Vi möts i entrén till Sveriges Radio på Gärdet i centrala Stockholm. För några år sedan rörde sig Marcus Birro ofta och gärna i de mediala korridorerna. Nu gör vi vår intervju i Radiohusets utkanter i en soffa utanför vid lunchrestaurangen utan att någon annan tycks ta nämnvärd notis om oss.
Det är en glad Marcus Birro som möter oss under sin lunchrast. Han verkar njuta av lugnet i att inte längre vara centrum för ändlösa debatter och twitterkontroverser. Då och då tittar han till på sitt armbandsur för att hinna i tid tillbaka till redaktionen, där han i dag arbetar med den populära fotbollspodden Studio allsvenskan. Det är första gången han har ett kontorsjobb med kolleger, lunchrast och fasta arbetstider, berättar han.
– Det är en ynnest och en nåd att få jobba med fotboll på heltid på det här sättet. Jag är väldigt lyckligt lottad, konstaterar han.
Hur är det för en chef att ha Marcus Birro som anställd?
– I dag nu är det nog ganska lätt. För fem år sedan var det kanske annorlunda. Men i dag har jag inga problem att underordna mig, särskilt inte när jag märker att det faktiskt gör mig till en bättre yrkesmänniska att lyssna på chefer och medarbetare som vill mig väl.
Det fanns en tid när Marcus Birro var ett lika självklart inslag som gospelartisten Samuel Ljungblahd i den svenska kristenheten. Han besökte stiftsmöten för präster och diakoner i Svenska kyrkan, talade till hipsterungdomar på Frizonfestivalen och till semestrande pingstvänner på Löttorps camping på Öland.
Parallellt skrev han om förföljda kristna i Expressen, vann ”På spåret” i SVT och dansade i ”Let’s Dance”. Men saker hände.
Marcus Birro började skriva mer etablissemangskritiska texter och med det följde en annan publik med andra åsikter. När författaren fotades under en lunch med delar av partiledningen för Sverigedemokraterna gick ett drev igång och flera av hans arbetsgivare valde att bryta samarbetet. Också inom kyrkans värld stängdes många dörrar för Marcus Birro, som vid tidpunkten samtidigt genomgick en skilsmässa.
– Många kristna uppfattade det nog som att jag inte levde som jag lärde, när jag skilde mig och träffade en ny kvinna, säger han själv.
Hur upplevde du själv tiden när du reste runt i olika kyrkor?
– Det var en spännande tid. För mig var det utmanande och roligt att komma ut och berätta mitt vittnesbörd. Jag åkte runt i många olika kristna sammanhang och jag lärde mig mycket.
– Men i min offentliga roll har jag nog skrivit klart om tron. Jag har inget behov att berätta för alla människor vad jag tror på och inte. Den elden behöver inte alltid vara Guds eld, det kan lika gärna handla om självhävdelse. Men jag är lika kristen i dag även om jag inte skriver så mycket om tron.
Hur skulle du i dag beskriva tiden under drevet när det var som värst?
– Det var vedervärdigt. Jag fick ta emot en massa hot och hat. Det hände att människor spottade på mig när jag gick hemma på Södermalm.
– Jag var väldigt ledsen och det präglade också mina texter. En natt trodde några läsare att jag tänkte ta mitt liv och plötsligt stod det en grupp poliser utanför dörren. Men så illa var det aldrig. Det finns alltid något att leva för. Så jag bjöd in poliserna på pulverkaffe i stället.
Har tron hjälpt dig under de svåra situationerna?
– Ja, min erfarenhet är att tron alltid bär. Sedan fanns det en tid när jag var väldigt besviken på kristenheten. Jag upplevde att den kristna gemenskapen inte fanns där när jag behövde den. Jag hade önskat att fler hade agerat så som de står och predikar. Jag menar inte att man måste hålla med mig i allt. Men när jag behövde andra som mest då var det ganska tyst.
Fanns det några där?
– Jo, det fanns några. Ulf Ekman bland annat. Han tog kontakt, det uppskattar jag mycket.
Hur ser du i dag på de texter du skrev i Expressen som vållade debatt?
– En del var bra. Jag var tidig att lyfta frågor om förföljelsen mot kristna och om militant islamism. Men självklart finns det finns mycket som jag borde ha uttryckt annorlunda.
– Mitt sätt att försöka ta ansvar har varit att förändra mitt sätt att skriva. Jag har inte skrivit en opinionstext på över två år. Det är en nåd att inte behöva tycka till om allt längre.
Marcus Birro säger orden med en uppriktig lättnad i rösten.
– I dag kan jag känna en helt annan glädje i skrivandet. Jag får skriva om fotboll som jag älskar. Jag jobbar även med två kommande böcker. Livet är så mycket bättre utanför den massmediala åsiktscirkusen.
Hur har du det med Gud i dag?
– Bra, tycker jag. Jag känner mig nästan mer pånyttfödd i min tro i dag än när jag pratade som mest om att vara pånyttfödd. Tron är viktig för mig, inte minst har den hjälpt mig som nykter alkoholist att förbli nykter.
Hur gör du för att hålla tron levande?
– Jag ber mina böner, läser mina andaktsböcker och lyssnar på en del på kristna poddar. När jag hinner brukar jag försöka smita in i kyrkorummet på lunchen. Det är helt underbart att sitta där helt ensam.
Klockan på Marcus Birros handled närmar sig 13.00. Det har blivit dags att lämna radiohusets foajé och hasta tillbaka till kontoret. Det är tydligt att Marcus Birro i dag befinner sig på en annan plats i både livet och i sin kulturutövning än för en handfull år sedan.
– Folk tror att man är som lyckligast när man vinner ”På spåret” eller får dansa i tv. Men jag kunde sitta i Skavlan och bara fundera på vad som skulle vara mitt nästa steg. Jag kunde inte stanna upp och uppskatta framgångarna, jag missade allt.
– Det gör ont att bli sparkad och hamna utanför. Men för mig blev det en väg till att återupptäcka fotbollen och det var en miljö där jag fick chansen börja om. I dag njuter jag på ett helt annat sätt av både arbetet och livet, konstaterar Marcus Birro innan han skyndar vidare ut genom glasdörrarna.
---
Fakta: Marcus Birro
- Ålder: 47 år.
- Familj: Hustrun Michaela, två barn och två bonusbarn.
- Bor: I Stockholm.
- Uppvuxen: I Göteborg.
- Yrke: Författare, poet, journalist.
- Aktuell: Som programledare för podden Studioallsvenskan, arbetar även för fotbollsklubben Sirius samt med två bokmanus.
---
