Livsstil

Instagramstjärnan: Gud ville att jag skulle överleva

Influeraren André Karlsen mer känd som “Ortens viking” om tron och sina svåra barndomsår

André Karlsen, 24, är Borlängebon som har gått från en tuff uppväxt till att bli ett internetfenomen. För Dagen berättar han om sin tro och hur han gång på gång har fått bönesvar.

Jag minns när vi satt i köket i mitt barndomshem i Bålsta, André och jag. Vi var klasskompisar en gång i tiden.

Vi brukade skratta åt det mesta. Dricka varm choklad och hitta på massor av hyss tillsammans. Han var alltid glad och kunde förhandla sig till det mesta.

En skarp kille med ett stort hjärta som nu lyckats ta sociala medier med storm genom sina korta sketcher och sitt glada humör under namnet Ortens viking. Det är svårt att inte ryckas med och jag kommer på mig själv med att ha suttit länge vid min skärm för att undersöka vad han har haft för sig under tiden vi inte har haft kontakt.

När jag 10 år senare nervöst ringer upp Andre efter att jag har lyssnat på Sebastian Staksets podd, Helt ärligt där han medverkade gör det ont att veta att han har blivit så sviken av vuxenvärlden när han behövde den som mest.

– Hej, Nicole! Vad kul att höra din röst! Du låter likadant. Hur mår din mamma? frågar André Karlsen artigt.

Under Andrés uppväxt var föräldrarna skilda. Pappan var medlem i det ökända Borlänge­nätverket “Familjen” och var tungt kriminell. En morgon när André var i sexårsåldern blev han hyschad av sin pappa och pappans dåvarande flickvän. Anledningen var att två socialsekreterare väntade utanför ytterdörren för att kunna hämta André under ett så kallat LVU (lagen om vård av unga). De ville föra honom i säkerhet efter de hade fått vetskapen om pappans destruktiva leverne.

– Jag minns att jag tyckte det var jättekonstigt alltihop. Jag frågade pappa flera gånger varför jag skulle vara tyst.

André Karlsen

Efter en stund fick socialsekreterarna tag på en rädd och oförstående liten pojke. André minns hur han grät förtvivlat efter sin pappa medan han blev satt i en okänd bil. I famnen hade han sitt gosedjur Grodis.

– Pappa var arg och skrek på dem att de skulle gå därifrån men de lyssnade inte. Jag bara grät och grät efter min pappa.

Efter incidenten med socialen blev André placerad i ett jourhem som socialtjänsten hade ordnat. Dit kom barn och unga som akut behövde ett hem till följd av dysfunktionella familjeförhållanden.

Han mådde dåligt, kände sig ensam och han ingen att vända sig till. Allt han ville var att få återförenas med sin familj och få flytta hem igen. En dag började André be till Gud. Han kom inte från en kristen bakgrund, men upplevde att bönerna gav honom kraft och en känsla av att det faktiskt fanns någon som lyssnade på honom.

– Jag började be fast det höll jag för mig själv. Jag bad varje dag om att få flytta hem till min familj igen. Gud var min kraftkälla under den här tiden, berättar han.

Under lågstadiet var André Karlsen med om en tragisk olycka som höll på att kosta honom livet. En dag när han och en klasskamrat lekte med några plastfigurer fick han plötsligt en stock kastad på sig av en annan pojke. Stocken träffade tinningen och André blev liggandes på marken.

Skolan ringde det dåvarande fosterhemmet som kom och hämtade André, men inga ytterligare åtgärder togs. Han gick och la sig på kvällen, men nästa morgon vaknade han inte. Efter tre veckor i koma bekräftade läkarna det otänkbara – det var en hjärn­blödning.

– Det var hemskt! Jag fick lära mig allt på nytt. Gå, stå, skriva och prata.

När André i dag ser tillbaka på händelsen, tror han att det var Guds vilja att han överlevde. När han får frågan om hur hans tro ser ut i dag blir det tyst i några sekunder, som att han försöker att samla sig.

– Jag är absolut troende. Utan Gud hade jag inte varit här i dag. Jag tillhör inte någon kyrka i dagsläget, men jag praktiserar min tro genom bön. Mina böner ser jag som privata, de är mellan mig och Gud. Jag är noga med att ha en stark integritet när det gäller vad jag tror på.

André Karlsen

Andre Karlsen beskriver att han och några av hans vänner var stökiga och uppmanades på ungdomsgården att konfirmera sig.

– Jag hade så kul. Det var den bästa tiden i mitt liv.

Gudstron löper som en röd tråd genom samtalet. Förutom tillfrisknandet från hjärnblödningen beskriver han att han fått ytterligare ett stort bönesvar i livet. När det för elva år sedan stod klart att han skulle få flytta hem till sin familj igen.

Minnet av lärarens och klasskompisarnas jubel när han sprang in i klassrummet och ropade att han skulle få flytta hem igen lever kvar hos André än i dag.

– Mamma ringde mig mitt under en lektion och det gjorde mig förvånad eftersom hon aldrig brukade höra av sig när jag var i skolan. När jag förstod att jag skulle flytta hem igen blev jag chockad och sen helt lyrisk. Det var fantastiskt.

André Karlsen

I dag arbetar André som ungdomsledare. Från olyckan har han i dag nästan inga men alls. Många ungdomar vänder sig till honom för att han själv är väldigt öppen och transparent med sitt förflutna.

– Jag försöker se alla och bekräfta dem i mitt arbete. Jag är väldigt öppen med vad jag har gått igenom, säger André Karlsen.

Fler artiklar för dig