Strax efter nio en decemberkväll får Vuokko ett chockerande sms från sin man. Hon sitter med sin dotter i tv-soffan och tittar på direktsänd galakväll med fina klänningar, kändisar och politiker. Det är självständighetsdag i Finland. Mer populärt i tv än nobelfesten i Sverige. Hennes man hade gått ut för en längre kvällspromenad. Det brukade han göra. Satte på hörlurarna och lyssnade på musik.
Efter ett tag tröttnar Vuokko på tv-tittandet och sätter sig för att förbereda ett tal som hon ska hålla nästa dag på församlingens bönemöte. De är medlemmar i en pingstförsamling sedan länge. Hon fokuserar på uppgiften och glömmer vad klockan är.
Vid niotiden på kvällen kommer ett sms från hennes man:
”Jag orkade inte mer. Förlåt mig!”
Hon ringer hans nummer med detsamma. Inget svar. Han skrev också var räddningstjänsten skulle hitta honom. Hon ringer 112 och rusar iväg och kör till den angivna platsen. Snart kommer räddningstjänsten. De hittar honom livlös.
Det värsta hade hänt.
Hon är tvungen att åka tillbaka hem i snöovädret. Barnen är ju ensamma hemma.
– Efter ett tag kom polisen hem till oss och bekräftade dödsfallet. De hade med sig vigselringen som han hade lagt runt läppstiftet.
– I den stunden förändrades mitt liv och min identitet. Jag blev änka och ensamstående mamma. Jag var ensam ansvarig för tre barn, vårt hus, firman, lånen, ekonomin, allt – och så snöskottningen. Det var jättemycket snö den vintern, berättar Vuokko Koponen hemma i villan i Mellersta Finland.
Hos familjen Koponen hade arbetsfördelningen varit traditionell. Mannen skötte bilarna, huset och bankärenden. Han hade också skjutsat barnen till olika aktiviteter, då hon jobbade skift. De bodde på landsbygden och det var en bit och köra. Vuokko i sin tur skötte hemmet och maten. Hon jobbade på ett bageri.
Vuokko Koponen beskriver att det mitt i sorgen ofta behövs praktisk hjälp.
– Man kan vara så trött och avtrubbad att man inte ens orkar be om hjälp. Då är det extra viktigt att man har människor omkring sig som man kan lita på. Sådana som inte bara säger att de kan hjälpa till utan också gör det självmant, säger hon.
Det kan vara snöskottning eller gräsklippning eller att bjuda på en lunch. Om det finns barn kan det vara mycket värdefullt att få ett avbrott i plikterna, få barnvakt för att kunna koppla av en helg till exempel.
– Kom, vi går ut på en promenad! Här har du mat till i morgon. Kom så fikar vi tillsammans. Sådana här uppmaningar är jättevälkomna till en sörjande änka, säger hon.
Det värsta är när någon lovat att hjälpa till men aldrig kommer, tycker Vuokko Koponen.
– Då är det bättre att inte lova något, utan bara uttrycka sitt deltagande i sorgen.
Vuokko Koponen vill dela med sig av sina erfarenheter efter allt hon har varit med om. Det är ju snart nio år sedan och sorgen har ebbat ut. Sorgeprocessen har tagit sin tid, men hon känner att hon är mogen att träda fram och berätta om sin svåra väg tillbaka. Hon vill att människor ska förstå hur det faktiskt är att vara en sörjande änka.
Hon har hållit föreläsningar till studerande som siktar in sig på vårdyrken eller andra sociala arbeten. Då är fokus på hur man möter sörjande människor.
– Jag tycker det är väldigt viktigt att dela med sig när man själv har drabbats av något traumatisk. Att berätta för studerande och även dem som jobbar inom den sociala sektorn hur det faktiskt är att sörja. Att konkret säga vad en änka behöver eller förväntar sig.
Hon jobbar nu som frivillig i ett projekt i Mellersta Finland. Det handlar om att möta människor i sorg. Hon är även aktiv i föreningen för unga änkor och änklingar.
Mitt inne i första chocken har man inga förväntningar alls. Man är bara matt och försöker överleva. Hennes erfarenhet är att trots det iakttar änkan hur människor reagerar, hur de bemöter en och vad de säger.
– Man kan förlåta mycket dumma saker som folk gör, men vissa saker etsar sig fast, säger Vuokko Koponen och berättar om en viss händelse.
När hon kommit över den värsta sorgen vågade hon ge sig ut och besökte en kristen sommarkonferens som hon brukade gå på med sin man.
– Där såg jag ett bekant äkta par komma emot mig, men de vände sig och ville inte möta mig. Det kändes mycket tråkigt. Vi hade ju varit vänner, säger Vuokko med en djup suck.
– Men det kanske är ganska vanligt att man inte kan bemöta en människa i sorg, utan undviker att träffas. Hellre byter man sida på gatan eller gömmer sig bakom en hylla i en affär.
Makens död ledde inte bara till en livskris utan också en andlig kris. Hur kunde kristna som ska vara bäst på att visa kärlek och omsorg bara vända ryggen till? De visste troligen inte om makens psykiska sjukdom. Han hade bipolärt syndrom, diagnosen som han fått ett år före sin död.
– Och så läste jag en insändare i pingsttidningen att de som begår självmord inte kommer till himlen. Det var tydligt att det finns stor skam över självmord. Men varför ska jag skämmas? Varför ska de som blir kvar skämmas? Det finns ju stora skuldkänslor utan att någon säger det.
– Men visst, det är ju inte så länge sedan som man ansåg att självmord var den största synden. De fick ju inte ens begravas i välsignad jord, säger Vuokko.
– Allt detta ledde till en andlig kris. De som jag trodde var fina kristna, var de allra värsta. Jag är ’allergisk’ till människor som betonar ekonomisk framgång och fin karriär som tecken på Guds väldignelse. När det inte går bra för någon, börjar man leta efter fel och orsaker i sig själv. Att tro att man inte är en god nog för Gud.
Enligt Vuokko Koponen blir situationen dubbelt värre om man som sörjande vänder sig inåt och börjar rota i sin egen svaghet. Och om mannens släktingar dessutom antyder att hon kanske var en ”hemsk käring” för att han inte orkade leva, blir det ett helvete på jorden för änkan.
Vuokko säger att det fortfarande gnager lite att himlen har varit så tyst. I frikyrkorna vittnar människor hur Gud lett dem på ett underbart sätt, helat deras sjukdomar och så vidare.
– Men jag undrar om allt är sant som man säger. Kanske man rent av ljuger ’för att ge Gud äran’? Och så sopar man de svåra frågorna under mattan.
Samtidigt betonar Vuokko Koponen att alla i församlingen inte vände henne ryggen. Direkt efter dödsfallet var det många som uttryckte sitt deltagande i sorgen. Den avgörande hjälpen fick hon i samtal med en pensionerad missionär. Hon orkade lyssna. Hon blev inte provocerad av änkans ångest och utbrott som hon hade på grund av alla besvikelser som hon mött.
Den gamla missionären som sett livets avigsidor dömde inte henne utan lyssnade och förstod.
– Hon fanns där utan brådska och lyssnade på vad jag hade att säga. Vi gick långa promenader tillsammans. Jag fick häva ur mig allt. Om och om igen fick jag berätta det som drabbat mig.
– Jag är inte besviken på alla kristna. Men jag tillhör en annan församling numera säger Vuokko Koponen.
Läs också Pastorn Jarrid Wilson ledde arbete mot psykisk ohälsa – tog själv sitt liv
Hit kan du vända dig om du brottas med självmordstankar:
- Jourhavande präst, alla dagar 21-06.
- Ring 112 och fråga efter jourhavande präst.
- Nationella hjälplinjen, tel 0771 22 00 60.
- Bris, tel 116 11.
- Självmordslinjen tel 90 101.
- Stöd i form av chatt www.mind.se/sjalvmordslinjen
---
Fyra steg i sorgeprocessen
Chocken. Man kan inte tro att det är sant. Allt känns overkligt och kaotiskt. Chocken är psykets försvarsmekanism mot hemska saker. Man kan inte ta in allt på en gång.
Reaktionstadiet. Man börjar ta in det som hänt. Man går genom händelserna om och om igen. Den sörjande fokuserar på praktiska saker.
Processtadiet. Den sörjande går genom förlusten. Sorg är inte bara längtan och saknad utan man känner också hat, bitterhet och rädsla. Även tidigare förluster kan poppa upp.
Anpassningsstadiet. Acceptera… Så småningom hittar man balansen. Förlusten blir sakta minnen och en del av det förgångna. Den sörjande hittar livsglädjen igen och kan rikta resurserna som upptogs av sorgeprocessen till annat. Men även många år senare kan man drabbas av sorgen speciellt på årsdagarna.
---
