Artikelserie: Det kristna hoppet, del 1 av 4
Något vi alla har gemensamt är att vi ska dö en dag. För vissa är den tanken så skrämmande att de gärna tränger bort den. Men pastor Robert Eriksson menar att vi tvärtom borde tänka mer på vår egen dödlighet.
– Jag tror det får oss att vakna och uppskatta livet mer. Ingen vet med säkerhet vad som händer sedan. Därför är det centralt att vi lever här och nu. Att vi ser att just den här dagen kan vi andas, älska och bygga saker. Att leva med att livet är begränsat kan göra skillnad i hur jag värderar den middag jag äter och hur jag tar vara på relationerna till mina nära och kära. Och jag tror alla har behov av att landa i tystnad, i det jag kallar bön, där vi inser att livet är en tidsbegränsad gåva. Då väcks en tacksamhet för det liv jag har.
Själv tänker han på döden i någon form varje dag.
– Men inte så ofta utifrån ett ångestperspektiv utan mer med en tanke på att livet är ändligt. Jag tror det har med åldern att göra, att man börjar se på livet i ett annat ljus när man blir äldre. Det finns en längre historia att förhålla sig till. Livet handlar inte längre bara om en framåtrörelse utan även om ett tillbakablickande. Då blir tanken på döden något naturligt.
– Men vi är ovana vid döden i dag. Så var det inte förr. Då levde folk sida vid sida med döden. Människor både föddes och dog i samma hus. Nu lever vi isolerade från den och är ovana att prata om människor som går ur tiden mitt i livet. Vi har svårt att sörja för döden är undangömd.
Men så kommer den nära, som nu i coronatider, hur hanterar vi döden då utifrån ett bibliskt perspektiv?
– En bra startpunkt är att försöka leva i alla bibelns berättelser. Det finns många bibelböcker som menar att insikten om vår dödlighet får oss att leva livet mer fullt ut. Själv lever jag mycket i predikarens värld. Några verser som tagit tag i mig där finns i kapitel sju, de första verserna som säger att det är bättre att gå till sorgehus än till gästabud, att bekymmer är bättre än skratt, att de visa helst är i sorgens hus, dårarna i glädjens. Det är rätt absurda, paradoxala meningar, men de korrigerar en ibland naiv himmelslängtan som fyllt förkunnelsen. Ett krampaktigt tal om himlen kan nästan bli ett hinder för oss.
– Jag tänker även profetböckerna, Psaltaren och mycket av det Jesus säger i Nya testamentet utmanar oss att gå rätt in i mörkret. Att våga tänka på det värsta som kan hända. Att leva med tanken på att livet ska ta slut.
– Och på tal om himlen och evigheten. Jesus talar om evigheten som Guds rike och att Guds rike finns inom oss. Det eviga livet är inget som börjar sedan utan det finns tillgängligt för oss här och nu. För mig är det därför centralt att försöka uppleva ett liv före döden, mer än att fokusera på livet efter döden. Och där får jag hjälp av Anden.
Hur ser du på att vissa blir friska och andra inte?
– Det där är jättesvårt. Det är svårt att acceptera att vi en gång måste ge upp våra liv och dö. Vi lever i en tid då mycket kretsar kring en dröm om odödlighet, men kristendomens kärna är att glädjen i livet kommer när vi ger upp vårt ego och accepterar att döden ger livet mening och en kris i livet blir ofta en övergång till att något nytt växer fram. Från död till liv. Den berättelsen är så tydlig, inte minst i evangelierna.
– Men något rätt typiskt för vårt samhälle är att tiden bara är ”på riktigt” när det händer roliga saker eller sådant vi själva valt. Därför rusar vi vidare, sökande efter nästa höjdpunkt.
Det klart att vi blir stressade inför döden då, precis som inför tom väntan, oönskade händelser och prövningar vi inte kan kontrollera. Men det blir deppigt om tiden är något som ska övervinnas. Jag vill känna att all tid är på riktigt, även köer och rödljus, och jag tror att Gud kan hjälpa mig med det.
Hur lever vi bäst medan vi lever?
– Genom att inse att livet har ett slut. Att se livet som en tidsbegränsad gåva. Jag tror vi alla måste hitta punkter av avstämning då vi påminner oss om det och får nya perspektiv.
Och i talet om döden behöver vi ha med perspektivet att vi är på väg någonstans, menar Robert Eriksson.
– Kristen tro talar inte så mycket om individer som om hela mänskligheten och hela universum. Teologen Alexander Schmemann sa en gång att tidens gång inte är som Fru Fortunas hjul som rullar utan riktning, utan ett hjul som rullar mot skaparen. Och om vårt hjul rullar mot Gud behöver vi inte vara så rädda. Då kan varje dag, varje motgång och även död, få en slags mening. Vi är på väg mot något vackert. Det fågelperspektivet är viktigt, så att vi inte stannar i vår egen process utan ser mänskligheten och den stora bilden.
Läs del 2 i artikelserien "Det kristna hoppet": Utmaning att leva här och nu
