Svalbard är stället högt upp i Norra Ishavet du hörde om som barn men som liksom låg utanför "radarn". Inte så konstigt kanske, hit är det nämligen mycket närmare till Nordpolen än till Stockholm eller Oslo. Men Svalbard må vara avlägset; svårtillgängligt är det inte. Det tar tre timmar att flyga från Oslo, och som "inrikesflygning" är det överraskande billigt.
Svalbard kommer av det fornnordiska ordet för "kall kant" eller "kall kust". Och kallt är det på Svalbard – oftast. På vintern pendlar medeltemperaturen mellan 15 och 20 minusgrader, och under högsommaren ligger den på sex-sju plusgrader. Svalbard är alltså ingen soldestination – om man inte begrundar det faktum att solen är uppe hela natten på sommaren. Men särskilt solbränd blir man inte.
Ingen vet säkert om vikingar från Island upptäckte Svalbard eller inte. Några konkreta bevis finns ej. Vad som däremot är säkert är att den holländske sjöfararen Willem Barents siktade ögruppen 1596 och därmed inledde en era av valfångst i området. Holländare, engelsmän och ryssar var de som främst härjade i farvattnen. Först 1920 ställdes området under norsk förvaltning, men enligt Spetsbergtraktaten får länder som undertecknat detta fortsätta att utvinna ögruppens naturtillgångar.
Juli och augusti är bästa tiden att besöka Svalbard. Då finns chansen till varma och soliga dagar, perfekta för vandring. Regn är dessutom sällsynt. På grund av risken, eller chansen beroende på hur man ser det, för isbjörnar måste man vara beväpnad utanför "huvudstaden" Long-yearbyen. Därför satsar de flesta på organiserade vandringar. Det kostar en del, men säkerhet och lokalkännedom är guld värt i den kärva naturen.
Bästa vandringarna från Long-yearbyen är till Trollsteinen, Fuglefjellet och Hiorthfjellet.
Turen till Trollsteinen passerar glaciären Larsbreen på vägen upp mot bergstoppen. Smältvatten kan göra det svårt att passera utan att bli blöt.
– Men det är det värt. Utsikten där uppe är fantastiskt, menar Roland Fransson, en av ganska många svenskar i gruppen.
Sitt namn har Trollsteinen förstås fått av att den liknar just ett troll. På toppen hoppas många kunna spana in en isbjörn någonstans, men icke. Snön ställer också till det – djuren är perfekt kamouflerade på de ytor snön ligger kvar.
Fuglefjellet skvallrar också med sitt namn om vad det handlar om. Här häckar många fåglar, ofta på de branta klipporna ner mot havet. Fuglefjellet ligger väster om Longyearbyen och vandringen dit är betydligt ”grönare” än den till Trollsteinen. Betande renar är en rätt vanlig syn och ornitologen kan få sitt lystmäte i form alkekung, spetsbergsgrissla, svalbardripa och stormfågel.
Det bästa till sist. På andra sidan Adventfjorden sett från Longyearbyen ligger Hiorthfjellet. En vandring hit inkluderar antingen båttur eller paddling över den iskalla fjorden. Bergspanoramat i fonden gör det dock till en angenäm upplevelse. Vandringen upp till Hiorthfjellet är ganska krävande, men utsikten där uppe är världsklass en solig dag. Höjden är 928 meter över havet, och på vägen ner passerar vi två övergivna gruvor.
Svalbards mest bisarra sevärdhet är Pyramiden, ett par timmars båtfärd från Long-yearbyen. Det är en övergiven gruvby, grundad av Sverige 1910, men såld till Sovjetunionen 1927. Namnet har den fått av ett pyramidformat berg i närheten.
Så länge Sovjetunionen hade sina glansdagar var Pyramiden ett kommunistiskt mönstersamhälle. Efter Sovjets kollaps 1991 och en svår flygolycka fem år senare övergavs samhället. Nu lever de fåtaliga invånarna på nyfikna turister i stället.
– Fast gruvdriften var aldrig lönsam, tillstår Dennis Bobarykin när han guidar oss runt i Pyramiden.
– Kolet var av ganska låg kvalitet och det var dyrt att transportera härifrån.
Att Sovjet höll fast vid gruvdriften i så många år hade mer strategiska skäl. Pyramiden sågs som ett fotfäste i västvärlden, även om det kostade mer än det smakade.
Under sovjettiden hade Pyramiden över 1 000 invånare. De bodde i ett välordnat samhälle med skola, biosalong, badhus, isbana, sjukhus, kulturhus och världens nordligaste Lenin-byst insprängt bland de dystra bostadskasernerna. Till och med KGB hade ett kontor här. Standarden var med sovjetiska mått hög, likaså lönen. Mat och boende var gratis.
– De flesta arbetare bodde här i två år, sedan blev de utbytta. Klimatet och det hårda gruvarbetet slet på folk, berättar Dennis Bobarykin.
En vandring i Pyramiden är en smått surrealistisk upplevelse. Allt andas Sovjet och är välbevarat. I ”Sportpalatset” ligger bollar kvar på handbollsplanen, i omklädningsrummen hittar vi gamla skridskor och i simhallen står prispallen kvar.
Hur vår guide, som kommer från Sibirien, får tiden att gå i denna spökstad när turisterna åkt är svårt att förstå. Men han trivs – med böcker som sällskap.
– Min hobby är att läsa och det har jag ju gott om tid för här, skrattar Dennis Bobarykin.
Förvisso.
1996 kraschade ett flygplan från Moskva med 141 gruvarbetare och deras familjer i Long-yearbyen. Alla dog, och det var spiken i kistan för Pyramiden. 1998 bröts den sista kolbiten, och samma år åkte arbetarna hem. Kvar finns bara ett monument över svunnen storhet i permafrosten.
Text och foto: Björn Schüberg
---
Fakta: Att besöka Svalbard
Resa dit: SAS och Norwegian flyger dit från Oslo. Från 1 500 SEK tur och retur. Förbindelser finns även från Tromsö.
Resa runt: Vägnätet är minst sagt begränsat så det handlar främst om guidade vandringar, snöskoter- och båtturer. Utanför Longyearbyen krävs att man är beväpnad eller har beväpnad guide på grund av isbjörnsfaran.
Researrangörer: Naturresor (www.naturresor.com), Wildlife Expeditions (www.wildlife.no), Basecamp Explorer (www.basecampexplorer.com) och Spitsbergen Travel (www.spitsbergentravel.com) bland andra.
Info: www.visitsvalbard.com
Bo: Gjestehuset (www.gjestehuset102.no) är Svalbards bästa budgetalternativ. Enkla rum i före detta gruvarbetarbaracker. Toalett i korridoren och tillgång till kök. Ett liknande budgetalternativ är Mary-Anns Polarrigg (www.polarriggen.com). Ett bra hotell i mellanklassen är Funken Lodge (www.nordichotels.com/hotels/funken-lodge).
---
