Hon växte upp i en villa i Mölnlycke. Han som föräldralös på en strand i Kongo. I dag har de tre barn och bor i ett hus i Uddevalla. Dagen mötte Frida och Nicolas Toto för ett samtal om hur kärleken kan övervinna allt.
På en strand längs Atlantkusten i Pointe Noire, Kongo, hasar en ung kille sig fram i sanden. Han saknar ben men tar sig fram på starka armar. Föräldrarna dog när han var fjorton år gammal och sedan dess han levt vid havet. Stranden är hans hem och fisket hans arbete. Han kallar sig Personne – “ingen” på franska – men egentligen heter han Nicolas.
I dag är det söndag och svenska Frida går en bönepromenad längs samma strand. Hon arbetar som sjuksköterska för organisationen Mercy Ships som med sitt stora skepp lägger till i olika hamnar längs Afrikas västkust för att ge vård åt de mest nödställda. På söndagarna besöker besättningen lokala kyrkor, men just den här dagen föredrar Frida en lugn stund med Gud framför en livlig gudstjänst. Ensam hoppar hon på lokalbussen och hamnar på en öde strand. Hon tar av sig kängorna och vandrar längs vattnet. Då får hon syn på en man utan ben.
– Jag blev genast väldigt nyfiken på honom. Många handikappade i Kongo går på marknaden för att tigga pengar, så jag förstod inte vad han gjorde ensam på stranden. Han såg ut som en gammal man, håret var gråsprängt, berättar Frida. Nicolas som sitter bredvid i soffan är snabb att flika in:
– Alltså, det var salt i håret. Det var därför det var grått.
[ Carl och Cajsa blev föräldrar mot alla odds ]
Båda skrattar och Frida fortsätter:
– Jag gick ikapp honom, började prata och bjöd honom på vatten. Jag blev så fångad av att han hade sådan energi. Han var så glad trots omständigheterna. Många människor som jag hade mött i Kongo lade sig till med ett slags klagande över sjukdom och problem och påpekade ofta att det behövdes pengar. Nicolas som tycktes ha anledning att klaga, gjorde inte det, vilket var uppfriskande och annorlunda.
Under det första mötet sitter Frida och Nicolas vid strandkanten och berättar om sina olika liv. Hon berättar om uppväxten i kalla Sverige, om de två åren som sjuksköterska i Bristol i England och om arbetet på Mercy Ships. Han berättar om flykten från kriget, om livet som hemlös och om tågolyckan som förändrade hans liv. Trots att de är främlingar för varandra kommer orden lätt, samtalet böljar fram och tillbaka. När Frida går därifrån känner hon att hon har varit med om något som kommer att påverka hennes liv för alltid.
– Det var som att himlen log. Jag kände att något hade hänt inom mig och visste redan då att det var en milstolpe i livet.
För Nicolas blir mötet ett bönesvar.
– Tre dagar innan hade jag som vanligt suttit och druckit med mina vänner. Vi pratade aldrig om Jesus eller Gud men just den dagen sa min kompis “Nico, jag tycker att du ska be till Gud. Om tre dagar kommer något stort att hända”. Det var längesen jag bad, men jag gjorde det och sa: Gud, du ser mig och vad jag behöver. Tre dagar senare träffade jag Frida, säger Nicolas och spricker upp i ett leende.
– Men första mötet var också konstigt. I Kongo ser man sällan vita och svarta som är kompisar, så jag blev förvånad när hon frågade mig om jag ville bli hennes vän. Jag såg inte heller ut som jag gör i dag – ren och med fin skjorta – utan jag var smutsig, hade trasiga kläder och luktade sprit.
[ Johanna och Anders gifte om sig - med varandra ]
Men Frida blev inte avskräckt. Egentligen hade hon alltid lockats till det som var annorlunda.
Hon kommer från ordnade förhållanden i villaförorten Mölnlycke utanför Göteborg och växte upp med föräldrar och tre syskon. Hela familjen var engagerad i Pingstkyrkan. Redan som barn visste Frida att hon ville bli missionär.
– Jag vet inte varifrån den övertygelsen kom, men jag kände starkt att jag skulle åka till Afrika. På högstadiet fick vi i uppgift att intervjua någon som hade ens drömyrke, så jag intervjuade en gammal missionär.
Frida beskriver att hon tidigt kände en äventyrslust. Hon försökte få sin pappa att ta ett jobb utomlands så att hela familjen kunde flytta, men ingen mer än Frida var sugen på det. Somrarna tillbringade de i Sverige och ute med båten. Men efter gymnasiet åkte Frida ensam till USA. Sedan utbildade hon sig till sjuksköterska med siktet tydligt inställt: Hon ville arbeta utomlands och hon ville INTE leva Svenssonliv.
– Jag kände att allting var så tillrättalagt i Sverige, att det var svårt att komma åt kärnan i relationen till andra människor och att det trasiga i livet antingen gömdes undan eller målades över så att det inte skulle synas. I andra länder lever man närmare lidandet, förklarar Frida.
Nicolas har personlig erfarenhet av just det.
– När mamma dog var det som att gå från noll till noll-noll-noll. Jag förlorade allt, hade ingenstans att bo, ingen försörjning, ingen familj, ingenting. Min mamma hade visat mig havet och fisket och det var min enda chans att överleva. Men livet vid havet var hårt. Vi levde bara för dagen, vi visste inte om vi skulle överleva natten, eller nästa dag. Ibland kunde jag sitta med en kompis på eftermiddagen. Morgonen efter var han borta. Död.
– I perioder var det svårt att försörja sig på fisket så jag började sälja knark och stjäla för att överleva. Och så började jag dricka och tappade kontrollen helt.
En dag förvärras livet ytterligare. Nicolas sitter på ett knökfullt tåg med benen dinglades utanför dörren när tåget plötsligt kränger och han faller av. Det ena benet fastnar och snart både känner och hör han hur benen krossas mot tågrälsen.
När han vaknar på sjukhuset är han omtöcknad och vet inte var han har kommit. Han känner bara att han är törstig och när personalen inte vill ge honom vatten bestämmer han sig för att hämta ett glas själv. Det är då han märker att hans båda ben är borta.
– Jag var i chock! Och jag började tänka på mitt liv: Hur skulle jag klara mig? Hur skulle jag kunna få pengar? Som hemlös var jag helt beroende av att kunna vara stark och snabb. Utan ben kunde jag inte försvara mig när det uppstod bråk.
Räddningen blir en ortodox präst som kommer till sjukhuset och erbjuder Nicolas att få en rullstol och rehabilitering i kyrkan. Nicolas har inget annat val, och trots att han knappt hört om Jesus tidigare, tar han tacksamt emot hjälpen. Med tiden blir han mer och mer delaktig i kyrkans liv och när de planerar att starta ett kloster frågar de om Nicolas vill bli en av munkarna där.
– Men sedan berättade de att en munk inte får träffa tjejer, inte gifta sig. De visade hur dagarna skulle se ut, att de skulle vara bön flera gånger om dagen och samma sak varje dag. Det kändes ändå inte så lockande och så småningom återvände jag till mitt gamla liv, fast utan ben.
Frida är glad att Nicolas inte blev munk. Hon berättar att det kändes enkelt mellan dem från start.
– Jag tog varje ledig stund till att söka upp Nicolas och vara med honom. Vi gjorde upp eld på stranden och satt och pratade långt in på natten, berättar hon.
– Men du blev arg när jag sa att jag älskar dig, retas Nicolas. Du ville vara kompis, men när jag ville att du skulle bli min flickvän tyckte du att jag var jobbig.
Frida minns och berättar att hon först inte vågade erkänna för sig själv att hon faktiskt var kär i Nicolas. Hon värnade friheten och tänkte att äktenskap inte var för henne. Men till sist väljer hon att kapitulera. Trots uppenbara praktiska svårigheter och upprepade svek från Nicolas sida, där han kunde dra iväg och komma tillbaka berusad långt senare, gick kärleken inte att tämja. Det blir inte minst tydligt när Fridas tid på Mercy Ships tar slut och hon flyttar till Frankrike. Hon gör försök att dejta andra, men i tankarna finns bara Nicolas. Hon bestämmer sig för att återvända till Kongo.
2015 blir ett innehållsrikt år för Frida och Nicolas. De förlovar sig, gifter sig hastigt och får sonen Espoir – franska för “hopp”. Den lilla bebisen blir ett hoppets tecken, även när Frida och Nicolas inte kan vara tillsammans.
– Under två år var vi ifrån varandra med undantag för korta perioder. Jag födde Espoir i Sverige och det dröjde innan Nicolas kunde träffa honom.
Hur lyckades ni överbrygga de hinder som fanns för er relation?
– Jag älskade Nicolas, jag kände att han var min stora kärlek. Han fascinerade mig, säger Frida.
– Jag var cool, inflikar Nicolas med ett leende och Frida håller med.
Det finns en värme och spontanitet mellan dem. De sitter nära, håller handen, skrattar ofta. Nicolas plockar bort ett litet skräp från Fridas hår.
I tre år har de bott i ett hus i Uddevalla.
Espoir har fått två syskon – Abigail och Benjamin. När Frida inte är mammaledig jobbar hon som sjuksköterska. Nicolas har haft flera olika praktikplatser, men ingen har resulterat i ett jobb.
– Det är svårt att komma in i samhället när man inte har något jobb, konstaterar han.
[ De ångrade skilsmässan – i Ikea-kön ]
Han säger att han ändå trivs i Sverige, men visst längtar han tillbaka till Kongo. Frida berättar om familjens gemensamma dröm.
– Planen är att åka tillbaka till Kongo. Vi har en bit mark där och vill köpa en större för att kunna bygga “Garden of hope” – ett utbildningscentrum där människor kan lära sig praktiska yrken och få ett starta-eget-bidrag i form av en symaskin eller några djur. Vi vill ha djuruppfödning och starta ett barnhem.
Det kan verka som stora planer, men paret har lyckats övervinna till synes omöjliga hinder förr. Tron på Guds trofasthet har burit dem genom såväl ekonomiska svårigheter som sjukdomar och en lång kamp för uppehållstillstånd.
År 2018 bestämde sig Frida och Nicolas för att förnya sina äktenskapslöften inför släkt och vänner i Sverige. I början av ceremonin spelades en video upp där Frida berättar deras historia. Videon avslutas med orden: “Det har varit år av väntan, längtan och förtvivlan. Vi är här i dag för att säga att det varit värt det”.
---
Fakta: Frida och Nicolas Toto
Frida och Nicolas gifte sig 2015. Frida är 36 år och Nicolas är 33. Tillsammans har de barnen Espoir 5 år, Abigail 2 år och Benjamin 8 månader. De bor i Uddevalla. I boken “Vild väg” (Marcus förlag) berättar Emelie Rönnerfors deras historia.
---
