Man får akta sig för att bli nostalgisk. Det säger Sven Nilsson, 102 år gammal. Han har skrivit en bok om väckelsen i Dalarna och utesluter inte att något liknande kan ske i Sverige igen.
Sven Nilsson har varit Frälsningssoldat i 102 år. Så länge han har levt alltså. Eller om man ska vara noga blev han ju inte soldat direkt vid födseln, men det var nästan som att hans framtid var förutbestämd. Själv räknar han sitt kristnande till den 17 mars 1897. Då var han ännu inte född, men den dagen böjde hans farföräldrar knä vid botbänken i Frälsningsarmén i Vansbro och blev frälsta.
När Sven sedan föddes 1919 var det svåra tider. Spanska sjukan hade precis ebbat ut, första världskriget var över, men Sverige var ett skört land.
– Folket var försvagat, det var ransoneringstider och stor fattigdom. Sedan kom den stora depressionen med arbetslöshet som följd. När jag berättar för nysvenskar, ja de som betjänar mig så fint här på boendet, tror de inte att det är sant att Sverige var så illa däran, berättar Sven.
För snart ett år sedan flyttade han in på ett serviceboende i centrala Stockholm. Innan dess bodde han ensam i en trea i Vasastan och klarade alla sysslor på egen hand. Men sedan fick han problem med hjärtat.
– Det är bra att vara intagen här. Eller “intagen” är fel ord. Jag känner mig fri.
Han sitter i soffan i rummet som också rymmer hans säng, en tv, tavlor med dalamotiv och fiolen som han fick av sin farfar. I dag har han klätt upp sig i sin uniform. 1981 blev han Frälsningsarméns högste ledare i Sverige, samfundets kommendör. Dessförinnan hade han samma tjänst i Norge och Danmark. När han fyllde 100 skrev han boken “Under fanan – Hundra år av tacksamhet” och nu är han aktuell med “Älvarnas sång” om väckelserörelserna i Dalarna. Att han på sin ålders höst åstadkommit något sådant verkar inte bekomma honom.
– Ja, personalen brukar gissa på 86 när jag frågar hur gammal de tror att jag är, säger han avväpnande.
[ Skyllde sitt knarkande på tortyr från Frälsningsarmén ]
Att ha stått i Frälsningsarméns tjänst i ett sekel betyder att Sven Nilsson fått bevittna sekulariseringen på nära håll. När han växte upp var kyrka och samhälle nära sammanflätade. De flesta gick i söndagsskola och mötte engagerade lärarinnor (det var mest kvinnor) som levandegjorde bibelberättelserna.
– Det fanns en viss respekt för det andliga. När Frälsningsarmén i Vansbro bjöd in till lördagsmöte med fika, musik och extra fint dekorerade bord strömmade människor dit. Det berodde ju visserligen också på att de bodde trångt och därför sökte sig till större gemenskapsytor, men de var också intresserade av budskapet. Och frikyrkan påverkade hela samhället och bidrog till Sveriges välstånd!
Under 1930-talet var Frälsningsarmén som störst. Det uppfordrande omvändelsebudskapet gjorde att människor köade till botbänken. Efteråt gick de genast ut för tömma spritflaskan i diket och ackompanjerades av trossyskonens jubel. Sven minns särskilt en man – bygdens buse. Många tvivlade på att han skulle stå fast vid sitt frälsningsbeslut. Ännu fler blev oroliga när han gifte sig med en kvinna i kåren. Trettio år senare knackade samma kvinna Sven Nilsson på axeln. Lustigt nog befann de sig båda vid Golgata i Jerusalem. Hon tackade Sven för predikan den där kvällen för trettio år sedan och berättade att hennes man var bevarad i tron.
– Då kände jag att mitt arbete inte varit förgäves. Det var stort att stå där i Jerusalem och få tacka Gud tillsammans.
Sven Nilsson lägger till att den där typen av omedelbar omvändelse inte är lika vanlig i dag. Han aktar sig för att romantisera “urtiden”, men visst var det något särskilt när människor vallfärdade för att få höra om Jesus.
– I dag tänker många att de klarar sig utan Gud. Tilltron till materialismen är stor, vilket också har påverkat frikyrkorna. Det är farligt när undervisningen urvattnas och gudstjänsten blir show. Vi behöver en stadigare teologisk grund att stå på, säger Sven som bara gick sex år i skolan, men som resten av livet tagit ikapp det genom att vara en hängiven läsare.
Fördjupningen i Bibeln har han kombinerat med praktiskt arbete för samhällets mest utsatta. Det har inte alltid varit ett bekvämt liv: låg lön, oreglerad arbetstid, nära kontakt med människor med stora behov. Men Sven klagar inte. Han har haft ett rikt liv, säger han.
Ibland är det ju fånigt med Facebook. När folk lägger upp bilder på sina nybakade bullar och så där, men det kan ju också vara ett sätt att nå ut med budskapet om Gud.
— Sven Nilsson
När han tjänstgjorde som kommendör ägnade han stor del av tiden åt själavård, kårbesök och internationella kontakter, men han betonar också vikten av att finnas ute på gator och torg.
– Frälsningsarmén föddes på gatan och det är bland folket vi ska vara.
– Frikyrkan får inte bli för fin, slår Sven fast, och hänvisar till Frälsningsarméns grundare William Booth, som inte hade någon avsikt att grunda en församling, men som kände sig nödgad när “busar, fyllon och prostituerade” inte kände sig bekväma i andra kyrkor. Sven är inte heller säker på samhällets svaga känner sig hemma i de välordnade svenska frikyrkorna i dag.
Tror du att det kommer att bli väckelse igen?
– Det beror på vad man menar med väckelse. Men jag tror att människan är mer religiös än hon vill erkänna. Det visar sig ofta när olyckor har skett. Då vill man ha någon att prata med, någon som har en fast övertygelse.
– Kristendomen har en framtid i Sverige, men då vill det till att vi inte blir för bekväma eller börjar betrakta oss själva som en förening där vi ska ha mysigt tillsammans. Man får gå in för att kämpa på. Det är ingen lätt kamp, men det är spännande, säger Sven Nilsson med ett leende.
Hans framtoning är mild och tanken är klar. Jag frågar hur han hållit sig pigg så länge.
– Ja, det kan man ju inte råda över själv. Men jag tror mycket på att hålla sig à jour, läsa nyheterna och hänga med i vad som händer. Kolla vad folk skriver på Facebook.
Du har Facebook?
– Javisst. För ett tag sedan skrev jag en sak där och vet du, jag fick 675 svar, från hela världen. Det är ju otroligt!
– Ibland är det ju fånigt med Facebook. När folk lägger upp bilder på sina nybakade bullar och så där, men det kan ju också vara ett sätt att nå ut med budskapet om Gud. Det är viktigt att kyrkan följer med i tiden – tänk vilka möjligheter tekniken ger!
[ Krav på viss livsstil avskräcker från att vara med i Frälsningsarmén ]
Sven Nilsson är fortfarande aktiv i Vasakåren i Stockholm. Han är också engagerad i föreningen “Liv i Sverige” som arrangerar berättarkvällar. Där tar han ofta tillfället i akt att berätta om sin tro.
– Folk vet ju inte ett dugg om kristen tro, de är helt nollställda, men jag har upptäckt att när jag har börjat berätta om Frälsningsarmén har andra fortsatt på det temat och kanske berättat om någon släkting som också varit soldat eller så.
– Det är underbart att få lyssna till människors berättelser. Ibland kan det ju bli ganska vulgärt, men det får man tåla.
Berättelserna har funnits med Sven Nilsson så länge han levt. Som barn brukade han sitta på golvet i köket och suga åt sig av orden när grannar kom på spontanbesök och berättade historier medan det skymde utanför fönstren. Det kunde handla om sagoväsen, tomtar och troll.
– Vi hade ju ingen radio, tv eller telefon på den tiden, så vi pratade med varandra.
– Sedan har de bibliska berättelserna varit viktiga såklart. Nu har jag ett projekt att läsa hela Gamla testamentet från pärm till pärm. Det är jättespännande!
[ Coronakrisen slår hårt mot Frälsningsarmén ]
---
Fakta: Sven Nilsson
Ålder: 102 år.
Bor: Stockholm.
Familj: Barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Yrke: Frälsningsofficer med kommendörs rang, pensionär.
Aktuell: Med boken “Älvarnas sång”.
Kuriosa: Fick 1986 kungens medalj i tolfte storleken med Serafimerband.
---
