”Tron gav Rwandas folk kraft att förlåta efter folkmordet”

Solen strålar i Stockholm när jag möter Rwandas ambassadör för de nordiska länderna, Christine Nkulikiyinka. Vi hälsar inte i hand under rådande virustider men ögonen ler.

– Det är skönt att ljuset äntligen är tillbaka, säger hon och tillägger med ett snett leende att det finns några svenska månader hon gärna skulle lägga i en låda och skicka iväg.

Christine talar med en lugn, behaglig röst. I början är hon lite avvaktande. Som diplomat känner hon först av vart jag är på väg med mina frågor, innan hon släpper ner garden, lutar sig framåt och bjuder på många skratt. Det finns mycket humor bakom den proffsiga ytan.

Vi skulle egentligen ha mötts hemma hos henne. Jag skulle hängt med på en springtur med den löpargrupp hon är med i, med åtföljande middag, men corona kom emellan. I stället sitter vi på två meters avstånd vid ambassadens stora konferensbord i centrala Stockholm. Det bjuds på kaffe och kakor. Christine rynkar på näsan när hon ser att det bara finns laktosfri mjölk.

– Jag gillar riktig mjölk, säger hon och jag känner att jag gillar henne allt mer.

Apropå löpning. Vägen till den nämnda löpargruppen och den bönegrupp som är kopplad till den gick faktiskt via hennes gudstro. När hon kom till Sverige märkte hon att svenskar inte verkade vara så troende, inte öppet i alla fall. Inte som i Rwanda där den personliga tron är en självklarhet. Så när hon via jobbet lärde känna en person med ett kors synligt på sitt skärp tog hon chansen och frågade om han var kristen.

– Men jag hade inte väntat mig att han skulle svara ja, säger hon och skrattar.

Han berättade om bönegruppen han var med i och spontan som Christine är frågade hon om hon fick vara med. Svaret blev ja. De möts varannan vecka, ibland på ambassaden. En samling människor med olika bakgrund som fått henne att spänna ut sina andliga tältpinnar. Bara det att hon numer vågar be fritt vilket inte är vanligt bland sådan som hon som är uppväxt i en katolsk familj.

– I början kände jag bara, ahhh, hjälp, hur ber man då? Och för vad? Men nu börjar det arta sig och jag gillar det, säger hon och de mörka ögonen glittrar.

För Christine är tron livsviktig.

– Min tro är allt för mig. Den hjälper mig att ta ett steg tillbaka ibland för att se hur man bäst beter sig i olika situationer. Den får mig att vilja söka budskapet bakom saker som sker. När jag möter svårigheter hjälper den mig att se allt jag har att vara tacksam över och be om ledning.

I Rwanda finns en stor respekt över trosgränserna. Hennes mamma sjöng i en presbyteriansk kör, hennes syster är pingstvän och hennes kusin är gift med en muslim, och trots att kristendomen är överlägset den största religionen i Rwanda firar man numera två muslimska helgdagar. Oavsett vad man tror, så tror alla.

– Jag har märkt att i Sverige tänker vissa att man blir troende för att man upplevt något tragiskt. Man kan inte tro bara för att tro. Men kanske kommer fler svenskar ha hittat en tro efter corona.

Innan Christine kom till Sverige bodde hon i Tyskland. Hon flyttade dit redan på 1980-talet, utbildade sig och blev så småningom ambassadör där i sex år. Det var också där hon träffade sin man Jacques, även han från Rwanda. De har varit gifta i snart 27 år och har två barn ihop. Liksom henne talar de franska, tyska, engelska och kinyarwanda. Vårt samtal förs dock på engelska. Jag har i förväg översatt ord som kan komma upp, som försoning och folkmord.

I dag är det på dagen 26 år sedan folkmordet mot tutsier inleddes i Rwanda 1994. Runt en miljon människor dödades och miljontals flydde. För att hedra minnet av offren går man varje år in i den 100 dagar långa minnesperioden Kwibuka, med start i dag fram till den 3 juli. Den 7 april är en tung dag, många kämpar ännu med djupa sår. Försoningsarbetet har varit omfattande. För att skynda­ på rättvisan återupprättades Rwandas traditionella rättssystem folkdomstolarna, kallade gacaca, som prövade drygt 2 miljoner fall och dömde närmare 1,5 miljoner­ människor. Alla i byn fick vara med och säga vad de sett. Gacaca­domstolarna gjorde det möjligt att lyfta fram hela sanningen. Alla fick säga sin mening och förövarna fick bekänna sina brott och be om förlåtelse.

– Rättegångarna var känslosamma och smärtsamma men också en del av helandet. Det finns ingen försoning utan rättvisa. När förövarna återvänder hem efter att ha avtjänat sina straff så vet alla vad de har gjort. Det finns inga hemligheter. Landets ledare var tydliga när de bad män­niskor förlåta för att komma vidare. En tung börda för de överlevande. Ändå var det den enda vägen.

Coronakrisen begränsar detta års minnesaktiviteterna som annars lockar stora folksamlingar och som uppmärksammar och hedrar folkmordets offer. Christine kommer minnas folkmordet med sin familj hemifrån i stället och följa med via radio, tv och internet tillsammans med rwandier och andra över hela världen. Hon och hennes man bodde i Tyskland när folkmordet skedde och följde det på avstånd men deras familjer var kvar i Rwanda.

– Det var väldigt svårt. Och efter folkmordet var det många som inte ville leva, de saknade motivation att resa sig igen. De behövde något att sträva mot, säger Christine.

Det var i samband med det som president Paul Kagame lade fram Vision 2020, och här gör jag ett medvetet val när jag skriver. Jag gör som rwandierna själva. I stället för att fastna i det mörka fokuserar jag på det ljusa. För när jag läste på inför intervjun insåg jag hur de senaste 26 åren har förändrat landet i grunden. Ta bara det att 61 procent av parlamentets ledamöter i dag är kvinnor och att de redan 2008 slutade med plastpåsar. Numer är även engångsartiklar av plast helt förbjudna. Hur lyckades ni få till det frågar jag och Christine slår ut med händerna.

– Rwanda är ett land lika stort som Småland med 12 miljoner invånare och det kommer fortsätta växa. Hur gör vi då för att ta hand om miljön när trycket ökar? Alla vet att plast är dåligt men folk agerar inte. Vi gjorde det, säger hon och rycker på axlarna.

Hon berättar om Umuganda, ett kommunalt initiativ sista lördagen­ varje månad, då alla invånare, för att värna miljön, ger sig ut och städar grannskapen och förbättrar den lokala infrastrukturen genom att laga broar, bygga brunnar, skolor och liknande. Dessutom har de infört två bilfria söndagar i månaden då trafiken stängs av i städerna för att få folk att prioritera träning och hälsa. Då erbjuds gympa mitt i stan, hälsostationer ställs upp för gratis hälsokontroller och det är fullt av människor på gatorna som springer, cyklar och promenerar.

Allt detta är symboler för det progressiva arbete som drog igång runt år 2000 när presidenten lade fram sin vision för att ge folket nytt hopp. Christines beundran för hans arbete är stor.

– Om du vill bygga upp en nation behöver du få med dig folket.­ De behöver en gemensam tro på en framtid värd att jobba för. Om vi hade haft ledare som sökte hämnd hade vi inte varit där vi är i dag. I stället valde man att titta på det smärtsamma som hänt och tänka ”Ok, det här har hänt, det går inte att förändra. Hur jobbar vi nu för ett bättre Rwanda?”, säger Christine.

Det har väckt entreprenörsdriv och nytänkande som förändrat landets självbild. I dag har fattig­domen minskat, det erbjuds fri skolgång, det finns ett tydligt miljö­tänk och en sjukvårdsförsäkring som gör folk trygga. Ekonomiskt är Rwanda det starkaste växande landet i Afrika. Men visst finns det mycket kvar att göra. Ännu finns skuggor kring folkmordet. För Christine som katolik är det problematiskt att Katolska kyrkan i Rwanda inte bett om förlåtelse för sin del i det som hände. En del ledare från den tiden flydde till Rom där de är präster i dag. Trots det har tron på Gud burit folket och gett dem kraft att förlåta förövarna.

– Det är viktigt att komma ihåg att det handlar om människor, Gud har inte med det att göra. Så det får bli något mellan dem och Gud själv, säger Christine diplomatiskt.

Hon tänker fortsätta fokusera framåt. Och även om hon gillar Sverige så längtar hon efter värmen och människorna i Rwanda. Hon väntar bara in gudomlig vägledning kring vad hon bäst kan bidra med när hon återvänder till sitt hemland.

– Jag har funderat på att gå i pension lite tidigare för att engagera mig i unga människors utveckling, under förutsättning att de vill lyssna på en äldre kvinna, säger hon och skrattar igen.

När vi skiljs åt ”coronavinkar” vi till varandra. Christine säger att nästa gång vi ses ska jag få en kram. Kanske blir det med springkläderna på.

---

Christine Nkulikiyinka

• Ålder: 55 år.

  Gör: Rwandas ambassadör för de nordiska länderna.

  Född: Kigali, Rwanda.

  Bor: Stockholm.

  Familj: Gift med Jacques sedan 27 år, två barn 19 och 24.

  Bakgrund: Diplomat och tidigare ambassadör i Berlin. Har även arbetat inom Rwandas utrikes-ministerium.

  Intressen: Välgörenhet, som hon är engagerad i, mentorskap av ungdomar, läsning och träning.

---