I söndags var det Symeon som “ledd av Anden” gick till templet och fick se Världens frälsare i ett litet barns gestalt. Idag är det Jesus själv som “förs av Anden” ut i öknen. På grekiska “gick” Symeon “i Anden” och Jesus bokstavligen “leds upp” - en passivform som ska påminna oss om att det inte är Hans egen idé.
Anden har just, vid dopet, stigit ner över Jesus och den här händelsen är ytterligare ett slags dop. Gud tillåter uppenbarligen att Han frestas av djävulen. Kanske skulle man kunna säga att Gud är ansvarig och att djävulen är skyldig. Ja, så skulle man förresten kunna säga om hela världshistorien, i alla fall är det så som Bibeln beskriver saker och ting. Gud är hela tiden ansvarig för det som sker i Hans skapelse, som författaren är ansvarig för de personer hon hittar på. Men när de väl finns där, inom ramen, eller på scenen, så har de frihet att agera, att säga ja och nej. När personerna väl finns så är inte författaren eller regissören en diktator och skådespelarna eller romanfigurerna robotar. De har egen vilja och många författare har vittnat om planer som de själva haft för sina skapelser, som de fick ändra för att de helt enkelt inte kunde med att göra våld på sina figurer!
[ Nio kristna profiler: Så fastar vi i år ]
Eller som Bibeln skulle uttrycka det: Gud frestar ingen. När någon frestas är det alltid av sina egna begär. (Jak 1)
Konfrontationen i öknen är inget spel för gallerierna. Den är på riktigt. Jesus har, som Hebréerbrevets författare skriver, prövats på alla sätt och varit som vi, men utan synd. (4:15) Suck! Så långt man själv befinner sig från sådan perfektion. För att orka läsa vidare är det viktigt att vi lägger märke till en särskild detalj. Det står: när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Jag förstår det så att Jesu fasta är en gåva av Anden, inget Han kämpar sig till själv.
Det är inte säkert vi tänker på fastan på det sättet, utan snarare som en plikt vi borde underordna oss men saknar lust för. Eller så har vi för länge sedan gett upp försöken att skaffa oss någon andlig disciplin. Men om Gud är Gud är det ju så vist ordnat att jag får komma till Honom även med mina misslyckanden! Han verkar föredra att jag tagit en risk och förlorat några talenter än att jag grävt ner mitt mod.
[ Klarar du Dagens quiz om fastan? ]
Den långa fastan verkar vara en gåva som Jesus tar emot, snarare än något Han kämpar sig till själv. Varför skulle Matteus annars fortsätta: När han hade fastat i fyrtio dagar…blev han till slut hungrig? Det är då, när han är svag, som Frestaren sätter in sina stötar. Så hade det varit för Abraham och Sara; de hade också väntat VÄLDIGT LÄNGE, men till skillnad från Jesus gav Sara upp och satte igång med att febrilt tänka ut den plan som i förstone verkade så fiffig, men som visade sig vara katastrofal för alla inblandade. Jesus tar i det svaga ögonblicket inte sin tillflykt till egna smarta idéer utan gömmer sig helt och hållet bakom Guds Ord (se vidare Ef 6 om Guds rustning). Han låtsas inte att Han är osårbar.
Fastetiden är därför inte framför allt en tid för ståndaktighet och tävlan i askes utan en tid då vi ska låta Gud vara Gud och låta Honom strida för oss. Och vad vi än bestämmer oss för att avstå från: om det så är alkohol, pengar, kött, internet – be Gud om kraft att avstå så att vi efter fastan kan ge Gud äran. Och när vi misslyckas kan också det bli en påminnelse om att Hans kärlek är stadigare än våra prestationer.
