Den sista raden i Herrens bön är omdebatterad, då många bibelforskare menar att det är ett senare tillägg. Ett belägg för det är att raden inte återfinns i vissa av de allra äldsta grekiska versionerna av Nya testamentet. Å andra sidan finns denna avslutning med i andra manu-skript från 400- och 500-talet samt i Didache, som är en sammanställning av kristen undervisning nedtecknad redan på 990-talet.
Även om det alltså är något osäkert om Jesus verkligen lärde ut denna rad till sina lärjungar så har den för många kristna i snart 2 000 år varit en självklar avslutning av Herrens bön. Julia Forsberg, pastor i Centrumkyrkan i Finspång, tycker att raden både ger en sammanfattning av hela Vår Fader, samtidigt som den ger oss rätt perspektiv på vår relation till Gud. Det är gudsriket som kristna längtar efter, det är Gud som har makten, och det är Han som ska äras.
– Jag ser det som en stark bekännelse till Gud. Det är Gud som har allt i sin hand, och därför ska vi ära Honom.
Men vad är det då att ära någon? I vårt samhälle kan det tyckas som något främmande och arkaiskt, det var till exempel länge sedan som Sveriges regent ärades på verkligt allvar av sina undersåtar.
I kyrkan är det dock ett ord som fortfarande används inte bara i Vår Fader utan även i kyrkomusiken, från de äldsta koralerna till de allra modernaste lovsångerna. Julia Forsberg är även lovsångsledare och sjunger gärna om att ära Gud. Hon tycker att det är ett begrepp som hjälper oss.
– Att ge äran till Gud handlar om att ge allt beröm till Gud, även det som jag skulle ha fått. Allt pris, alla hyllningar ska gå till Gud, säger hon.
Det är inte minst viktigt att tänka på som ledare i kyrkan. Julia Forsberg ser att hon som lovsångsledare får en viss position, kanske att människor ser upp till henne när hon leder tusentals människor i lovsång under Torpkonferensen.
– Jag får vara en kanal för det som är Guds verk. Men om någon vill hylla mig, så vill jag att de ska hylla Jesus i stället, för jag kan inte göra någonting i mig själv.
I många kristna sammanhang har lovsången blivit det självklara uttryckssättet för att lovsjunga och ära Gud. Julia Forsberg menar dock att detta inte är något som kan eller ska begränsas till en lovsångskvart i söndagsgudstjänsten.
– Den större delen av ditt liv är du ju inte i kyrkan. Jag tänker att man kan be till Gud om ledning för hur man ska ära Honom i sitt liv när det inte är söndag, säger hon.
Hon menar att Gud kan äras genom de gåvor som man fått, till exempel genom andra kreativa uttryck som konst. Men man kan även utföra sitt vanliga jobb så att Gud äras.
– Låt det blir en lovsång och en hyllning till Gud vad du än gör. Det kan vara bönen, att be att Gud ska få beröm vad jag än gör. Men det handlar inte bara om vad vi gör, vi får också med ord bekänna Gud, säger hon.
Enligt Bibeln kommer Gud att lovsjungas och äras för evigt. Det är även det budskap som slutraden i bönen innehåller: Gud råder i evighet.
För Julia Forsberg är det viktigt att bära med sig den insikten i vardagslivet.
– Jag är räddad till evigheten, och det ska komma en ny himmel och en ny jord. Samtidigt har vi en kallelse att leva här och nu, säger hon.
Hon menar att det i kyrkans historia funnits perioder där balansen gått förlorad. Ibland har allt handlat om längtan till himlen, så att livet på jorden blivit oviktigt, ibland har budskapet begränsats till att göra gott på jorden, så att hoppet om himlen har skymts.
– Jag tror himlen är ett verkligt hopp för den som lever med svårigheter. Om vi tappar det så är det nästan som att himlen blir stulen av helvetet, om vi inte kan prata om det himmelska hoppet.
Vår Fader slutar med ett självklart Amen. Där får vi som Guds barn lämna över allt som vi bett om till Gud, menar Julia Forsberg.
– Om Gud är den Han säger att Han är så är det bästa vi kan göra att lita på att Han har allt i sin hand.
---
Fakta: Julia Forsberg
Ålder: 26 år.
Gör: Jobbar som pastor och föreståndare i Centrumkyrkan i Finspång.
Bor: Finspång.
---
