När Tobias Thyrén stod på botten såg han tre alternativ. Fängelse, döden eller att på något mirakulöst sätt lyckas bli drogfri. Det blev det sistnämnda alternativet. Och på vägen mötte han Gud.
Nio år gammal sitter Tobias Thyrén i en amerikanare och leker raggare tillsammans med en kompis. Bilen tillhör kompisens storebror och i baksätet ligger en kvarglömd vinflaska.
– Min kompis och jag tittade på varandra och sa: Ska vi dricka upp den? Jag kan fortfarande komma ihåg lyckokänslan jag kände när vi bestämde oss för att göra det. “Nu kommer jag att få bli full”, minns jag att jag tänkte.
Den här scenen utspelar sig i Lyrestad utanför Mariestad där Tobias Thyrén växte upp. Stora delar av barndomen bodde han hos sin mormor och morfar. Mormodern blev Tobias trygga punkt. Hon som såg och brydde sig om, som lagade mat och som lärde Tobias att be “Gud som haver barnen kär”. En mormor som, på ett mystiskt sätt, skulle få en avgörande betydelse när Tobias mådde som sämst. Vi ska återkomma till det.
Nu är det många år sedan Tobias Thyrén bodde i Mariestad, men västgötskan är omisskännlig. Han uttalar r:en långt bak i munnen och raggarbil blir “waggarbil”. I dag bor han i Uppsala och bor på studenthemmet till Johannelunds teologiska högskola. Vi sitter i skolans fikarum. Tobias är klädd i lila, storblommig skjorta. Underarmarna är täckta av tatueringar. Mellan oss på bordet har han lagt fram ett fotografi.
– Jag har sparat den där bilden för att komma ihåg hur illa det var när det var som värst.
Bilden föreställer en ung kille sittandes i en sliten, mörkbrun skinnsoffa. På bordet står ölburkar och cigarettpaket. Killen röker en cigarett, blicken är håglös, tom. I dag sitter fotografiet på toalettväggen i Tobias studentrum. Varje dag hjälper det honom att hålla sig nykter.
– Jag har lärt mig att det inte finns några garantier för att inte ta ett återfall. Om jag inte gör det jag ska, kan jag hamna där igen, och det vill jag inte. Jag tittar på det där fotot varje morgon och tar ett beslut att hålla mig drogfri. Och så ber jag Gud att hjälpa mig.
Men hur blev det så här? Tobias Thyrén beskriver beroendet som en sjukdom. Och han blev tidigt fast. Som fjortonåring satt han i sin mormors och morfars källare tillsammans med en kompis och hällde i sig sprit. Han var inte ute efter det sociala, det var ruset han ville åt. För att få tag i alkohol började han snatta och påhejad av sina kompisar blev brotten fler.
– Jag ville bli kriminell, säger han i dag. Det var spännande! Men jag var rätt feg så därför drack jag alkohol för att våga göra inbrott. Oftast planerade vi inte att göra brott, utan gjorde det spontant. Vi kunde åka förbi en lagård, se en cross och tänka: den snor vi! Men det var mest min kompis som stal, jag gillade framför allt att sitta bredvid i bilen och dricka öl och brännvin.
Du hade aldrig några moraliska betänkligheter om att det du gjorde var fel?
– Nej, men det fanns ju det som kallas “tjuvheder”, alltså regler för tjuvar. De går ut på att inte tjalla, inte göra sexbrott, inte sno från äldre. De reglerna följde jag.
I slutet av 1990-talet började det gå utför på riktigt för Tobias Thyrén. Alkohol hade blivit hasch, som hade blivit amfetamin. Till slut kretsade hela livet kring att få tag på droger.
– Egentligen var det inte drogerna som var problemet, det var mitt liv som var problemet, men sedan använde jag drogerna för att hantera det. Jag var livrädd för känslor. Därför var det perfekt att häva i sig något. Då vågade jag göra inbrott och prata med tjejer.
[ Hasse Boström: Unga har en falsk och snedvriden bild av droger ]
Tobias Thyréns familj försökte hjälpa, men nådde inte fram. Varje år brukade släkten samlas hos Tobias farfar för att fira jul och därför bestämde Tobias sig för att avtjäna sitt två månader långa fängelsestraff just under den tiden.
– Jag tänkte: “Jag vill inte träffa mina kusiner. De har hus och familj och jobb och här sitter jag och det enda jag gör är att dra i mig droger och göra konstigheter”.
– Fram till 2002 var mitt liv kaos. Drogerna gick före precis allting och det fanns dagar då jag levde på havregryn, vatten och socker eftersom jag lagt alla pengar på droger.
När livet var som sämst fanns tre möjliga alternativ som Tobias såg det.
– Antingen skulle jag begå självmord. Eller så skulle jag bli kåkfarare. Många kompisar levde så: först var de ute knarkade som galningar och sedan åkte de in och vilade upp sig, innan de fick komma ut och kunde köra samma race igen.
– Ett tredje alternativ som jag inte hade tänkt på innan var: Kanske kunde jag bli drogfri?
På anstalten hade Tobias Thyrén träffat en kille som var drogfri sedan flera år. Att möta någon som förstod hans situation skulle visa sig bli en viktig pusselbit för att kunna bli fri.
– Om någon Kalle som jobbat på Biltema hela livet och aldrig haft några problem hade kommit och sagt till mig att jag behövde ändra mig, skulle jag inte ha lyssnat. Men här var någon som visste vad han pratade om. Framför allt lade han inte skulden på mig.
– Tidigare hade jag valt bort att umgås med folk som inte drogade eftersom det blev för jobbigt för mig att erkänna att det fanns ett sätt att hantera livet utan att häva i sig droger. Men när jag träffade den här killen började jag tänka att det inte var omöjligt för mig ändå. Jag såg att man kunde ha ett ha ett drogfritt liv utan att vilja begå självmord varje dag. Jag tror faktiskt att den här killen räddade mitt liv.
[ Äntligen har Peter Artman en hel själ ]
Det finns ytterligare en person som hade avgörande betydelse för att Tobias Thyrén skulle kunna bli fri från drogerna. Under en avtändning när han mådde sämre än han någonsin gjort förut, fick han ett omskakande möte.
– Jag satt på akuten och hade sådan abstinens. Det var helt galet. Men då …
Tobias Thyréns röst spricker
– … då hör jag min mormor prata med mig …
– … och hon säger att allting kommer att ordna sig.
Det är fortfarande tungt att berätta om den här händelsen. Tobias torkar tårarna och berättar att mormodern vid det här tillfället hade varit död sedan många år. I dag ser han hennes ord som gudomlig ledning. Sakta men säkert hade han nämligen börjat närma sig den Gud som mormodern hade lärt honom att be till som liten.
– Jag hade provat att byta stad, att ha jobb, att ha flickvän, sälja droger, inte sälja droger, men en sak hade jag inte provat: att be till Gud. Så en dag drog jag ner persiennerna, för jag skämdes så mycket och ville inte att någon skulle se mig. Sedan lade mig på sängen, drog täcker över mig och knäppte händerna. Så bad jag.
Bönen blev ett första steg mot ett annat liv. Tobias Thyrén träffade vänner som hade varit drogfria länge och tillsammans med dem fick han hjälp att inse sin egen maktlöshet och behovet av en kraft som var större än han själv. Han mötte också en kristen man i pingstkyrkan i Mariestad som visade Jesu kärlek och förlåtelse i praktiken. I samband med en flytt till Kalmar gick Tobias Thyrén en Alpha-kurs och hittade en församlingsgemenskap.
Allt detta bidrog till att Tobias Thyrén nu är drogfri sedan 18 år tillbaka. I dag läser han integrerat prästprogram på Johannelunds teologiska högskola, men han brottas fortfarande med kallelsen.
– Jag vill ge tillbaka av det som jag har fått. En nyckel för mig har varit att sluta tänka att jag ska fixa allting själv och i stället överlåta mig till Gud och lita på honom. Jag funderar på om fängelsepräst skulle kunna vara något för mig, men det är mycket misär och jag vet inte om jag skulle klara det mentalt.
Tobias Thyrén har både dyslexi och ADHD, så studierna är bitvis kämpiga, säger han. Men han har hittat sina rutiner. Han pluggar intensivt 25 minuter innan han behöver fem minuters paus. Då ägnar han sig i stället åt sin nya hobby: Att köpa Hawaiiskjortor på Tradera.
– Jag har 28 stycken kortärmade skjortor nu. Jag blir mer och mer kräsen. Nu köper jag nästan bara de som har knappar gjorda av kokosnöt.
Vad är det du gillar med Hawaiiskjortor?
– Jag gillar att synas. Skjortorna har blivit min chans att få vara lite rockstjärna ändå.
[ Pastorn: Om du vill injicera, ring mig ]
---
Tobias Thyrén
Ålder: 46 år.
Bor: Uppsala.
Gör: Studerar integrerat prästprogram på Johannelunds teologiska högskola och arbetar på Sagahemmet, Frälsningsarméns stödboende.
---
---
Stödorganisationer att vända sig till
NA – Anonyma narkomaner
AA – Anonyma alkoholister
ACA – Adult Children of Alcoholics
Al-Anon – Anhöriga och vänner till alkoholister
Nar-Anon – Anhöriga till beroende
Celebrate recovery
Livsstegen
---
