För snart sex år sedan förlorade Sören Olsson sin son Ludvig. Nyligen blev han själv svårt sjuk i covid-19.
I Dagens podd berättar bokaktuella succéförfattaren om sorgen, tron och hur han omvärderat sin syn på vad som egentligen är viktigt i livet.
I snart fyrtio år har Sören Olsson och hans kusin Anders Jacobsson skrivit böcker tillsammans. Böckerna om Sune, Bert, Håkan-Bråkan och många andra har lästs och älskats av flera generationer svenska barn. Och just nu är duon inne i ett helt nytt skrivprojekt.
– Vi har precis börjat med en ny bokserie, som kommer ut senare i år och bygger på en idé som vi spånat på sedan 1985 men inte riktigt vågat förverkliga förrän nu, berättar Sören Olsson.
Just nu är Olsson dessutom aktuell med serien om Luna. Före jul kom “Luna och superkraften: Upptäckten” och i mars kommer uppföljaren “Luna och superkraften: Kärleken”. Böckerna om Luna skriver Sören för en gångs skull inte med kusinen Anders utan med medförfattarna Martin Svensson och Leif Eriksson.
– Jag har arbetat på samma sätt med dem som jag gjort med Anders. För mig är det viktigt att det finns en prestigelöshet i samarbetet och att berättelsen bästa får stå i fokus när vi arbetar och bollar idéer.
– Det finns många bottnar i berättelsen om Luna kring att bli sedd och lyssnad på, men också om vänskap och kärlek, säger Sören Olsson.
[ Lyssna på hela poddintervjun med Sören Olsson här ]
Finns det någon röd tråd i ditt författarskap, något som är gemensamt i allt du skrivit?
– Ja, det skulle nog vara hopp och humor. Jag vill att det ska finnas hopp i berättelserna och så skriver jag för att det ska vara roligt för läsaren. Sedan handlar nästan allt jag skrivit på ett eller annat sätt som känslor. De är något väldigt tidlöst. Känslorna av att bli ledsen, kär, eller jättearg har ju funnits lika länge som vi människor har funnits.
Frågorna om just hopp och vad som egentligen är viktigt i livet har aktualiserats särskilt under coronapandemin.
– Mitt i allt det hemska tror jag att den här pandemin kan bidra med en positiv sak, nämligen möjligheten att möta oss själva. För en del kan de bli väldig jobbigt. Men jag tror att det är nyttigt.
– Jag blev själv smittad med covid-19 och blev väldigt sjuk. Jag hamnade på Gävle sjukhus med syrgas och dropp. Där gick allt fokus åt till att försöka överleva. Men det blev också en tid för väldigt intensivt reflekterande kring frågan vad är viktigt i livet.
Vad kom du fram till?
– Det blev en påminnelse om att relationerna är det viktigaste vi har. Familj, vänner, släkt, dem jag har omkring mig. Att få mig själv och dem att må bra har blivit ännu viktigare, säger Sören Olsson.
Det är inte första gången författaren tvingats reflektera över de stora livsfrågorna. För snart sex år sedan avled hans son Ludvig, 24 år ung. Ludvig hade Downs syndrom men också ett medfött hjärtfel, som upptäcktes för sent.
– Från att han var tolv år och hjärtfelet upptäcktes visste vi att hans tid här med oss på jorden var begränsad.
Hur påverkade det er som familj att veta att tiden tillsammans med Ludvig var begränsad?
– Plötsligt gick det inte längre att skjuta på saker till morgondagen. Vi visste att varje år kunde vara det sista året. Vi gjorde inte allt men vi tog väldigt medvetna beslut. Det handlade inte bara om storslagna saker utan det kunde lika gärna vara att njuta av saker i vardagen, att ha en lång filmdag och se film efter film. Sådana saker.
Du gjorde en distinktion när du sa att Ludvigs tid på jorden var begränsad, vad tänker du händer efter livet på jorden?
– Jag tänker att någon del av mig lämnar det här jordelivet tillsammans med den här kroppen, men samtidigt att någonting också kommer vidare till en slags själarnas boning. Det som många troende kallar himlen.
[ Bert-författaren: Jag mötte en ängel ]
Sören Olsson röst är nyfiken och trygg samtidigt. Han berättar att han själv inte har någon kyrklig bakgrund. Däremot är hans hustru Yvonne uppvuxen som missionärsbarn i Kongo. Han beskriver att han levt nära den kristna synen på livet.
– Tänkandet och grubblandet kring de här frågorna har jag nog utvecklat hela livet. Jag tror på någon sorts storhet utanför oss själva, men kanske inte som religionerna beskriver en personlig Gud som kan gripa in om något går illa. Jag tror att handlingen måste ligga på det mänskliga planet.
Vad skulle du säga är meningen med livet?
– Skulle du få ett brev där det står att här är meningen med ditt liv så tror jag att det skulle vara ganska läskigt att öppna det brevet. För tänk om det står att det som är meningen med ditt liv hände redan för tre år sedan. För mig handlar meningen snarare att vara närvarande i vad som än händer.
Hur orkar man det när det är som tuffast?
– När vi höll på att förlora Ludvig tänkte vi inte så mycket framåt. När vi visste att det bara var dagar eller timmar kvar handlade allt om att vara där med honom. Att uppleva och njuta av hans närvaro där och då. Krama honom, känna hans fysiska kropp. Inte grubbla över hur det skulle bli sedan att leva utan honom. Utan att vara där i nuet. Det är ett slitet uttryck. Men Ludvig var expert på att vara i nuet.
Du har sagt att Ludvig är den bästa läraren du haft, handlar det om att vara närvarande?
– Ja, delvis om det, men också om acceptans. Ludvig personifierade acceptans. Hans favorituttryck var “spela roll”, han kunde se att saker var precis som de var och det var väldigt befriande. Man kunde komma till honom och känna sig helt misslyckad på grund av något och mötas av hans leende och orden “spela roll”. Det gav perspektiv.
– Om jag skulle möta någon som just fått beskedet att de fått ett barn med Downs syndrom är det första jag skulle säga “grattis”. Det är lätt att missa i början vilken oändligt stor gåva det är med det här oväntade och annorlunda barnet.
[ Diakon med Downs syndrom vigd i syrisk ortodoxa-kyrkan ]
Att som förälder få besked om att ens barn hade kunnat räddas om ett hjärtfelet bara hade upptäckts i tid måste vara minst sagt omtumlande. För Sören Olsson har det varit viktigt att inte fastna i bitterheten.
– När vi fick det beskedet kom ju både ilska, frustration, rädsla och bitterhet. Men när vi hade bearbetat de där första känslorna insåg vi att det tog så mycket energi och livsglädje att tänka tillbaka tolv år i tiden och önska att läkarna då skulle gjort något annorlunda. Vi ville använda den energin till att njuta av att ha Ludvig med oss den tiden vi hade.
– En del människor lever kortare liv, men det är inte ett meningslöst liv för det. Ludvig blev 24 år och jag hade älskat att ha kvar honom för alltid. Men hans liv blev inte så långt som vi hade hoppats. Livet har inte lovat någon demokratisk fördelning av lidande och elände. Vi vill gärna tro det. Men så är det inte – livet händer.
Vad drömmer du om i framtiden?
– Jag drömmer om att livet ska bli bra för våra döttrar som just nu bor i Kalifornien. Att de ska få bra liv och att jag och min hustru ska få vara friska och leva ett gott liv.
Hur har du det med Gud i dag?
– Haha, ja. Gud är väl ständigt närvarande på något plan. För mig är Gud väldigt mycket. Att bara gå ut i naturen och känna stillheten kan vara ett sätt att känna närvaro av någonting som är större än oss själva, säger Sören Olsson eftertänksamt.
---
Om Sören Olsson:
Ålder: 56 år.
Bor: I Bollnäs.
Yrke: Författare
Familj: Hustrun Yvonne Yvonne Brynggård Olsson och två vuxna döttrar.
Aktuell: Med bokserien om “Luna och superkraften”.
Kuriosa: Belönades 2014 med Glada Hudikteaterns hederspris för sina insatser för att belysa situationen för människor med funktionsnedsättning.
---
Mer i podden – Hör Sören Olsson om:
Varför han hör en varningsklocka varje gång han säger kanske.
Hur ett möte med en zorro-klädd pojke förändrade honom.
Hur han gjort för att inte fastna i frågan varför.
---
