Mika Poutala: Idrotten lärde mig mer om Guds kärlek

Jag har en timme om du kan komma till min studio i Esbo, säger Mika Poutala, 36, när Dagen kontaktar honom för en intervju.

Det visar sig vara en foto- och videostudio, som är en del av hans levebröd sedan han avslutat sin karriär som professionell idrottsman. Han var en av de främsta i världen på hastighetsåkning på skridskor, men som alltid hamnade några hundradelar från OS- och VM-guld. EM-silver var hans främsta merit i mästerskap trots att han var snabbast på 500 meter i Vinter-OS i Vancouver 2010. (I andra åket gjorde han ett litet misstag och missade pallen.)

Pappans död i cancer var en chock för Mika som då var bara sju år. Det tog hårt, men skridskoåkningen blev en hobby som tog fart och gav honom många kompisar. Som 23-åring fick han uppleva ett stort mål gå i uppfyllelse, då han fick representera Finland i vinter-OS i Turin 2006.

När han ser tillbaka i dag på sin karriär, är det tre tillfällen som han ser som avgörande i sitt liv.

Den första vändpunkten var när han gick på högstadiet och vågade säga nej till sin tränare.

Det var träningspass nästan varje dag och nu skulle även fredagskvällen helgas åt träning. Det tyckte Mika inte om. Det var ju då han fick träffa ungdomarna i församlingen. Fredag innebar ungdomsmöte hemma i pingstförsamlingen och det ville han inte missa.

Men ingen vågade säga till tränaren att det blir för mycket träning. Alla ville lyckas och bli bäst. Till slut fattade han mod och gick efter ännu ett träningspass till tränaren och berättade att han inte ville komma till fredagsträningen för att han vill hellre vara med församlingen ungdomar.

– Man hade sagt till mig att om jag berättar om min tro på Jesus skulle jag bli mobbad. Till min förvåning sa tränaren att han uppskattade min övertygelse. Han förstod min situation, men påpekade att jag inte skulle prestera så bra som andra som tränade hårdare, berättar Mika Poutala.

– Men när jag ser tillbaka i backspegeln, ser jag att det var efter den perioden som jag utvecklades mest som skridskoåkare. När jag gjorde rätt prioriteringar i livet och lät Gud komma först, då välsignade han även min idrottskarriär.

Den andra vändpunkten var OS i Vancouver 2010 då han missade pallen med en hårsmån. Efter första heatet på 500 meter jublade han med segergester, när han såg nummer ett på den stora tavlan och sitt namn efter det.

Men på den tiden var reglerna sådana att han var tvungen att köra ett heat till mot en annan åkare och slå honom. I hastighetstävlingar på skridskor tävlar man i par man mot man. Senare har reglerna ändrats så att tiden avgör.

– Andra heatet går bra ända till sista svängen då jag vacklar till lite och med detsamma förstår jag att där rök guldet. Men medalj blir det väl ändå. I mål ser jag upp till resultattavlan. Det står nummer 5!

– Jag var 0,03 sekunder från en medalj. Besvikelsen var enorm. Tv-kamerorna var riktade mot mig och strax efter loppet ställdes den klassiska frågan: hur känns det.

– Jag minns att jag svarade att det känns värre än min pappas död. I samma stund fattar jag vad jag säger och inser att nu har det gått för långt.

Mika Poutala var helt bedrövad. Han ville inte ta in att han hade precis spolat sitt livs chans. Han grubblade över förlusten varje dag i åtminstone ett år. Ingen medalj. Han var snabbast och bäst, men fick inte guldet. Varför? Han frågade även Gud. Hade det inte varit bra även för Guds rike om en kristen kille hade vunnit? Då hade han kunnat bära fram sitt vittnesbörd till ännu fler.

– Idrotten hade tagit så stor makt över mig även om jag hela tiden varit troende kristen. Min identitet var fel, säger han nu.

Att inte kunna hantera besvikelsen blev en väckarklocka. Det berodde på att hans identitet trot allt inte var byggd på en fast klippa. Han förstod att han hade en hel del att jobba med i sitt liv. Han var ju också pappa och make. Bland annat.

Yrkesidrottaren Mika Poutala skulle dock fortsätta jobba stenhårt för att bli bäst i världen.

Den tredje vändpunkten kommer i sydkoreanska Pyeongchang 2018. Det är Mikas fjärde OS och han får en bra lottning. Han är i toppform och känner att allt är möjligt. Visst finns det ett tiotal killar som har chans till medalj och några till som kan överraska.

Han hade bestämt med sin fru att de skulle satsa allt för att han skulle nå sitt stora mål. Det betydde att de flyttade till Kanada för att kunna få de bästa träningsmöjligheterna. Det hade resulterat i pallplatser i världscupen och ett nytt finskt rekord. Han var väldigt nära världseliten. Det hade gått bra hela vägen.

– Jag fick bra lottning, som sista par där jag hade koll på läget. Jag gjorde ett perfekt lopp. Inga fel. Det var en fantastisk feeling. Det kändes som mitt bästa lopp någonsin. I mål tittade jag upp för att se vilken färg det skulle bli på medaljen som jag skulle ge Finland.

– Jag ser väldigt bekanta nummer på tavlan. Jag var 0,03 sekunder från en medalj! Andra gången i OS-karriären.

– Det skulle vara kul att säga att jag inte var besviken. Att jag skulle lärt mig att vara så stark att det inte kändes så farligt. Men det kändes förfärligt.

– Men skillnaden var att jag hade lärt mig att bearbeta besvikelsen. Det berodde på att min identitet nu var stark. Hur snabbt jag kan ta mig fram på mina skridskor definierar inte vem jag är.

– Efter tävlingen ringde jag hem. Min fru svarade och vi grät tillsammans i telefonen. Hur reagerade barnen på min besvikelse, frågade jag. Hon blev tyst en stund och berättade sedan att barnen tittade på barnprogram och ville inte byta kanal.

– Säger du att i tittade på tvåan när jag tävlade? Detta som har varit min dröm i många år. Jag var arg. Hur kunde ni göra så mot mig?

Samtidigt som den besvikne idrottaren är irriterad, tänds en lampa. Barnen är inte så mycket intresserade av medaljerna.

– Det enda som barnen tänker på är när kommer pappa hem. Till syvende och sist spelar det ingen roll om han har en medalj runt halsen eller inte. Det de ser fram emot är när det får hoppa in i pappas famn och krama om mig. De har saknat pappa.

– Det är kärlek som inte kräver någon motprestation. Sådan kärlek som vi som vuxna kanske inte så ofta får uppleva.

– Jag fattade att barnens kärlek till mig som pappa är något som liknar vår himmelske fars kärlek mot oss. Det är kärlek oavsett vad vi har uppnått i livet, var vi bor, vad vi har för bil, hurudana kläder vi har, hur mycket pengar som finns på kontot eller vilka vi känner.

– Gud säger till oss: kom tillbaka hem! I den stunden lärde barnen mig något om Guds kärlek. Det gav mig riktning och visdom om vad det är man ska sätta fokus på, vad som till slut är det allra viktigaste.

I maj 2018 meddelade Mika Poutala på sin Youtube-kanal att han beslutat att avsluta sin idrotts­karriär. Han var fortfarande på topp, men han vill inte offra familjen framför sina egna drömmar. I dag arbetar han bland annat som ledarskapstränare. Ett sätt att bland annat kunna dela med sig av de vändpunkter han upplevt under karriären som skridskostjärna.

---

Mika Poutala

• Ålder: 36 år.

  Familj: Fru och två barn.

  Karriär: Hastighetsåkare på skridskor (speedskating) Fyra på 500 meter i OS i Pyeongchang 2018.

  Gör i dag: Arbetar sedan 2018 som coach, talare och företagare.

  Hobby: Gör kristen rap-musik under pseudonymen Plastic.

  Församling: Medlem i pingst­församlingen Saalem i Helsingfors.

---