När Ruya Setto kom som flykting till Sverige blev kyrkan hennes hem. Nu kan hon bli den första kvinnliga prästen från Irak och hon vill inte låta något hindra – varken barndomstrauman eller människors åsikter.
Ruya Settos studentrum på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala är avskalat. Det finns bara några få personliga tillhörigheter och en av dem sticker ut: ett rosa sängöverkast i fleece med ett stort Barbietryck. Överkastet finns inte där som en färgstark inredningsdetalj; bilden av plastdockan rymmer något djupare. För att förstå vad, tar vi oss till Bagdad, Irak, år 2003.
Det året invaderas Irak av USA. Amerikanerna avsätter Saddam Hussein och hoppas införa demokrati, men projektet havererar och leder till år av oroligheter och strid. Ruya Setto är tre år gammal och bor tillsammans med sin mamma och pappa, men snart ska bara pappan finnas kvar.
– Jag minns att mamma ofta låg i sängen, men jag förstod inte att hon var sjuk. En dag sa pappa: ‘Kom och ge mamma en puss’, så jag gjorde som han sa. Det var sista gången jag såg henne.
Ruyas mamma dog i lymfkörtelcancer och strax därefter fylldes huset av svartklädda kvinnor som skrek, grät och slog på sig själva. Männen satt i ett annat rum. Och lilla Ruya som inte visste att mamman var död, blev ensam inlåst i ett rum med leksaker.
– Jag önskade att pappa skulle komma, men han kom inte, berättar hon.
Under uppväxten bodde Ruya växelvis hos sin pappa och sina mostrar. Pappan gifte om sig, men Ruya hade svårt för kvinnan som tagit moderns plats och levde dessutom med ständig oro för mostrarnas nyckfulla utbrott. Inte heller skolan var en trygg plats. Ruya minns hur en bomb en dag briserade nära skolbyggnaden. Klassrummets fönsterrutor sprack och bänkarna skakade. Klassen som bestod av ett trettiotal sexåringar klamrade sig fast vid läraren i panik, grät och ropade efter sina mammor.
I dag är Ruya Setto 20 år gammal, men hennes kropp minns fortfarande rädslan för kriget, och rädslan för våld – såväl i hemmet som i skolan. Dagligen kämpar hon med ångest som hon härleder till barndomens trauman.
Men uppväxten innehöll också ljuspunkter. Kyrkan var en sådan, i alla fall till en början. Familjen tillhörde den kaldeisk-katolska kyrkan och Ruya har fina minnen därifrån. Men i takt med att kaldéerna blev mer och mer utsatta, blev familjen mer restriktiv med sina kyrkobesök.
– Ofta fick vi höra om präster som blivit skjutna, kyrkor som bränts ner och kristna som dödats mitt under mässan.
När familjen sedan fick ett hotbrev från al-Qaida blev situationen ohållbar, och de tvingades på flykt.
– De hotade att döda oss om vi inte konverterade till islam. I kuvertet låg en pistolkula.
Ruyas pappa flydde och dottern fick stanna kvar. Snart skulle hon få komma efter, lovade han.
– Han var borta i ett år, men för mig kändes det som fem. Jag brukade sitta i fönstret, blunda och räkna till 10, eller till 50, eller till 100, för jag tänkte att pappa skulle stå där framför mig när jag öppnade ögonen. Men det fungerade inte så …
[ Prästen Annahitas livsberättelse från Iran berörde kungen ]
Ruya fick bo hos släktingar i Syrien innan hon, strax efter sin åttaårsdag, fick uppehållstillstånd i Sverige och kunde återförenas med sin pappa och styvmor. De hade fått en liten lägenhet i det mångkulturella området Berga i Linköping och Ruya hade höga förväntningar på att livet nu skulle vända. I det nya landet skulle hon slippa terrorn från kriget och misshandeln i skolan. Hon skulle inte behöva vara rädd för att pappan när som helst skulle kunna dö. Men mötet med Sverige blev en chock.
– Det var så mörkt och tomt. Jag var van med människor överallt, att alltid vara hemma hos släkt och vänner, men så var inte livet här.
Ljuset i mörkret blev en rundad, beige tegelbyggnad mitt i Berga centrum: Svenska kyrkan.
– Redan första gången jag var där möttes jag av en sådan värme. Flera människor kom fram till mig, mötte mig i ögonhöjd och sa att det var roligt att jag var där. Jag förstod inte ett ord svenska, men nickade och log. Dessutom såg jag att kvinnor kunde vara präster. Redan då väcktes en tanke på att jag också kunde bli präst en dag.
Inom den katolska kyrkan är det inte möjligt för en kvinna att bli präst och när Ruya några år senare började prata om sina planer, var motståndet från andra kristna flyktingar kompakt.
– De ifrågasatte hur jag skulle kunna dela ut den heliga nattvarden när jag hade mens eller hur jag skulle kunna predika som höggravid. Men då påminde jag dem om att de själva inte hade funnits om det inte vore för mensen …
Ruya har aldrig velat finna sig i en trång kvinnoroll. Redan som barn satt hon hellre med männen och talade teologi än stod i köket och skvallrade med de andra kvinnorna. Mötet med de kvinnliga prästerna i Svenska kyrkan blev avgörande.
– De såg och uppmuntrade mig och sa: “klart du ska bli präst!”
– Kyrkan blev mitt hem, inte mitt andra hem, utan första, understryker hon.
Men samtidigt som kyrkan gav andrum, hade skolan motsatt effekt. Högstadiet var värst. I sjuan låg Ruyas styvmamma inlagd för psykiatrisk vård, pappan mådde dåligt och ekonomin var hårt pressad.
– Jag var så arg på Gud! På väg till skolan bråkade jag ofta med Gud, skrek inombords och frågade hur han kunde vara god när allt var så jobbigt. Jag bad att en bil skulle köra på mig, att Gud skulle låta mig dö.
[ Oroligt för kristna på Nineveslätten i Irak ]
Under hela högstadiet utsattes Ruya för mobbning. I nian kom det fram att en kille i hennes klass under två års tid hade publicerat smygfoton och filmer av henne och skrivit kränkande kommentarer. Klasskompisarna hade kommenterat och skrattat. Och trots att Ruya pratade med lärare och rektor, hände ingenting. Så en dag tog hon saken i egna händer, men på ett ovanligt sätt.
– Jag gick fram till honom på skolgården och frågade om jag hade gjort något mot honom. I så fall ville jag be om ursäkt. Jag sa också att jag visste att hans mamma hade fått cancer och berättade att min mamma dött i cancer, så om han ville ha stöd kunde han prata med mig. Han blev helt ställd och samtalet slutade med att jag fick ge honom en lång kram.
Varifrån fick du den kraften?
– Helig Ande!
– En månad tidigare hade jag velat strypa honom, så jag kan inte förklara det på något annat sätt än helig Ande.
Ruya Setto har fått lära sig att använda kärleken som redskap. Som yngre vände hon ofta taggarna utåt, skrek och bankade i väggar, men nu har hon hittat en bättre strategi. Som i samtal med den katolske familjevännen – han som varit mest skeptisk till Ruyas prästplaner.
– En dag satte jag mig bredvid honom och bara lyssnade. Sedan frågade jag om han kunde be för mig.
Mannen mjuknade upp och i somras, innan Ruya skulle flytta till Uppsala för att påbörja sina teologistudier vid Johannelunds teologiska högskola, träffades de på en grillfest. Det visade sig att mannen tänkt om.
– Innan vi skildes sa han till mig att han hoppas att Gud ger honom ett långt liv så att han kan komma till min kyrka och ta emot nattvarden av mig.
[ Få kristna har återvänder till sönderbombat Mosul ]
Hur kändes det?
– Jag bara grät.
Ruya Setto sätter sig till rätta på sängen med Barbie-överkastet. Varje gång hon kommer in på sitt studentrum påminner det henne om var hon kommer ifrån – och vart hon är på väg. Hon minns hur leken blev en verklighetsflykt och fristad.
– Barbiedockorna var allt det jag inte var. De hade vänner, var snygga, smala och hade råd att gå på bio eller till simhallen, medan jag var ensam, fattig, tjock och ful. Min styvmamma sa ofta att jag var för stor för att leka, att jag borde hjälpa till hemma i stället. Och så sa hon att ingen kille någonsin skulle vilja ha mig.
– När jag tittar på överkastet i dag påminner det mig om den lilla Ruya, allt hon fick gå igenom och allt vad hon klarade av. Jag önskar att någon hade sagt till henne: Du är bra, du är fin, Gud älskar dig!
I framtiden som präst hoppas Ruya kunna förmedla till andra det hon själv hade behövt höra. Hon vill vara en brobyggare och möta människor med samma kärlek som hon fick den där dagen i Berga kyrka när hon var ny och vilsen i Sverige. Och så vill hon tala om Jesus.
– Jesus är centrum. Min familj flydde för Jesu skull och vi förlorade allt. Även om livet varit tufft ser jag hur Gud har burit mig. Jag tänker aldrig överge honom.
[ Så många män och kvinnor studerar till präst och pastor ]
---
Fakta: Ruya Setto
- Ålder: 20 år
- Född: Bagdad, Irak Bor: Uppsala
- Gör: Pluggar på Johannelunds teologiska högskola, Integrerat prästprogram
- Familj: Pappa, styvmamma, fåglar och kyrkan
- Intressen: Sjunga, måla, pyssla och vara i kyrkan
