Den som betvivlar att det ligger något i vad den kristna tron menar, att människan behöver omvända sig och be om förlåtelse, skulle jag rekommendera att en lördagsmorgon bege sig till närmaste återvinningscentral. Ingen av alla dessa rekorderliga svenskar som är där med sina släpkärror har jag någonsin hört säga om sin överfyllda källare: vaddå skräp? Varför skulle jag behöva åka till tippen? Vilken förolämpning! Nej, de åker snällt och sorterar i rätt container och far sedan hem med tom bil, gissningsvis lättade och glada över att ha blivit av med sådant de inte behövde.
Varför, då, är det så svårt för kyrkan att tala om synden och att mana till omvändelse? Det låter så gammaldags och mossigt. Men det det handlar om är ju inget annat än människans ständiga städbehov vad gäller sitt inre rum. Man skulle kunna vända på det: vad är det som säger att det inre skulle omfattas av helt andra regler än det yttre? Det finns goda skäl att anta att samma principer gäller både yttre och inre.
[ Ledare: Ingen förlåtelse utan bekännelse, Tegnell och Löfven ]
I sitt avskedstal (Joh 14-17) försöker Jesus förklara för lärjungarna att Han kommer att behöva lida och dö, alltså åka till återvinningscentralen, med allt folkets skräp. Det, skräpet, har hopat sig och folket mäktar inte med att ta hand om det själv, eller sortera vad som är värdefullt och vad som bör kastas. Han berättar (och nu lämnar jag ÅVC-bilden) att Han kommer att lämna dem och “gå till Fadern”.
De blir med rätta oroliga och ledsna; de hör Honom tala om glädje och fortsatt gemenskap men de anar att det som ligger emellan dem, i det läget de är i nu, och den där glädjen, är något obehagligt, något de inte vill tänka på. Men det var något som både de och Han måste igenom.
Den där rörelsen är inte bara påskens rörelse, den genomsyrar hela tillvaron. Såhär års blir det extra tydligt när den ostyriga vårsolen inte bara gläder mig med sin värme utan också gör mig uppmärksam på damm i fönstret och smuts på rutan. Jag kan inte få våren utan det där stynget inuti, maningen att göra rent. Det är den effekten som ljuset har; det är aldrig bara mysigt, bara fint och stämningsfullt – där det finns ljus finns det också alltid en risk (eller möjlighet!) att någon ska få syn på smuts, antingen egen eller andras. Vi kan inte kräva att bara få myset, utan den möjligheten.
[ Krönika: Sjukdom har inget med synd att göra ]
Påsken handlar om att Jesus lider och dör för att vi ska få liv. Vägen till förlåtelse går via korset, går via knäfallet, omvändelsen, nöden över smutsen inuti. Det är inte “negativa känslor”, det är sunt att må dåligt över allt skräp man samlat på sig.
Människan vill gärna tänka sig att livet ska vara ett enda långt fredagsmys. Vi vill ha lite vardag och mycket helg. Vi vill ha “det goda livet”. Som av en händelse är det också vad Gud vill ge oss. Kruxet är att vägen till “det goda livet” går via korset.
Det goda livet representeras i Bibeln inte sällan av staden, trygg inom sina murar. Motsatsen är öknen, där människan är ensam och oskyddad. Att Jesus led “utanför stadsporten” (Hebr 13:12) berättar därför om hur allvarlig den är, människans bortvändhet från Gud. Hon kanske inte förstår det, men hennes sökande efter oberoende för henne inte ut i frihet utan ut i öknen, in i ensamheten. Jesus vann det goda livet åt oss, genom att i vårt ställe, bära skulden. Det låter inte trevligt men om det är sant är det tillsammans med Honom jag finner glädjen.
[ Bibelordet och kommentar om att bekänna sin synd ]
---
Veckans bibeltexter:
Gamla testamentet: Jesaja 54:7-10
Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren. Det är som på Noas tid, då jag svor att Noas flod aldrig mer skulle dränka jorden. Så svär jag nu att inte mer vredgas och inte mer rasa mot dig. Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren.
Episteltext: Hebreerbrevet 13:12-16
Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.
Evangelietext: Johannesevangeliet 16:16-22
En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen.« Då sade några av lärjungarna till varandra: »Vad menar han när han säger: ‘En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’, och när han säger: ‘Jag går till Fadern’?« De sade: »Vad menar han med ‘en kort tid’? Vi förstår inte vad han säger.« Jesus märkte att de ville fråga honom och sade till dem: »Ni undrar varför jag sade: ‘En kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen’? Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.
Psaltaren: Psalm 147:1-7
Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig. Herren bygger upp Jerusalem och samlar det skingrade Israel. Han ger läkedom åt de förtvivlade, han helar deras sår. Han bestämmer stjärnornas antal och ger dem deras namn. Vår Herre är stor, hans kraft är väldig, hans vishet är utan gräns. Herren stöder de svaga, de gudlösa slår han till marken. Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra,
---
