letade en plats att bearbeta sin sorg på och vände sig till kyrkan i Huddinge. I dag är gruppen av gemenskapstörstande män stor och livaktig och inkluderar både dem som lever i relationer och inte.
– Det är för mig en bild av Guds rike, säger Daniel Hafner, präst och samtalsledare.
– Du skulle ha varit här nu och sett dem! Vi kör mimteater och ena halvan av gruppen gestaltar en bensinmack och den andra halvan ett diskotek.
Det är svårt att inte smittas av prästen Daniel Hafners entusiasm när han beskriver ett tjugotal äldre män som leker i kyrkans samlingssal.
För en tid sedan satt Daniel Hafner, präst i Huddinge församling, tillsammans med Ronnie Fernström i TV4:s morgonsoffa och berättade om Herrklubben. Ronnie, som förlorat sin fru i bröstcancer letade efter en gemenskap där han fick dela sina tankar kring förlusten med likasinnade. Han gjorde snabbt upptäckten att majoriteten av dem som söker sig till sorgegrupper och liknande är kvinnor. Inget fel i det, men Ronnie kände ett behov av att få prata med änkemän. Han vände sig därför till sin lokala församling inom Svenska kyrkan. Där påbörjades det som kom att bli Herrklubben – en grupp för äldre män som förlorat sin livskamrat.
Men det var då det. För gruppen blev så populär att även män med sin partner kvar i livet blev sugna på att få vara med.
– Det var någon som kom och frågade “Å, har ni en herrklubb – får man joina?”. Den personen hade sin fru kvar i livet, men han var självklart välkommen ändå. Så nu är det en salig blandning av människor, med och utan relationer, förklarar Daniel Hafner.
– Ungefär hälften är änkemän. De flesta är infödda svenskar på över 60 år, men sen skiljer sig liv och bakgrund åt. En del har haft problem med missbruk och levt ganska tunga liv med mycket mörker, andra har levt mer stillsamma liv. En del har arbetarbakgrund, andra är akademiker.
Det som började som en liten grupp på 6-7 personer har på några få år växt till att nu omfatta två grupper på upp mot tjugo personer vardera. Daniel Hafner, som leder båda grupperna, gläds åt att se medlemmarna knyta nya vänskapsband. Han säger sig bli förvånad över hur enkelt det är att få människor att öppna upp; att ge någon en kram eller en klapp på ryggen och känna hur personen slappnar av.
– För mig finns det inget ändamål att de ska bli proffstroende eller ens bekänna Jesus som sin herre – mitt mål är att bryta ensamheten. Kan vi ge dem en gemenskap, då är jag nöjd. Det är för mig en bild av Guds rike, säger Daniel.
– Men det som ändå händer är att någon börjat gå på gudstjänster, en annan har gått med i kören, några engagerar sig volontärt i kyrkan. Det var någon av dem som sa till mig att “Du får prata om Gud och Jesus också, det tål vi”.
Och även om samtalen emellanåt handlar om att göra lumpen, om de veteranbilar som beskådades på utflykten till ett bilmuseum eller vad man brukar laga för mat i ett ensamhushåll, så kommer samtalet ofta in på livets djupare frågor. Varje träff avslutas också med “Hjärta/sten” – där alla får dela något som de brottas med just nu och något som ger hopp. Det brukar bli ärliga och öppenhjärtiga samtal, menar Daniel.
– Det är så vackert, när man till exempel tänker på bibeltexten där Abraham skickar ut sin slavkvinna Hagar i öknen, och så plötsligt möter hon Gud som visar henne en brunn med vatten där hon kan släcka sin törst. Hon kallar Gud för “seendets Gud”. För mig är den här samlingen en brunn, där seendets Gud får manifesteras. Här blir människor sedda i sin sorg, i sin glädje, i sin ensamhet.
– Ur mitt perspektiv är kristen tro handling, snarare än bekännelse och dogmer.
Upplägget för träffarna varierar; ibland gör de utflykter tillsammans, ibland någon samarbetsövning, men ofta blir det mycket tid för samtal. Daniel Hafner utgår ofta från sin egen bok “Skatter i lerkärl – berättelser för existentiella samtal” där han delat berättelser ur sitt eget och andras liv, för att landa i några frågor direkt till läsaren. Han märker att männen har lättare att öppna upp och dela med sig av egna tankar när Daniel först delat med sig av sina.
Vad vill du ge för tips till den församling som vill starta något liknande?
– Jag skulle önska mer frimodighet, att bara starta en grupp och se vad som händer. Egentligen skulle varje församling kunna ha en herrklubb, bara låta änkemännen få komma. Det behöver inte vara sorgetema – ibland kan det vara bra att inte gå in för mycket i det tunga och mörka, utan snarare göra saker som ger glädje. Skapa en gemenskap som får en att skratta, där man känner sig sedd och bekräftad – det behöver vi alla.
Tre röster om Herrklubben
Anders Alm, Huddinge
– Jag är nykter alkoholist efter ett 50-årigt missbruk och går fortfarande på AA-möten. Men detta ger mig så mycket mer i min behandling. Att få träffa de här männen, som kommer hit med fina avsikter – det betyder så mycket. Jag förlorade min fru 2008 och gemenskapen vi har här betyder allt för mig. Vi kan vara öppna och ärliga, vi pratar känslor med varandra. Jag har aldrig känt mig nedvärderad eller dömd, snarare hoppas jag kunna få inspirera någon annan. Den här gruppen längtar jag till. Daniel är en inspirationskälla också.
Vad tänker du om att det är kyrkan som anordnar detta?
– Engagemanget i kyrkan är jättefint. Jag som kommer från en annan bakgrund hade väl inte tänkt att jag skulle vilja ha något med kyrkan att göra. Men här är det ingen som behandlar mig sämre för att jag haft ett missbruk.
Hasse Andersson, 91 år och äldst i gruppen
– Det är ett avbrott i ensamheten. Jag har två döttrar här i Huddinge som hjälper mig, men min fru dog för 1,5 år sedan. Det är trevligt att träffa andra herrar med liknande erfarenheter – vi har alltid saker att prata om.
Vad kan kyrkan göra mer för att bryta ensamhet?
– De kan väl göra som vi har gjort här; bilda grupper. Om det ska vara för bara herrar eller blandat kan man diskutera, men damer har nog lättare att träffas ändå. Jag hoppas att det bildas fler herrklubbar.
Jimmy Jonsson, 45 år och ny i gruppen
Vad fick dig att komma med?
– Det var någon på Facebook som länkade till inslaget i Nyhetsmorgon och det väckte min nyfikenhet. Min fru gick bort för två år sedan, det kom lite cancer och förstörde.
Har du saknat en gemenskap sedan dess?
– Sjukhuset hade en liknande grupp, då i början som var jättebra. Jag tycker det är skönt att bara sitta och lyssna, prata med sådana som förstår en och dela erfarenheter. Det är inte så noga, att bara ta en fika och prata är bra.
---
Fakta: Herrklubben
- Gemenskaps- och samtalsgrupp för män som samlas i Huddinge kyrka.
- Började som en sorgegrupp för änkemän eftersom det fanns behov av det. Fortsatt som en öppnare grupp för män i behov av gemenskap.
- Se Daniel Hafner och initiativtagaren Ronnie Fernström berätta mer i Nyhetsmorgon.
---
---
Fakta: Daniel Hafners tips för att starta en liknande grupp
- Se till behoven som finns i området – saknar människor gemenskap, en plats att få prata känslor, att få dela sin sorg – vad kan församlingen bidra med?
- Män är oftast ensammare än kvinnor och många av kyrkans verksamheter lockar oftare kvinnor. Vad kan man göra för att få fler män till kyrkan?
- Var frimodig och starta en grupp utan att veta exakt vart den ska leda.
- Även om det är viktigt att få samtala om sin sorg kan det vara bra att fokusera på glädjen och att göra roliga saker tillsammans.
- Det är viktigt är att få känna sig sedd, bekräftad och lyssnad på – då kommer mycket annat på köpet.
---
