Artikelserie: Det kristna hoppet, del 2 av 4
– Jag tror det är nyttigt att tvingas slå av på tempot och möta sig själv och andra. Det tar fram saker hos en som man kan undvika i den vanliga snurren. Men jag ser ett par parallella rörelser. Många får upp ögonen för att livet tar slut, att det gäller att ta vara på det för man vet inte hur länge det varar. Samtidigt har livet pausats för många som är i riskgrupp eller 70+, som satts i ofrivillig distansering. För dem kan hela carpe diem-grejen bli ett hån, att ”Ja, visst, här sitter jag och fångar dagen – i dag igen”, säger Lina Skoghäll, pastor i Allianskyrkan i Bottnaryd.
Men många av dem äldre hon hört uttrycka ensamhet är också på ett självklart sätt burna av sin tro och det tålamod de fått genom ett liv i tillbedjan, menar Lina.
– Det som vi yngre inte tränats i på samma sätt.
Går det att med Bibelns hjälp träna sig i att leva här och nu, medveten om Guds närvaro?
– Absolut. Ofta handlar det ju mer om frånvaro för vår del. Gud är närvarande hela tiden, men inte vi. Vi är fast i konferensmingel- mood och flackar med blicken medan vi spanar efter nästa person att prata med så att vi har svårt att vara närvarande i det samtal vi står i.
– Och den här tiden avslöjar mycket om hur vår vardagsrytm faktiskt ser ut, för om vi inte hade en bas eller en grundton av Guds ord i våra liv innan, så blir det lite grunt när saker plockas undan, när vi inte längre utsätts för det brus som pumpar runt, utan ska bottna i något. Men fördelen är att om det saknas, så finns nu utrymme för att skapa en grundrytm.
Hur gör man det?
– Jag tror på de enkla grejerna som att möta Guds ord det första man gör varje morgon och att medvetet säga till sig själv att det här är en dag då jag lever med Guds Ande. Det öppnar för Gud och Guds handlade i våra liv. Men det är en utmaning att inte backa undan, för vi kan ju fortfarande fylla livet med Netflix och annat som står till buds. Vi måste välja att vara närvarande, våga stanna i det mer stilla. Tålamod är en av Andens frukter och Gud vill ge oss det men vi behöver träna på det.
I Efesierbrevet 4:2b står det att vi ska ”ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek”. Lina Skoghäll undrar om vi ibland är lite väl snabba med att hoppa över ordet fördrag när vi läser den meningen.
– Jag tror att den tid vi är i prövar vårt sätt att vara kyrka, för det blir lättare att med gott samvete undvika dem jag normalt sätt inte tycker att jag funkar med i församlingen. Nu kan jag säga att vi måste hålla distans, och så kanske just de personerna är väldigt ensamma och skulle behöva kontakt. Vad gör det med mig, att jag väjer i stället för att handla?
Men just tålamod har varit en övning för Guds folk i alla tider, menar Lina.
– Tittar vi på Bibelns berättelser så har folk ställts inför sådana här situationer om och om igen, där de tvingats ut på okänd mark och varit tvungna att navigera. Och det enda de kunnat göra har varit att följa molnstoden*.
Men det kan ändå kännas olustigt att stanna upp i livet.
– Ja, många vet vad de längtar efter men låter ändå saker rulla på och ser sig som offer för omständigheterna. ”Jag måste jobba så här många timmar för företaget går inte runt annars” eller ”Jag måste jobba så här mycket för att familjen ska ha råd att åka till Grekland i sommar”. Som att man är ett offer för sin välfärd. Och ändå, när man lagt sig på kvällen eller när det blir stilla, så längst inom sig hör de Andens viskningar som talar om en längtan efter något annat. Man vill dra i handbromsen men gör det ändå inte.
Att då bli varslad eller permitterad, eller tvingas jobba hemma, vad gör det med oss?
– I bästa fall lyssnar vi på Andens viskningar i våra hjärtan, öppnar oss för Guds handlande och börjar göra andra val. I annat fall blir det här bara en konstpaus innan allt sätter i gång igen. Henri Nouwen skriver: ”Var gång i historien människor har kunnat svara på världshändelserna genom att ändra sitt eget sinnelag, har det öppnat outtömliga källor av generositet och nytt liv och spritt hopp långt utöver de vanliga mänskliga prognoserna.”
– Men det här är också en stor utmaning för oss förkunnare. Hur tar vi människor vidare om Gud under den här perioden talat in i människors liv? Hur förvaltar vi det och hjälper människor att inte hamna i ekorrhjulet igen? För mig som pastor blir det spännande.
* Läs om molnstoden i 2 Mosebok 13:17–22.
Läs del 1 i artikelserien "Det kristna hoppet": Döden gör livet levande
