Varje gång jag är i Libanon besöker jag holo Sabri.
Första gången jag hörde talas om honom hade jag ingen aning om att han var min släkting. Ärkebiskop George Saliba som har sitt residens i Beirut, en av de högsta religiösa ledarna för syrisk-ortodoxa i världen, och dessutom känd för sitt författarskap och historiekunskap berättade för mig om Sabri Masoud. Ärkebiskopen och hans personal beskrev mannen som i år fyller 100 år som en av de stiligaste, modigaste och smartaste män de kände. De lade till att han var en känd hjälte från inbördeskriget i Libanon.
Jag lovade min mamma att besöka hennes, min mormors, kusin när jag var i Libanon. Döm om min förvåning när det visade sig vara samme Sabri eller holo Sabri som jag nu kallar honom. Hans historia är min och därför är den så klart av intresse för mig. Men den är också alla andra Mellanösterns kristnas och borde därför vara av intresse för resten av världen.
År 1924, när han var fyra år, flydde holo Sabris familj till Sinjarberget i Irak där majoriteten var yazidier. Hans föräldrar hade tappat hoppet om att kristna skulle kunna leva i Turkiet. Men hans farbror Suleyman (min mormors far) stannade kvar i Turkiet och flydde till staden Kerburan där alla fortfarande var kristna assyrier/syrianer eller armenier. Holo Sabris andra farbror, Isa, flydde till Syrien och var med att bygga staden Qamishlo från grunden.
De tre bröderna och deras unga familjer var nu utspridda över tre länder.
I Sinjar var holo Sabri lärling hos en armenisk skräddare. Han minns den tiden som mycket lycklig. Han hade många yazidiska vänner och de brukade ägna sig åt practical jokes. Men hans tid i Irak blev inte lång. 1933 massakrerades ickemuslimer i Simeli, den så kallade 7 augusti-massakern på assyrier.
Holo Sabri har fått en stroke och har svårt att prata när jag möter honom. Varje gång jag ställer en fråga blir han exalterad och hans dotter Paulin blir orolig för att han ska bli sjuk på nytt. Men Sabri vill så gärna berätta. Han ber Paulin om hjälp och tillsammans gör de hans ord förståeliga. Mellan mina frågor ber han mig att äta frukt, det är viktigt att jag får i mig vitaminer, säger han. Jag lyder honom. Och han fortsätter sin berättelse.
År 1933 flydde holo Sabris familj som sagt på nytt, denna gång till hans farbror Isa i Qamishlo. Syrien var på den tiden en fransk koloni och just den delen av landet, det som blev staden Qamishlo, hade getts till assyrier/syrianer och armenier som flytt från Turkiet som en sorts tröst efter folkmordet 1914. Här byggde de ett nytt liv.
– Jag jobbade som skräddare i Qamishlo, jag hade det bra, vi alla hade det bra. Men jag ville mer, jag var äventyrslysten och ville se världen. Fransmännen rekryterade till en ny legion. Jag gick på en intervju. Jag var en ganska välbyggd ung man och talade dessutom flera språk, så jag blev värvad på plats. Mina föräldrar var inte glada, jag var ju enda barnet. Men det blev som jag ville, berättar han med hjälp av dottern Paulin.
Sabri placerades i Libanon. Han använde sig av sina färdigheter som skräddare även i armén och fick många förmåner. Officerarna gillade hans jobb, hur han gav deras uniformer en mer modern touch. De hjälpte honom därför att etablera sig i det nya hemlandet. Han blev snabbt känd för sitt hantverk även utanför armén. Han mötte sitt livs kärlek och stannade i Beirut. Här har han bott sedan 1943.
Hans liv i Libanon blev fyllt av kärlek, framgång och rikedom, men också av dramatik och sorg. Hans äldste son blev dödad i början av inbördeskriget och fyra av hans sju barn blev traumatiserade för livet. Bara hans dagar under 1970- och 80-talen är underlag för en eller flera böcker.
Men låt oss blicka tillbaka till holo Sabris födelse, hans barndom och till de världshändelser som är knutna till dem. Det sägs att man inte kommer att förstå sin samtid om man inte kan sin historia.
På många sätt förkroppsligar Sabris liv Mellanösterns kristnas moderna historia. Hans familj var den sista kristna som lämnade Hasankeyf, världens äldsta stad som bokstavligen dränktes i vatten då Turkiet byggde en damm över den.
Något som nådde världsnyheterna. Vad det däremot inte rapporterats om är att staden innan folkmordet 1914 helt var bebodd av kristna. År 2003 besökte jag Hasankeyf tillsammans med Lisbeth Brattberg som då var chef på Dagens Nyheter. Jag pekade ut min släkts hus och frågade vår guide om de visste vilka som brukade bo där. Guiden blev förvånad när jag rättade henne och sade att det var min släkt som brukade bo där, och att alla andra hus också brukade bebos av kristna. Det vägrade den unga guiden tro på, dessutom hade hon hört att ”kristna var otrogna och onda” och därför fördrivits ut ur staden.
Jag är döpt efter min mormor Nure (Nuriya), hon var döpt efter sin faster, tillika holo Sabris faster med samma namn. En kvinna vars mage sprättades upp på just den bro som förstörts av Turkiet. Nure vägrade konvertera till islam och fick därför ett svärd i magen. Det lilla foster som fanns i magen slets ut. Nure hade tidigare försökt rädda en annan son genom att slänga honom i floden Tigris. Än i dag undrar vi i släkten om han överlevde efter att han kommit upp ur vattnet. Nures lillasyster blev också hon brutalt dödad samma dag.
Som så många andra flydde holo Sabris familj till Sinjarberget. Samma plats som blev centrum för ännu ett folkmord, nästan 100 år efter det som hans familj överlevde. År 2014 invaderade terrorsekten IS den delen av Irak och slaktade ickemuslimer som inte konverterade. Majoriteten av offren var yazidier men också kristna fanns bland martyrerna. Händelserna kom att bli modern tids mest omtalade folkmord. Jag personligen var med att uppmärksamma det, något holo Sabri gärna skryter om inför sina vänner och bekanta.
I detta nu, när jag skriver den här personliga artikeln om holo Sabri, är staden han flydde till, Qamishlo, åter i världsmediernas fokus. Nu handlar det om att IS-medlemmar finns i fångläger just där. Men staden har också utsatts för en mängd terrordåd i området som ligger i den del av Syrien som Turkiet invaderat. Nästan alla av holo Sabris farbror Isas barn och barnbarn har sedan förföljelsen av kristna började 2011 flytt till Sverige och Tyskland.
Vi andra som är hans farbror Suleymans barn och barnbarn (ni vet han farbrodern som vägrade lämna Turkiet) bor alla i Sverige. Alla hans ättlingar tvingades att fly under 1960- och 70-talen. Vi bor i Västerås, Stockholm och Södertälje. Vi är krögare, frisörer, läkare, forskare, journalister, poeter – kanske är vi främst överlevare.
Holo Sabris historia är min, men den är också alla kristnas i Mellanöstern.
