När Gösta Andersson insjuknade i covid-19 i våras nekades han vård på grund av sin ålder – men barnen stod på sig. Nu laddar han för fullt för Vätternrundan i sommar och uppmuntrar alla att ta vara på den tid man har.
– Jag är lyckligt lottad som hade påstridiga barn som såg till att jag fick behandling. Men jag hoppas verkligen att sjukvården ska klara av att ge alla en chans, säger Gösta Andersson.
Hur tänker du i dag kring det faktum att du faktiskt blev bortvald? Att du nekades intensivvård på grund av din ålder?
– Om jag kör mot rött så får jag böter, men i sjukvården kan man döma folk till döden utan påföljd. Det är anmärkningsvärt. Och det som gör mig mest ont är att undra: för hur många kostade detta livet?
[ Gösta Andersson ansågs för gammal för att få vård ]
Gösta lämnade in en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, om felbehandling, som ledde till en utredning med flera punkter. Södertälje sjukhus har också själva gjort en lex Maria-anmälan, brister är konstaterade och flera punkter ska rättas till, berättar Gösta.
– Jag har lovats en skriftlig rapport att åtgärderna är gjorda. Men jag är oerhört tacksam till sjukvården för den omvårdnad jag fick när jag kom till Huddinge sjukhus.
Gösta riktar också sitt tack till Gud.
– Jag känner en stor tacksamhet till en högre makt för att jag fick vara kvar. Jag har ju en tro sedan barnsben, säger Gösta.
Som femåring blev han så illa sparkad av hästen hemma på gården, att sju revben bröts och han var nära att krossas av tunga vagnshjul.
– Efter den stunden har jag alltid trott på en högre makt som ville att jag skulle få finnas kvar.
Det är en alldeles vanlig dag i början av januari. Vi möts i ett telefonsamtal som trots distansen präglas av stark närvaro.
– Det är inte att leka med, det där hemska, säger Gösta.
Han hade gått hemma och hostat någon vecka i månadsskiftet mars-april förra året. Sonen Henric köpte hostmedicin som inte gjorde någon större skillnad. Hustrun Catharina ringde den 6 april till sjukvårdsupplysningen på 1177 och bad om hjälp. De frågade om Gösta hade svårt med andningen och hänvisade till vårdcentralen. Dagen efter kom dottern Ulrica hem till sina föräldrar och då hon såg sin pappa ringde hon efter ambulans.
– Då gick jag ut själv och satte mig i ambulansen, men vi hade bara åkt någon halv kilometer, sedan minns jag inget mer, säger Gösta.
Då var hans syresättning nere på 73 procent. Normalt, berättar Gösta, ska man ligga på över 95 och hamnar man på 68 så är det kris.
– Men du känner dig inte speciellt dålig förrän du ramlar över gränsen.
[ Ulrica Stigberg: Värst var att inte få vara nära pappa Gösta ]
Allt som hände därefter har han fått återberättat av sin familj: Meddelandet på långfredagen från Södertälje sjukhus att Gösta blivit sämre, men nekades intensivvård på grund av sin höga ålder. Hur dottern Ulrica vädjade, bönade och bad. “Snälla, han är ju i bättre form än vad jag är!”. Hur man skickade Gösta vidare till intensivvård på Huddinge sjukhus och hur han där svävade mellan liv och död. Efter åtta dygn i respirator var osäkerheten stor om Gösta skulle klara att andas själv, men miraklet skedde.
– Jag hade gått ner sju kilo på de här åtta dygnen. Och jag minns att läkaren frågade mig vad ett plus ett var, men jag kunde inte svara, säger Gösta.
Röntgen visade dock att hjärnan inte tagit skada – och nu började den tuffa matchen att komma tillbaka till livet.
– Här har familjen betytt så otroligt mycket för mig, Catharina, mina barn och mina barnbarn. De har varit i mina tankar hela tiden. Hela mitt liv har jag jobbat enormt mycket, men när jag började kunna tänka ordentligt igen så visste jag att nu är det dags att ta vara mer på tiden jag har kvar. Både med mina närmaste och med andra värdefulla relationer, säger Gösta.
– Närheten till familj och vänner betyder allt. Den här julen skrev jag över 30 julkort, med personliga hälsningar, och det har jag inte gjort på många år!
Han skrattar.
Det där med att arbeta hårt är ingen överdrift. Trots att Gösta varit pensionär i många år har schemat varit fulltecknat.
– När jag gick i pension vid 65 så startade jag ett företag med två vänner för att driva ett miljöprojekt som jag drog i gång tillsammans med forskare under min tid på DeLaval. Det handlar om att hygienisera vårt humanavfall, berättar Gösta.
[ Yngve Gustafson: Äldre känner sig övergivna av vården och kyrkan ]
Han har också haft fullt upp som byggarbetare.
– Min yngste son träffade en tjej som hade många hästar, men bristfälliga byggnader, så jag har hållit i gång.
Och så var det ju det där med Vätternrundan. När Gösta fyllde 50 fick han både cykel, träningskläder och en anmälan till det klassiska cykelloppet i present av sina arbetskamrater.
– Sedan dess har jag cyklat varje år. Som flest var vi 42 från företaget, inklusive koncernchefen. Nu är det bara Olle Lind, forskningschefen, och jag som brukar cykla. De andra har ju blivit så gamla, brukar vi säga.
Gösta skrattar. Men inför Vätternrundan 2021 räknar han med extra fint sällskap av äldsta barnbarnet Micaela.
– Hon sa när jag låg sjuk att “om farfar klarar sig så ska jag köra Vätternrundan med honom” och fram till september i höstas tränade vi tillsammans i det vackra höstvädret. 30 mil blev det totalt, varav hälften tillsammans med Micaela, berättar Gösta.
Normalt sett brukar Gösta köra 100 mil inför varje lopp.
– Så i mars-april ska jag dra i gång igen med träningen.
Micaela såg också till att farfars och farmors speciella dag inte glömdes bort. Den 26 april 1958 sa det klick mellan Gösta och Catharina. 40 år senare hade Gösta tänkt köpa 40 rosor på väg hem från jobbet för att uppvakta sin kärlek på årsdagen, men eftersom han jobbade över den dagen hann blomsteraffären stänga. I stället körde han tillbaka till en ekdunge och plockade 40 vitsippor till sin käresta.
– Den buketten blev så uppskattad så det har jag fortsatt med varje år sedan dess.
Men den 26 april 2020 hade Gösta precis kommit ur respiratorn och att plocka några vitsippor var inte att tänka på. Då kom Micaela ihåg farfars bukett.
– Så hon plockade 62 vitsippor och åkte hem med dem till Catharina, berättar Gösta.
Att hustru, barn och barnbarn funnits där för honom hela vägen betyder mer än något annat.
– Jag har blivit så väl omhändertagen. Många slänger ur sig att “man får vara glad om man har hälsan” men jag skulle säga att du ska vara rädd om varje dag för det kan sluta så väldigt fort. Jag hoppas att själv kunna plocka 63 vitsippor till Catharina den 26 april och kan inte nog understryka: Var rädda om varandra och ta vara på den tid du har.
---
Gösta Andersson
- Ålder: 82 år
- Familj: Hustrun Catharina, tre barn – Henric, Ulrica och Jacob – och sju barnbarn mellan 6 och 25 år
- Bor: Södertälje
---
