Det vi djupast behöver kan inte skrivas på önskelistan till tomten.
— Carin Dernulf
Det var med tunga steg jag gick mot tunnelbanan en morgon för några veckor sedan. Tankarna snurrade runt allt som skulle orkas med och klaras av och just den här morgonen kändes bördan ganska tung. Jag tog upp min telefon och satte på en lovsång i lurarna och medan jag lyssnade började jag formulera en bön om hjälp i mitt inre. Jag hann nog bara be två meningar innan en renhållningsarbetare som just parkerat sin sopbil vid vägkanten stoppade mig och från ingenstans frågade: Tror du på Jesus?
Jag blev väldigt förvånad. Det är inte varje dag man får den frågan av en okänd person på trottoaren. Men jag svarade; ja, det gör jag. Då berättade mannen att han hade befunnit sig i en situation i livet att han var i desperat behov av hjälp, och han hade börjat be och upplevt att Jesus kom till hans räddning. Sedan den dagen är han en kristen.
Jag berättade då för honom att jag gick och bad över något som bekymrade mig precis när han dök upp. Då pekade han bara uppåt och log. Vi önskade varandra Guds välsignelse och skildes åt.
En tillfällighet, kanske man kan tänka, men för mig kändes hans fråga som en hälsning från ovan som sade: ”Du tror ju på mig. Lita på mig”. Jag fortsatte min promenad mot tunnelbanan med ett leende på läpparna.
Bana väg för Herren lyder rubriken på veckans bibeltext denna tredje söndag i advent. En väg som på olika sätt kan bli nästan oframkomlig i dessa juletider som ockuperas av så mycket annat. Och på ett sätt kan det tyckas konstigt. Vi vet ju att det vi längtar efter inte kan mättas av ljus, glitter och stämning. Vi vet ju att det vi djupast behöver kan inte skrivas på önskelistan till tomten eller slås in i vackra papper och röda band. Det är nästan tvärtom ibland. Som om all denna ytliga mättnad bara ökar på tomheten. In i allt detta kommer ökenprofeten, Johannes döparens budskap nästan som en befrielse. Som en visselblåsare som uppmanar oss att stanna upp och omvända oss. Det finns ett annat liv.
I Johannesevangliet säger Johannes döparen om Jesus till folket vid flodstranden: Mitt ibland er står en som ni inte känner. Det är ord som riktas också till oss. Men kanske du tänker, jag vet redan allt om honom. Jag har läst alla texterna, jag har sjungit alla sångerna, jag har sett alla julspelen i kyrkan. Finns det något att tillägga? Men med Jesus finns det alltid mer att upptäcka. Mitt ibland er står en som ni inte känner. Och i de orden finns det ett löfte. Han står redan där, mitt ibland oss. Nära dig. Men är han upptäckt? Vad behövs för att bana väg för herren i ditt liv?
I söndagens text befäster Jesus att Johannes döparen är den som profeterna talat om som skulle bana väg för honom. Förberedarens roll var att förbättra seendet, så att folket skulle känna igen honom när han kom. Förberedelsetiden inför julen kan också få fungera så. Det handlar inte om att mana fram eller jaga. Det går aldrig att rycka till sig tron eller himmelriket med våld som det står i evangelietexten. Men när vi gör plats för honom mitt i det som är vår vardag vill han öppna våra ögon.
Det hör inte till vanligheterna när jag ber att det dyker upp en renhållningsarbetare som en hälsning från ovan. I perioder kan det till och med kännas ganska tyst. Men då och då, oftare än vad vi kanske ser, glimmar det till små påminnelser om det som egentligen är sant hela tiden. Att vi inte är ensamma.
Vi får bana väg för Herren i våra liv, men ytterst sett är det han som banar sig fram till oss. Mitt i folkhopen, mitt i stressen, mitt i det som känns ofärdigt och trasigt. Och det han har att säga oss är inte förutsägbart. Han vill möta oss nära och personligt och dela våra liv. Herre, ge oss ögon att se dig när du kommer oss till mötes.
Helgens bibeltexter
Ett nytt kyrkoår är fött och vi går nu in i den tredje söndagen i advent. Temat är ”Bana väg för Herren”och utgår från Johannes döparens liv och gärning.
Tredje söndagen i advent
Bana väg för Herren
Gamla testamentet: Malaki 4:4–6
Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer.
Episteltext: 2 Pet 1:19–21
Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.
Evangelietext: Matteusevangeliet 11:12–19
Sedan Johannes döparens dagar tränger himmelriket fram, och somliga söker rycka till sig det med våld. Ty ända till Johannes har allt vad profeterna och lagen sagt varit förutsägelser. Ni må tro det eller inte, han är Elia som skulle komma. Hör, du som har öron.
Vad skall jag jämföra detta släkte med? De liknar barn som sitter på torget och ropar åt andra barn: ’Vi spelade för er, men ni ville inte dansa. Vi sjöng sorgesånger, men ni ville inte klaga.’ Johannes kom, och han varken äter eller dricker, och då säger man: ’Han är besatt.’ Människosonen kom, och han äter och dricker, och då säger man: ’Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare.’ Men Vishetens gärningar har gett Visheten rätt.”
Psaltaren: Psalm 146:3–9
Lita aldrig på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge. De ger upp andan och blir jord igen, då går deras planer om intet. Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud. Han som har gjort himmel och jord och hav och allt vad som finns i dem, han sviker aldrig sina löften. Han ger de förtryckta deras rätt, han ger de svältande bröd. Herren befriar de fångna, Herren öppnar blinda ögon, Herren rätar krökta ryggar, Herren älskar de trogna, Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer.
