Nobelpristagaren Denis Mukwege talar med stor respekt om sin kollega, kirurgen Veikko Reinikainen, 75, som var utsänd av PMU till Zaire redan 1978. Han började då arbeta på sjukhuset i Lemera. Senare var han med och byggde upp Panzisjukhuset. Veikkos fru Mirja Reinikainen har dessutom skrivit en memoarbok om ett liv som familjen vigt åt att hjälpa människor i Afrika.
”Vi började arbeta på Panzisjukhuset i Bukavu 1999. Det var litet i början”, skriver Denis Mukwege i bokens förord.
”Det var brist på instrument, inget vatten eller el, det fanns endast två galna män, Veikko och jag. Vi hade stor vilja att göra något gott och Gud själv välsignade vårt arbete”.
I slutet av oktober möttes de två igen i Helsingfors. Mukwege besökte staden för första gången och Pingstförsamlingen Saalem ordnade ett möte med temat "Kära Kongo" för att uppmärksamma ett land som lidit så mycket de många årens av inbördeskrig och konflikter.
I sitt tal mindes Denis Mukwege året 1984 då han tillsammans med Veikko Reinikainen räddade ett litet barns liv. Då var Mukwege nybliven läkare som praktiserade på sjukhuset där Reinikainen jobbade.
– Applåder till den här hjälten, uppmanade nobelpristagaren publiken.
Sedan berättade han om ett äventyr där de båda läkarna trodde att deras sista stund var kommen. Året var 1996 och det var oroligt i östra Kongo med rebellgrupper som slogs nära gränsen till Rwanda. Veikkos fru Mirja hade redan evakuerats till Nairobi i Kenya.
En svensk missionär, David Eriksson, hade fått ett litet bett och ett sår i benet. Det var litet men blev illa infekterat. Trots att Veikko Reinikainen hade gett honom antibiotika och han vilade med benet i högläge, gav inte infektionen vika. De var tvungna att söka mer avancerad vård och bestämde sig att köra den farliga bergvägen mot Bukavu.
De avråddes av soldaterna vid vägspärren dem för att ge sig ut på den smala bergsvägen. Det var beskjutning från den rwandesiska sidan.
– Vi kunde inte lämna David som var så sjuk, han skulle dö. Vi bestämde oss att åka. Veikko satte sig vid ratten på den fyrhjulsdrivna jeepen, berättade Mukwege.
Veikko körde som en rallyförare på grusvägen. Plötsligt smattrade det till med två rejäla salvor av kulssprutor. De försökte skjuta sönder däcken för att stoppa jeepen. Sten och grus flög upp från vägen och det small. Alla hukade sig utom föraren som fortsatte trampa på gasen tills de kom en kilometer bort. Bakom ett krön kunde de stanna till och tacka Gud för att de klarat sig. Folk samlades runt omkring dem och var förvånade hur de kunde komma den vägen.
– Veikko lyckades hålla bilen på den smala bergsvägen. Det var inte en tillfällighet att vi klarade oss. Gud beskyddade oss, konstaterade en rörd Denis Mukwege.
– Tack Gud för Veikko och Mirja. Mitt i kaoset finns det människor som utmärker sig, sa han.
De kom till Bukavu och nästa dag kunde den sjuke missionären tas med missionsflyg till Nairobi och vidare till Sverige. Piloten hette Aarno Alanne och efter trettio år i Afrika är han nu tillbaka i Helsingfors och får återse både Mukwege och paret Reinikainen.
Veikko och Mirja Reinikainen är pensionerade sedan några år tillbaka, men senast i september besökte de Kongo. De ville ta farväl och ännu en gång träffa kära vänner i Afrika.
Speciellt ett möte har etsat sig fast hos Veikko Reinikainen.
– Vi fick träffa kvinnan som jag opererade för 20 år sedan. Hon heter Mapatano och hade då blivit skjuten i benet i en attack. Lårbenet var sönder på flera ställen och på statliga sjukhuset ville de amputera hela benet, berättar han.
Men Mapatano och hennes släktingar vägrade och sökte upp ”daktari Veikko” (doktorn) och bad att han skulle försöka rädda benet. De hade nästan ingen utrustning och de var tvungna att improvisera. Men till slut tog de an utmaningen och kunde hitta någon metallbit för att få ihop benet. Operationen tog sex timmar. Garaget fick bli patientrummet där hon låg efter operationen.
Tjugo år senare mådde Mapatano bra och var jätteglad att hon efter alla år fick träffa doktorn som räddade hennes ben så att hon kunnat gå.
– Det var ett härligt möte, säger Veikko.
Han är en långmäld man. Predikar hellre med händerna än med ord.
– Jo det gör han, men han är en bra predikant också, inflikar hans fru.
Som läkare är Veikko Reinikainen och Denis Mukwege specialiserade på olika områden och de har många gånger konsulterat varandra. Det råder inga tvivel om att de hyser stor respekt för varandra.
– Vi har varit bibliska åtminstone på en punkt. Vi har försökt överträffa varandra i ömsesidig aktning, säger Veikko Reinikainen.
Det var dock inte självklart för den smarta studenten från Kangasniemi i Mellersta Finland skulle bli läkare för att inte tala om missionär. Veikko Reinikainens familj levde under enkla förhållanden på en gård och ingen i släkten hade tagit studenten. Pappan var dessutom ateist. Som första elev i det gymnasiet tog Veikko studenten med högsta tänkbara vitsord. Han sökte sig till Åbo för att studera medicin.
– Jag var en osäker kille från landet. Men i församlingen fanns det ungdomar och där träffade jag också Mirja.
Så småningom gifte sig Mirja och Veikko 1969. De delade kallelsen att bli missionärer. Hon var sjuksköterska och han var på väg att specialisera sig till kirurg. De berättar att under nio år förberedde de sig att bli missionärer i Etiopien. Men när de var redo att åka, tog kommunisterna med Mengistu i spetsen makten i Etiopien och utländska missionärer slängdes ut ur landet.
I stället blev det Kongo för familjen Reinikainen. Det första kontraktet var på sex månader, men det skulle bli sammanlagt nästan tre decennier.
När Mukwege nu firas som en hjälte i hela världen, kan Mirja och Veikko berätta om hans mänskliga drag.
– En gång förstod vi att vi hade sårat varandra. Mukwege började sin semester och han reste bort för en vecka så jag kunde inte be om förlåtelse. Det kändes hemskt. När jag hörde att Mukwege hade kommit tillbaka bakade jag en kaka och gick till hans kontor. Men på väg dit kom han och mötte mig.
– Han hade med sig en härlig Goma-ost som han skulle ge till mig. Vi möttes halvvägs, han fick tårtan och jag fick osten och vi försonades, berättar Mirja Reinikainen.
