Ifall det är så att tanken på himlen i vår tid inte står så högt i kurs – vad skulle det kunna bero på? Är det att många av oss har det så bra redan nu att vi inte riktigt begriper “vitsen” med gator av guld och musicerande änglar? Sådant överdåd för snarare tankarna till inredningsstilen i Trump Tower.

Likaså har salighetsprisningarna, evangelietext i år på Alla helgons dag, uppfattats som en sorts snuttefilt för de fattiga, en brännvinsklut som för en stund kunde trösta den som var frusen och hungrig men saknade kraft till samhällsförändringar.

Ändå är det ett faktum, både att det mer verkar ha varit de fattiga som trivdes i Jesu närhet och att det i alla tider är den lidande kyrkan som växer. Det handlar inte, som enligt karikatyren, om “pie in the sky when you die” utan om en djup sorg över världens synd och ondska (inte bara för att man själv drabbas). Om den sorgen är enbart inomvärldslig leder den inte sällan in i missmod och förtvivlan. Men gemenskapen med Jesus genererar ett hopp om att allt detta mörker inte är hela sanningen och att det definitivt inte är slutet på historien.

Kristen tro handlar om att, tillsammans med Jesus, finns det ett gott slut på den berättelse som är världshistorien. Och bär man med sig en sådan övertygelse kan man stå ut med lidande och svårigheter. Inte stoiskt, för att man biter ihop, utan för att man vet att Han som besegrat döden är ens vän, här och nu. Det är många kristna som vittnat om detta, hur de under förtryck och förföljelse förvaltade sin tro och förde den vidare, kristna i det repressiva Sovjet då, eller Nordkorea nu. De har lidit i tysthet, inte alltid uppbackade av välmående kyrkor i den fria världen.

Mot slutet av ökenvandringen visar Herren Mose det land som folket nu ska få gå in i. Det är en rörande skildring, Herren nämner namnet på platser, berg, slätter och öknar, ett område har mutats in. Mose kan se in i det landet men endast på håll, istället är det Josua som får i uppgift att leda folket in i själva landet. Mose dog med den bilden på näthinnan, inte – tror jag – resignerad, besviken på Gud utan glad å de andras vägnar. Han hade fullgjort sin uppgift och nu väntade honom ett bättre land.

Det är klokt att ibland tänka på alla de troshjältar som gått före, även om man i deras fotspår kan känna sig ganska liten. Många har, likt Mose, fått värna ljuset i ett till synes kompakt mörker, och har inte alltid fått erkännande för sin tapperhet och sin uthållighet. Men Herren har sett dem och nu, tänker jag mig, leker de, tillsammans med Mose, i tidlös glädje.

Vi ska akta oss så att vi inte i vår iver att ta vara på detta livets goda (om vi har den möjligheten) tappar bort vår längtan efter den himmelska banketten och gemenskapen med Guds “trogna i alla tider”. Det är lätt att bli distraherad av mat, dryck, kläder, resor, inredning. Den här helgen påminner oss om att det som syns är inte hela sanningen. Och att vi gör klokt i att bevara en hunger efter den dagen då vi ska få möta Honom som dog för oss, ansikte mot ansikte, och alla Hans vänner – och att själv, där och då, bli kallad “Hans vän”! Det är sannerligen, mer än någon dansk maltdryck i världen, “värt att vänta på”.

--

Bibltexter: Alla helgons dag

Tema: Helgonen

Gamla testamentet: Femte Moseboken 34:1-5

Mose gick från Moabs hedar upp till berget Nebo, högst uppe på Pisga, som ligger mitt emot Jeriko, och Herren visade honom hela landet: Gilead ända till Dan, hela Naftali, vidare Efraims och Manasses land och hela Judas land ända till havet i väster, Negevöknen och Jordanslätten, dalen där Jeriko, Palmstaden, ligger, och ända ner till Soar. Herren sade till honom: »Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras efterkommande. Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit.«Där i Moab dog Herrens tjänare Mose, så som Herren hade sagt.

Episteltext: Hebreerbrevet 12:22-24

Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och står inför mångtusende änglar, en festförsamling av alla förstfödda som har sitt namn i himlen; ni står inför Gud, allas domare, inför andarna av de rättfärdiga som har fullkomnats och inför Jesus, förmedlaren av ett nytt förbund, och det renande blod som talar starkare än Abels.

Evangelietext: Lukasevangeliet 6:20-26

Han lyfte blicken, såg på sina lärjungar och sade:»Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta. Saliga är ni när man för Människosonens skull hatar er och stöter bort er och smädar er och gör ert namn avskytt. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde ju deras fäder med profeterna. Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna.

Psaltaren: Psalm 126

En vallfartssång.

När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde: vi skrattade, vi sjöng av glädje, och jublet steg från våra läppar. Då sade man bland folken: Herren har gjort stora ting med dem! Ja, Herren gjorde stora ting med oss, och därför var vi glada. Herre, vänd vårt öde, liksom du ger liv åt bäckarna i Negev. De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.