Putte Nelsson är onödigt skamsen när han dyker upp på Dagens redaktion, en halvtimme efter utsatt tid.
– Sorry, jag var tvungen att lämna över vår son som är sjuk till min fru en stund. Han får sitta på hennes kontor och titta på film.
Musikern och programledaren Putte Nelsson var förlåten redan innan han klev in genom dörren. Det är lätt att förstå att han måste trassla lite för att få till ett möte med oss i sin vardag som består av tre barn mellan fem och tretton år, och två olika jobb som kräver att han reser.
Kvällen innan har Putte varit i Värmland tillsammans med produktionsgänget bakom tv-programmet "Postkodlotteriet". Där besökte han Torsby och Hagfors och delade ut checkar med bilar och pengar till glatt överraskade svenskar. Snart ska han logga om och ta på sig körledarhatten och åka till Linköping och Jönköping där två av hans körer i det stora projektet Team Putte finns.
Men vi kan inte låta bli att börja i det här med pengarna. Och det märkliga i att vara den som ringer på hemma hos vilt främmande människor och talar om att deras dröm har blivit sann.
– Det bästa tycker jag är att knacka på och slita upp dörren innan de själva hinner öppna. Bara det är roligt, att slita upp dörren och gå in till nån som ändå inte blir sur. Sen är det ju så oerhört tacksamt att dela ut pengar. Jag brukar tänka att det är ett låtsasjobb.
Samtidigt som Putte Nelsson njuter av sin roll i "Postkodlotteriet" är han övertygad om att de svenskar som får besök av honom inte blir lyckligare per automatik. Han tror snarare att det kan bli jobbigt om man vinner för mycket. Då finns det risk att man ligger vaken på nätterna och grubblar över hur pengarna ska placeras. Putte Nelsson har till och med tänkt ut en summa som han tror är lagom för en svensk med medelinkomst att vinna.
– Mellan tolv och femton miljoner, det kan man vinna utan att förlora fotfästet. Då kan man fortfarande inte köpa ett slott eller så. Om jag vann så mycket skulle jag använda pengarna till att göra härliga resor med familjen och sätta en rejäl guldkant på tillvaron.
Läs också: Rickard Sjöberg vill vara öppen med sin kristna tro
Även om han just nu syns på reklampelare i hela Sverige som den glade lotteriutdelaren, var det egentligen inte så svenska folket lärde känna honom. Det var när han för drygt tio år sedan fick rollen som en av två pianister i programmet "Så ska det låta". Det är också tydligt att det är som musiker som Putte Nelsson ser på sig själv.
När samtalet glider över till att handla om musik närmar vi oss automatiskt det som alltid varit en självklarhet för Putte Nelsson. Tron på Gud. Som barn till pingstvännerna Roland och Gudrun Nelsson besökte han ofta tältmöten på Löttorps camping om somrarna. Under ett sådant möte när Putte Nelsson var i tioårsåldern hände något speciellt:
– Jag satt ganska långt in i bänkraden, men ändå kom en predikant fram till mig och började be för mig. Han hade ingen aning om vem jag var, men han sa att han upplevde väldigt starkt att jag skulle syssla med musik när jag blev vuxen.
Efter tältmötet sprang tioåringen ut och lekte som barn gör, och glömde av alltihop. Men det mannen sagt påverkade honom ändå så pass att han började spela trummor. Och pianot fanns redan hemma.
Tio år senare kom orden han hade hört som barn tillbaka till honom.
– Den gången var jag i Citykyrkan och det var en pastor på besök från Kenya som kom fram. Han sa nästan exakt samma sak. Du ska syssla med musik.
De där två händelserna blev betydelsefulla för Putte Nelsson. Inte bara som vägledning för vad han skulle syssla med i livet, utan också som viktiga egna upplevelser av den Gud han fick med sig som barn. För det är ju självklart, menar Putte Nelsson, att även den som växer upp med kristna föräldrar förr eller senare måste fatta sina egna beslut.
Och visst har det funnits perioder när det där med kyrkan varit mindre självklart för honom:
– Jag hade en femårsperiod strax efter att jag flyttat till Stockholm, då jag kände mig trött på kyrkan. Jag tyckte att jag hade hört varenda predikan och sett allt, så då gick jag inte till kyrkan så mycket. Sedan mötte jag hon som skulle bli min fru och då var det som om jag hittade tillbaka igen. Men jag har aldrig tvivlat på min tro. Jag har för mycket gudsfruktan för det.
Gudsfruktan, det var ett gammaldags ord!
– Ja, men jag är ju 46 också! Gudsfruktan låter kanske negativt, men det handlar inte alls om att vara rädd för Gud. För mig handlar det om att inse att han är så mycket större. Att inse vad Gud har gjort, men också vad Gud kan göra.
För att beskriva det där med gudsfruktan bättre berättar Putte Nelsson om en resa han gjorde till Sydafrika. Han och familjen var på safari och plötsligt hamnade deras bil väldigt nära en elefant.
– Det var så mäktigt att sitta bara några meter från det där stora djuret och veta att han skulle kunna ta ett kliv och buffa till bilen och vi skulle var chanslösa. Det var en slags fruktan, men också respekt. Känslan inför Gud är att jag är underordnad. Jag är i händerna på någon, eller i snabeln på någon.
Känslan av "gudsfruktan" har också präglat Putte Neslssons böner.
– Jag brukar tacka för att jag får ha en relation med Gud som har skapat allt. Det är så mäktigt att få ha det med någon som har skapat ett berg, eller ett hav och som kom på att det skulle finnas elefanter. Jag har ett låtsasjobb, men det Gud har gjort, det är ett riktigt jobb.
Tron är grunden för Putte Nelssons liv, och han tycker inte heller att det är särskilt svårt att stå för att han har en tro i de sammanhang där han rör sig. Däremot tror han inte så mycket på att försöka pracka på sin tro på människor man inte känner.
– Jag trivdes aldrig med att knacka dörr och evangelisera så som man skulle göra när jag var tonåring i pingstkyrkan. Man måste lära känna människor innan man börjar prata med dem om saker som tro. Det är som att prata med okända människor om deras sexliv.
Kan det vara ett exempel på Guds humor att du nu knackar på hos okända och delar ut miljoner i stället för att evangelisera?
– Ha, ha, ja det var en skön vinkling.
Tror du att Gud hade en plan för Putte Nelssons liv?
– Jag, jag gör förhoppningsvis ungefär det Gud tycker att jag ska göra. Jag tror att Gud lägger en plan i oss när vi föds och sedan upptäcker vi lite vartefter hur den planen ser ut. Vi tror att vi kommer på det själva, men jag tror det är Gud.
Hur har du det med Gud i dag?
– Jag vill tro att jag har det ganska bra med Gud, men jag skulle vilja fördjupa min relation med honom. Jag är tacksam för den relation jag har med Gud, men jag är inte nöjd.
