Kaffe och semlor står framdukade i vardagsrummet hos Johanna och Mattias Davén. De har fått skotta stora mängder snö för att vi överhuvudet ska ta oss fram till huset, men väl inne möts vi av ett hem inrett i dova färger och en känsla för detaljer.
Vi visas runt och på väg upp för trappan från undervåningen ser jag en skylt med orden ”Vi ses igen”, ord riktade till samma lilla person som syns på bilder på hallväggen, och som kan anas på den klassiska ultraljudsbilden som sitter på kylskåpet.
Gabriel föddes i augusti förra året, men hann aldrig inviga den lilla barnsängen som nu står bakom dörren i biblioteket. Deras förstfödde, vars andetag de har spelat in och sparat.
I sju dagar kämpade Gabriel för sitt liv på BB medan hans föräldrar kastades mellan hopp och förtvivlan innan det slutliga beskedet kom – Gabriels liv gick inte att rädda. Skadorna han fått i samband med förlossningen var för svåra.
Vi ses på dagen exakt fem månader efter att Gabriel dog, för att prata om timmarna och dagarna som på djupet förändrat Johanna och Mattias, både som par och som individer. Och även om samtalet präglas av ljuset som lyser i mörkret och om att vara buren av Gud mitt i sorgen, så blev det nattsvart den där dagen. För hur kunde det bli så här, de som hade gjort alla rätt i boken och som hade bett från första sekund han kom ut?
– Vi hade gjort allt det vi under vår uppväxt fått höra att man ska göra och det som vi själva har undervisat om, att man ska kasta sig på Jesus, varför blev det då inte som vi ville? frågar Johanna retoriskt.
Allt hade ju sett så bra ut; såväl under graviditeten som Johannas och bebisens värden. Det gällde även kvällen när de åkte in till BB för att föda. Kvar hemma stod den nyinköpta vagnen och alla saker som vänner och familj så generöst hade skänkt dem. Men det var ändå ingenting mot den kärlek de snart skulle mötas av.
Efter en vakande natt med rutinkoll en gång i timmen, var det en plötslig feber på morgonen som ledde till upptäckten att bebisens hjärtljud sjönk i magen. Sedan gick allt snabbt. Kvällen innan hade Mattias frågat vad som skulle hända om något gick fel. Barnmorskan hade förklarat olika scenarion och berättat om det akutlarm som går när det är fara för livet. Aldrig hade de kunnat ana att det skulle ljuda bara några timmar senare. För deras skull. Mattias hann knappt få på sig skorna innan Johanna kördes till operationssalen.
– Det var som att jag var statist i en film. Allt kändes så surrealistiskt, säger Mattias.
Samtidigt på en annan del av sjukhuset befann sig vännen och barnläkaren Sara som sett att de kommit in för att föda, och som i sitt inre hoppades att larmet inte handlade om dem.
Sedan såg hon Mattias. Han fick inte följa med in i operationssalen så när lille Gabriel lyftes ut efter det akuta kejsarsnittet var det i Saras famn han hamnade, som utöver akuta livräddande insatser började att be för Gabriel, som då var helt livlös.
– Tänk ändå att födas så och det första som händer att någon ber för dig, säger Johanna.
– Och hennes bön var ”Gud, jag går inte härifrån förrän han börjar leva igen”, fortsätter Mattias.
Läkarna gjorde vad de kunde för att få liv i Gabriel. Försöken brukar pågå i cirka 15 minuter innan de ger upp, och i den tolfte minuten hoppade Gabriels hjärta igång. Men läget var kritiskt. Gabriel hade varit utan syre och puls ett bra tag, hur länge gick inte att säga.
Parets vän Märta, som hann in i tid till uppvaket och som fick en egen säng på deras rum, startade en sluten Facebook-grupp där hon bjöd in folk att vara med och be för Gabriel.
– Gruppen var också ett sätt att skydda oss från att få en massa sms med ”Hur går det?”, ”Har barnet kommit?” eftersom flera visste att vi skulle föda, säger Johanna.
Snart var det 180 personer från hela världen som bad, skickade hälsningar, bibelord och stöd.
– Vi fick bönedukar skickade till oss och en liten elefant som en församling hade sänt. Så även om vi inte kunde släppa in alla i vår bubbla på sjukhuset så betydde det mycket att få så mycket omsorg, säger Johanna.
– Jag satt faktiskt och läste några av inläggen i morse och grät lite, säger Mattias. Inlägg om hur folk bad för oss, bibelord de delat, och lovsånger de skickat som vi spelade upp för varandra och för Gabriel.
På sjukhuset turades nära och kära om att finnas på plats, även deras pastorspar från församlingen var med och vakade. Någon hämtade Mattias gitarr och varje kväll sjöng han och Johanna för Gabriel, och bad Gud som haver.
– Det enda vi kunde göra var att tänka att det skulle gå bra, säger Johanna.
När läkarna efter ett par dagar förklarade att det inte såg lovande ut bestämde de sig för att ha en barnvälsignelse för Gabriel.
– Det var så fint för sköterskorna kom in efteråt och sa att Gabriel verkade gilla när vi sjöng. Hans värden hade förbättrats.
Men efter en veckas berg-och-dalbana med glädje över fina värden och oro när de sjönk, kom beskedet de inte ville ha. En magnetröntgen konstaterade att skadorna på hjärnan var för stora och att beslut tagits om att avsluta de livsuppehållande åtgärderna.
– Vi bara grät och kände hur hoppet försvann, och våra pastorer som var där ringde våra familjer och bad dem komma så fort som möjligt, säger Johanna och berättar hur de alla sedan fick gå in och säga hejdå till Gabriel.
När alla hade gått och personalen hade tagit bort de flesta av slangarna som varit uppkopplade mot Gabriel, fick de för första gången hålla sin son.
– Först låg han på Mattias bröst och sedan flyttade vi över honom till mig. Vi bara satt där och höll honom och hade lovsång på i bakgrunden. Personalen trodde inte att han skulle klara sig mer än ett par timmar, men han kämpade i åtta timmar innan han dog, säger Johanna.
– Och närvaron i rummet, det går inte att förklara, men Gud var där, säger Mattias.
– Till och med sjukhuspersonalen sa att det var något speciellt, att det fanns något där som de inte känt förut. Så Gabriel blev ett vittnesbörd om det.
Då och då under vårt samtal fingrar Johanna på ett guldhalsband med ett litet G på som hon fick av ett par väninnor när hon fyllde år ett par veckor senare.
– Jag blev så glad för det, säger hon och ler.
På bänken bredvid ligger en fotobok med bilder från begravningen som visar Gabriels vita kista.
– Vi ville ha en begravning som var som en gudstjänst och en plats att gå till där hans namn fanns. Men vi ville inte ha en stående gravsten, utan valde en liggande sten som fanns utanför sovrumsfönstret på vårt landställe och en vän som har en gravyrverkstad hjälpte oss med texten, säger Johanna.
Mattias nickar.
– Det var inte så här det skulle bli, men när det nu blev så här var det precis så här det skulle bli. Till och med begravningen blev som vi önskade. Den väjde inte för det fruktansvärda men pekade ändå på hoppet och på att Gud fortfarande är god.
– En av solosångerna som sjöngs på begravningen heter "Weep with me" av Rend Collective där en av stroferna säger "What''s true in the light, is still true in the dark", "Det som är sant i ljuset är sant även i mörkret", och det är något jag burit med mig sedan dess, att bara för att vi hamnar i mörker innebär det inte att Gud slutar vara god. Precis innan Gabriel föddes var Gud god, och då gäller ju det åtta minuter senare också när han plötsligt är jättesjuk och kan dö. Även om livet är helt förändrat så är Gud den samme. Det måste man hålla fast vid, säger Johanna och fortsätter.
– Och även om vi ännu går genom dödsskuggans dal så gör vi det inte själva, Gud bär oss.
Bär gör även deras familjer och vänner från församlingen. Den första tiden hade de någon som sov hemma hos dem varje natt, folk som såg till att det fanns matlådor i frysen
– Vi behövde inte laga mat själva förrän i november, säger Johanna och skrattar.
Ni valde sedan att även offentligt skriva om det som hänt i sociala medier, var det något ni tvekade inför?
– Nej, varför ska man hålla sådant här privat? Det är vår största sorg i livet, ska vi bara stänga in oss med det här? Vi delar ju gärna bilder när man gifter sig eller är gravid, när allt går bra. Om man inte delar när det går dåligt fortsätter man ju det där med att allt är bra hela tiden. Sedan finns det ett rum inuti där det bara är jag och Gud, där inte ens vi två möts, säger Johanna och ser på sin man.
Hur har ni hanterat sorgen?
– Alla sörjer olika. Jag är mer uttrycksfull än Mattias och har lätt för att gråta och visa min sorg.
– Jag är mer pedantisk och noggrann, ska jag göra något så ska det göras ordentligt, som när vi skulle lägga Gabriel i hans kista. Det var jag som klädde honom och lade på ett täcke och då skulle det vara perfekt. Det var mitt sätt att visa omsorg och uttrycka mig, säger Mattias.
– Men just eftersom vi är olika kunde det här ha blivit en utmaning, men vi pratar mycket och tar varandras känslor och tankar på allvar och är noga med att kommunicera vad vi känner och inte. Och vi har träffat vårt pastorspar regelbundet efter det här och pratat mer själavårdande och teologiskt. Där får vi ställa de svåra frågorna, säger Mattias.
Hur får man fatt i hoppet ni talar om mitt i sorgen?
– De första dagarna gör man inte det. Då fattar man inte vad som hänt. Men om vår tro på Gud håller genom det här så håller den genom allt annat också, det är ju där hoppet finns, säger Johanna och tystnar några sekunder.
– … men senast förra veckan hade jag en kväll när en våg av sorg kom över mig och några vänner fick komma över. Men så kommer andra kvällar när vi skrattar och allt känns som vanligt. Så kommer det nog alltid att vara.
– Det man sörjer är ju minnen från framtiden, det som aldrig blev. Att få vara med om hans första steg, höra hans röst. Samtidigt har jag kämpat med känslan om han ens var på riktigt eftersom han var här så kort tid och aldrig kom hem hit, säger Mattias och fortsätter riktad till sin fru:
– Tänk ändå att vi fick sju dagar med honom, det var så nära att det tog slut direkt, men nu fick vi ju se honom, hålla hans hand, se hans ögon och ha honom på bröstet. Och tänk att denna lille kille, utan att säga ett ord, skapade en bönerörelse över världen på bara en vecka. En del har sagt att de aldrig bett så mycket som under den här veckan, så Gabriel fick många att vända sig till Gud. Minst tio församlingar bad på sina gudstjänster och församlingsdagar, i USA, Sydamerika, i Afrika och i Mellanöstern och Asien, säger Mattias.
– Det finns också de i vår vänkrets som fått förnyad tro på församlingen och vad den kan få betyda, säger Johanna.
Är ni rädda för att försöka igen?
– Nej, och när det sker får vi hantera en sorg och en glädje samtidigt. Det barnet blir heller inte en ersättning för Gabriel utan ett syskon till honom. Vi är ju redan föräldrar även om inte han är här, säger Johanna.
Sedan ler hon och tillägger;
– Vi är faktiskt gravida igen.
– Så nu är inte barn något vi bara ser tillbaka på utan även något vi ser fram emot, säger Mattias och ler han med.
Och det barnet, som kommer att födas en månad innan Gabriel skulle ha fyllt ett, får då sova i sin storebrors säng, även om han själv inte hann ligga där.
– Självklart finns en större oro nu, för vi vet att ingenting är självklart. Barn, och livet, är en gåva från samma Gud som bär en i sorgen.
Fotnot: Begreppet "böneduk" som nämns i texten syftar på en händelse i Apg 19:11–12 där folk tog dukar och plagg som varit i kontakt med aposteln Paulus kropp och la på de sjuka som då blev helade. I vissa karismatiska sammanhang har man därför, som ett uttryck för tro, praktiserat att be för en duk som sedan ges till den sjuke som inte kan närvara.
---
Johanna och Mattias Davén
Bor: Örebro.
Gör: Båda arbetar för Evangeliska Frikyrkan (EFK). Johanna som administrativ chef och Mattias som insamlingskommunikatör.
Namnet: Gabriel betyder Guds kämpe, den som kämpar för Gud.
Församling: Johanna och Mattias är med i församlingen Mötesplatsen i Örebro.
Bibelord som burit: Ps 84:6-8 har varit en tröst för oss. De orden har fått en djupare mening nu: "Saliga är de som har sin styrka i dig, som har dina vägar i sitt hjärta. När de vandrar genom tåredalen gör de den rik på källor, och höstregnet täcker den med välsignelser. De går från kraft till kraft, de träder fram inför Gud på Sion."
---
