Skam är inte det första ordet som poppar upp när Anna-Carin Abrahamsson kommer emot mig på Stockholms central. Hon utstrålar styrka och ser cool ut i en färgglad kappa och trendig frisyr. Men i många år jagades hon av just den känslan. Och bristen på frihet.
Ända sedan hon var liten har hon skämts för de ärr som täcker hennes rygg, axlar och armar. Ärren efter det kokande vatten hon fick över sig när hon som åttaåring klättrade på spisen och välte en kastrull. Hon fick andra och tredje gradens brännskador. Vävnaden dog i hudens alla lager vilket krävde tuff hudtransplantation. Utöver skadan på ryggen, har hon genomgått ett antal operationer som gett henne ärr på benen där huden tagits ifrån.
Läs vidare: 10 råd från Anna-Carin Abrahamsson
Anna-Carin minns den långa rehabiliteringen på sjukhuset, och tiden efter med kompresströjor och annat. När allt väl började läka dröjde det inte länge förrän de skrovliga ärren började begränsa henne, fick henne att avstå att bada och bära vissa kläder. Allt för att slippa exponera sig.
– Jag ville inte gå med bara axlar och kände mig aldrig fri att ha på mig det jag ville.
Märkligt nog klarade hon sig från gliringar och kan bara minnas en enda negativ kommentar.
– Det var en person som sa att det såg ut som att jag hade mögel på ryggen. De orden etsade sig fast och jag trodde aldrig att någon skulle vilja gifta sig med mig eller våga röra vid min kropp.
Läs även: Anna-Carin Abrahamsson: Våga ta steget till vänskap
Men kärleken kom och han vågade och när de skulle gifta sig för nio år sedan, tog hon sitt första steg mot friheten.
– Jag bestämde mig för att ha en klänning med bara axlar, oavsett om mina ärr syntes, och det kändes så fantastiskt att äntligen börja stå upp för den jag är.
Fram till dess hade hon hoppats att Gud skulle göra ett under och ta bort ärren.
– Jag bad mycket för det under en period. Du förstår vilket häftigt vittnesbörd det hade blivit. ”Jag såg ut så där, och nu ser jag ut så här”, säger Anna-Carin och skrattar.
– Men så märkte jag att Gud inte verkade jobba så med mig utan att han arbetade mer inifrån och ut. Och det som verkligen fick mig att läka var när jag insåg att jag var skapad med ett syfte. Att min kropp har en funktion, att jag har en kallelse.
Läs även: Uje Brandelius: Jag trodde inte parkinson drabbade 45-åringar
En kallelse till vadå?
– Att uppgradera synen på kroppen teologiskt. Jag förstod att Gud kunde använda mig och min kropp, att jag inte existerade för att förverkliga mig själv utan att jag var här för att göra skillnad.
I sitt arbete som studentpastor i Göteborg möter Anna-Carin många unga, men även förvånansvärt många äldre, främst kvinnor, som kämpar med ett kritiskt förhållningssätt till sig själva. Och det, i kombination med hennes egen resa har gjort att hon fattat ett beslut. Hon vill vara med och återupprätta synen på kroppen.
Den 4 juli i år lade hon upp en bild på Instagram, som visade henne själv fotad bakifrån, klädd i bikinitopp och under stod det: "Jag har bestämt mig. För att sluta skämmas. Eller ens be om ursäkt för mina ärr. De är en del av mig och min historia. Jag minns inte hur jag såg ut innan. Jag tycker inte de är särskilt snygga. Men jag har varken tid, ork eller lust att låta dem hindra mig från att bada, sola och leka med mina barn på stranden. Det här är jag. Och det är mer än vad du ser."
Hur blev reaktionen?
– Många ”heja-kommentarer” och positiva reaktioner så klart. En kvinna skrev: ”Den här resningen bort från skam skapar en osynlig men viktig jordbävning.” Och även om jag tycker att jag hela tiden tjatar om samma saker, så tror jag vi behöver påminnas om att vi duger för det finns så mycket som vill få oss att känna oss otillräckliga. Vi behöver befrias från den skam vi omedvetet klär våra kroppar i.
Läs också: Adventisternas syn på hälsa: Äta mer växtbaserat
I höst har hon därför, med sin kropp som verktyg, föreläst och predikat om vägen till ett hälsosamt liv till ande, själ och kropp. Och hennes vision är klar.
– Jag brinner för att stärka den existentiella hälsan bland unga. Det kan låta pretantiöst men jag vill se mer av helhet, mening, glädje, tillhörighet, hopp, liv! Och jag längtar efter att se mer frihet. Frihet att röra sig, frihet att leva, frihet att äta sig mätt, frihet att älska, frihet att känna, frihet att säga nej och säga ja, frihet att vara både svag och stark, att vara sig själv helt enkelt. Frihet från att hela tiden spegla sig själv i andra.
Anna-Carin välkomnar den kroppspositiva våg som drar över Sverige och som börjar leta sig in i kyrkan. Hon tycker sig se att allt fler kommer till insikt om hur den psykiska ohälsan kan höra ihop med just förnekandet av kroppen.
– Vi har inte kopplat ihop hur kroppen mår med vår längtan efter lycka, frid och sinnesro. Vi tror att om vi bara ”tänker” rätt så kommer allt att lösa sig. Men jag tror att kroppen kan berätta mycket om vad vi innerst inne längtar efter och behöver.
Kroppen har i stället ofta fått stå tillbaka till förmån för det andliga, något Anna-Carin menar har lett till att det i dag finns två diken av ett slags andligt kroppsförakt som behöver brytas.
– Det ena är att vi blir för fixerade och kämpar med att ständigt förändra och förbättra kroppen, för vi tänker att den inte har något med Gud att göra. Det andra är att vi inte bryr oss alls om vår kropp – för den har ju ändå inget med Gud att göra. Båda dikena får i längden förödande konsekvenser för hälsan. Frågan är hur vi kan lära oss att ära Gud med våra kroppar genom att leva i en hållbar relation till dem.
Hur gör man det?
– Jag tror det handlar om att genomskåda alla sjuka ideal och samtidigt tacka Gud för den kropp som blev din och sluta att motarbeta den. Att bli kroppsmedveten handlar om att bli trygg i sig själv och hemma i sin kropp – även när vi blir äldre.
Händer det att folk reagerar när du, som ser så vältränad och lyckad ut, föreläser om att acceptera kroppens brister och fel?
– Jag märker att det kan provocera eftersom mina ärr inte syns, att folk tänker ”lätt för dig att säga”, men de skulle bara veta hur mycket ångest jag haft över min kropp. Men Gud vände det jag hade varit med om och gjorde det till en av mina största tillgångar. Det fick en mening.
– Och vi behöver hjälpa, framför allt kvinnor, att se att vi alla har våra mer eller mindre läkta sår och ärr, och att det ibland är just ärren som gör att vårt syfte kan förverkligas. Men då behöver vi lyssna in den rena, klara rösten från Gud, som talar sanning och talar om vem du är och varför du finns till. Och som ser på dig med kärlekens blick.
Läs också: Birger Thureson: Den gamle och kravet
