Fyrabarnsfamiljen Alkatrani har sett många bevis på Guds omsorg under sina fem år i Sverige. Genom människorna i kyrkan har de fått stöd, hjälp och med tiden också hittat fram till en kristen tro.
Nu firar de ännu en jul i ovisshet om de får stanna eller inte.
– Oavsett vad som händer litar vi på att Gud är med oss.
Lille River, en storögd 1,5-åring med lockigt hår, kryssar runt de små borden i kyrkans församlingslokal. Glad och obekymrad, även när han plockas upp av storebror Fahed, 12 år, som busar med honom och bär in honom till ett angränsande lekrum.
De sex medlemmarna i familjen Alkatrani kom hit som flyktingar från Irak och är numera vana vid att anpassa sig till nya miljöer och lära känna nya människor. Det var inte länge sedan de flyttades hit till Arboga, efter Migrationsverkets bestämmelser, och familjen har börjat finna sig tillrätta i Örtagårdskyrkan som blivit deras nya hemförsamling.
– Vi har fått mycket hjälp av människor som tillhört kyrkorna där vi har bott, konstaterar Safaa, pappan i familjen.
– Vi har också fått vara med och hjälpa till. Förra året fixade jag julgran och julpyntade i kyrkan och barnen fick vara med i ett julspel.
[ Sverige får hård kritik för behandlingen av kristna konvertiter ]
Han berättar att familjen, trots att de var muslimer när de anlände till Sverige 2015, togs om hand av personer i olika kyrkor. De fick praktisk hjälp, men också en vänskap med människor som verkligen tycktes bry sig om dem. Till slut var det någon på Migrationsverket som skämtsamt hade sagt att “Det är väl lika bra att ni blir kristna, ni är ju jämt i kyrkan ändå”. Hela familjen, som slagit sig ner på stolarna i församlingsvåningen, ler åt minnet som Safaa berättar.
Även om det kanske var menat som ett skämt var det just vad som hände efter något år i Sverige. Vägen till tro gick genom praktisk kärlek. Familjen togs med varm hand emot av människorna i kyrkan. En av dem var Carin Gisslén Schönning, ordförande i Equmeniakyrkan i det lilla samhället Stråtjära utanför Söderhamn. Mamma Intisar återkommer så många gånger under vårt samtal till denna Carin som fick betyda så mycket för henne, att Jul-Dagen slår henne en signal.
– Det kom fem-sex familjer till vårt lilla samhälle Stråtjära under 2015. En person i vår församling hade en idé om att vi skulle ge en blomma till alla nyanlända och det var så jag kom i kontakt med familjen Alkatrani, säger Carin Gisslén Schönning som fortfarande har kontakt med familjen och nämner dem i sina böner.
I en våg av engagemang anordnade församlingen, med samhällets hjälp, en klädinsamling för de nyanlända familjerna. Carin fick en idé om att ha så kallade församlingsaftnar där den som ville fick berätta om sitt hemland. Genom sitt engagemang för familjerna lärde Carin känna mamman Intisar. En dag när de besökte en loppis tillsammans pekade Intisar på ett litet kors som hon ville köpa.
– Det var som en signal till mig på att hon var nyfiken och ville veta mer om kristen tro. Jag fick introducera henne till en träff för kvinnor som de hade i Svenska kyrkan där hon kunde få veta mer.
[ Nya svenskar ger nytt liv i "(B)Lessebo" ]
Carin Gisslén Schönning vill inte lyfta fram sig själv som någon välgörare – det handlar helt enkelt om ett utbyte, att uppleva glädjen i att få lära känna andra människor. Hon berättar att hon haft stor glädje av både Intisar och Safaa, som alltid ställde upp vid serveringen i kyrkan och bland annat tyckte om att bjuda på hembakt bröd och tabbouleh.
– Det är som det står i ett bibelord, att det är genom att ge som man får, konstaterar Carin enkelt.
Pappa Safaa och mamma Intisar berättar om den kärlek som de mötte hos många. De nämner även Thomas och Eva Foogde, som blev som en extrafamilj under tiden i Hällefors. Det var genom relationer som de fick upptäcka alltmer av vad den kristna tron innebar. För ett par år sedan valde de att lämna islam för att döpa sig tillsammans med hela sin familj.
Under två års tid bodde de också bokstavligt talat i en kyrka. Det var i Hällefors utanför Örebro, som familjen fick flytta in i Korskyrkans ungdomslokal i stället för att tvingas flytta till en by i Västmanland. I ett rum med en stor hörnsoffa och ett pingisbord fann sig familjen tillrätta. Det var också i just Korskyrkan som hela familjen, förutom River som inte var född då, klev ner i den grönkaklade dopgraven för att låta döpa sig in i den kristna kyrkan och tron. Pastor Bengt Sjöberg, som under tiden i Hällefors fungerade som familjens juridiska ombud, var också den som förrättade dopet.
– Familjen Alkatrani har varit till stor hjälp och glädje för oss, säger Bengt Sjöberg, när JulDagen får tag på honom.
– Under tiden här hos oss berättade de att de längtade efter ännu ett barn och hade försökt i flera års tid att bli gravida. De gick till kyrkan och bad och en tid senare var Initisar gravid. Hon var höggravid när Migrationsverket ville flytta dem till annan ort. Då fick de flytta in i kyrkans ungdomsrum, berättar Bengt Sjöberg som även kallas “Flyktingpastorn” för sitt stora engagemang för nyanlända.
Det är inte bara lilla River som familjen ser som ett bönesvar under sin tid i Sverige. Pappa Safaa drar upp tröjärmen för att visa en urgröpning som syns på underarmen. Där blev han skjuten för flera år sedan, av en milisgrupp som trakasserade familjen när de bodde i Irak. Anledningen till trakasserierna ska ha varit att pappa Safaa arbetade för en amerikansk FN-grupp. Kulan gick in genom armen och kom ut på andra sidan. I perioder har Safaa haft väldigt ont, särskilt sedan han kom till det kallare klimatet i Sverige.
Pastorn Andreas Rosdal sitter med när vi samtalar, dels för att hjälpa äldsta sonen Ali att tolka samtalet, dels för att själv få höra mer av familjens berättelse. Han beskriver hur Safaa kom till kyrkan för bara några veckor sedan för att få hjälp att be för armen.
– Jag hade träffat dig några gånger, men aldrig sett dig med stödbandage runt armen tidigare. Du berättade att du hade svårt att sova på grund av smärtan och att läkaren bara hänvisat till smärtstillande tabletter som inte gjorde saken bättre, säger Andreas Rosdal.
– Det skulle ha blivit för dyrt med operation, suckar sonen Ali, som vet alltför väl vad det innebär att inte ha tillgång till ett svenskt personnummer och inte kunna ta del av vård och skola.
Andreas frågade därför om han fick be för Safaa och hans ömmande arm.
– Vi bad att smärtan skulle lämna Safaa, i Jesu namn. Safaa sa att smärtan försvann omedelbart och använde handen när vi fikade efteråt, berättar Andreas.
– Den känns fortfarande bra, bekräftar Safaa själv.
Det har mörknat utanför fönstren till församlingslokalen och det börjar bli dags för familjen att bege sig hemåt för att laga middag. Men innan vi bryter upp får barnen berätta vad de önskar sig i julklapp i år. 12-åringen, Fahed, tittar ner på sina kläder som han ärvt av sin äldre bror Ali. Han skulle gärna ha något eget nytt plagg. 14-årige Moamel drar på svaret om vad han önskar sig, men till slut medger han att han gärna vill ha en egen mobiltelefon. Samtidigt vet båda två att familjens ekonomi är knaper, med de 5-6 000 kronor i månaden som de får från Migrationsverket att leva på.
– Men när våra pengar har tagit slut i slutet av månaden, då har det ofta kommit något på posten från våra vänner i församlingarna där vi varit med. Jesus gör så! säger Intisar och lyfter händerna mot himlen.
– Det är bara Gud. Han älskar oss och han är alltid med oss, oavsett vad som händer.
---
Fakta: Familjen Alkatrani
- Pappa Safaa, mamma Intisar, Ali, 20 år, Moamel, 14, Fahed, 12 och River 1,5.
- Kom från Irak 2015, fått fyra avslag från Migrationsverket, men hoppas på uppehållstillstånd.---
