– Jag kände bara, här vill jag va! Här vill jag bidra. Jag bara älskade miljön, säger Jennie Vingeborn när hon beskriver mötet.
Hon har inte vuxit upp i en kristen familj men har alltid haft en grundtro och bett till Gud när hon mött motgångar.
– Men jag hade inte fattat grejen. Det blev som en nyförälskelse!
Vi möts hemma i den rymliga villan längst bort på en lugn gata i den småländska småstaden. Naturen utanför husknuten, familjens häst på gångavstånd. Fast Jennie är bara inne på kort visit. Mer eller mindre hela sommaren bor familjen med två vuxna och fyra barn i sommarstugan på 55 kvadrat. Trångt, absolut. Men närheten till familjen betyder så mycket. Speciellt för Jennie, som vet hur det också är att försaka den närheten.
Efter att ha utbildat sig och jobbat som frisör i några år blev Jennie headhuntad av ett amerikanskt bolag inom hårvård och skönhet. Hon klättrade snabbt på karriärstegen och blev Sverigechef med ett tufft reseschema mellan europeiska och amerikanska storstäder.
– Jag var verkligen lyckosam och fick en massa utmärkelser. Till slut tror man att måttet på lycka är hur mycket pengar man tjänar, säger Jennie.
Kanske påverkades hon också av att hon var separerad och då, till en början, ensamstående mamma. Någonstans inom henne fanns känslan av att behöva visa sig duktig inför alla andra.
– Jag kände mig misslyckad och att göra karriär blev på något sätt mitt bevis. ”Kolla, det gick bra för henne ändå.” Jag gjorde det för alla andra och inte för mig själv, berättar Jennie.
Och allra minst gjorde hon det för sin familj. Jennie mötte Anders och familjen utökades med fler barn. När dottern Vilda var tre månader befordrades Jennie till Skandinavienchef, och eftersom Anders också jobbade fick barnen växa upp med barnflicka. Men för Jennie blev det allt tuffare att vara ifrån familjen.
– Till slut kände jag bara, vad gör jag här när det som räknas är familjen? Här springer jag på i ekorrhjulet men vad signalerar det till mina barn?
Många hade under resans gång ifrågasatt att hon arbetade och var ifrån familjen så mycket. Då blev hon mest provocerad och kände sig påhoppad som kvinna. Hade hon varit man hade ingen ifrågasatt hennes resande. Hon skulle minsann visa att hon kunde klara av det här.
– Men ingen berättar om priset bakom den här jakten. Vad är det egentligen som räknas? Jag vet att många av oss tänker att ”jag måste jobba, jag har inte råd annars”, men måste vi ha allting? Det jag ser är att den som har mest pengar ofta är den som mår sämst, säger Jennie.
Till slut tog det bara stopp. Jennie hoppade av karusellen och fick återigen reaktioner från människor i sin närhet – den här gången att man tyckte att hon var galen som hoppade av. Hon gjorde ett försök att varva ner med ett jobb som säljare på ett företag i närbelägna Hillerstorp.
– Men jag är en sådan där person som går all in. Min man frågade mig ''skulle inte du trappa ner''. Jag gick tillbaka till frisörbranschen under ett år och hyrde en stol på en salong, men efter det kände jag att det var dags att vara ledig. Jag har ju aldrig haft tid att reflektera.
Det var samma år som sonen Titus kom hem och meddelade att han ville konfirmera sig. I Missionskyrkan dessutom. Jennie visste inte ens att konfirmation fortfarande var något som ungdomar ville göra, men Värnamo sticker ut från mängden. Missionskyrkan hade över 100 konfirmander det året och Titus bestämde sig för att vara med.
Parallellt med konfan erbjuder Missionskyrkan en föräldrautbildning med träffar en gång i månaden.
– De här träffarna passade mig perfekt. Jag fick ju barn ganska tidigt, jag var bara 25 år. Och när tonårsproblemen kom förstod jag inte om de berodde på mig, på att jag varit en frånvarande mamma när de var yngre, eller på grund av separationen.
Men föräldrautbildningen som hölls av församlingens pastor Britta Bolmenäs gav total igenkänning. Det var så skönt att få dela tankar om föräldraskapet och livet med andra föräldrar. Och när Jennie började besöka gudstjänsterna kände hon bara: här vill jag vara.
Hon frågade konfaledaren om hon kunde hjälpa till och bidra på något sätt i församlingen, inte helt säker på om hon verkligen skulle vara välkommen eftersom hon inte hade varit med i kyrkan tidigare. Men det blev öppna famnen direkt. Första möjligheten att hjälpa till kom med dekorationsuppdraget inför församlingens årliga konsert ”Strålande jul”, och i november förra året välkomnades Jennie som medlem.
– Jag kände en öppenhet och en varm gemenskap. Man får vara som man är. Det kändes så rätt att gå med i församlingen och jag har blivit så varmt välkomnad med många möjligheter att komma in i församlingens gemenskap, säger Jennie.
I dag beskriver hon hur hon äntligen hittat den där grundtryggheten som hon tidigare hade sett hos en del av sina vänner. Hon har bekräftat sin tro och hon har gått en Alphakurs, något hon beskriver som en helt fantastisk upplevelse.
– Den äldste i gruppen var 80 och den yngste 15. Det är ju så mycket jag inte kan och vet, men jag har ett helt artilleri i kyrkan och jag försöker få med alla jag känner i en Alphakurs. Alla ska med!
Jennie gestikulerar entusiastiskt. Jo, hon har blivit en passionerad förespråkare för kyrkans liv bland sina vänner även om många av dem också har reagerat på hennes beslut att ”komma ut som kristen”.
– Jag är som en igel på mina kompisar – ni måste fatta grejen!
Jennie skrattar. Hon märker att många har förutfattade meningar och ställer frågor som ”Har du blivit religiös nu?" eller "Kan du inte dricka vin nu?”.
– Egentligen tror jag att jättemånga i min ålder är nyfikna men man kommer sällan i kontakt med en kyrka om man inte är uppväxt i den. Det är så sorgligt.
Jennie funderar mycket över hur man ska fånga upp människor och skapa kontakt? Med söndagsskola och konfirmation kan man nå hela familjerna, men kan man göra mer? Kan man ha en öppen kyrka dit ungdomarna kan gå i stället för på fritids? Hur kan man göra kyrkan till en cool plats att hänga på?
– Jag önskar att fler skulle få den här boosten, den här tilliten och grundstyrkan. Jag känner att jag har fått en sådan ro. I dag ser jag livet på ett helt annat sätt, jag har tid att stanna upp och njuta. Mina vänner säger att de ser en sådan skillnad på mig. I dag gör jag inte saker för att andra förväntar sig det utan för att jag själv vill, säger Jennie Vingeborn.
---
Jennie Vingeborn
Ålder: 41 år.
Familj: Maken Anders och barnen Titus (16), Tyra-Li (14), Vilda (8) och Celia (6).
Bor: Värnamo.
Gör: Är heltidsmamma under ett friår med förlängning på obestämd tid. Förbereder sig också för en växande familj då man precis blivit godkända som familjehem.
100
Så många tusen svenskar har gått en Alphakurs.
---
