Lyssna på podden med Kent Wisti här.
Vi möter Kent Wisti i caféet i Filadelfiakyrkan i Stockholm. När han checkar in på Facebook skriver hans vän och prästkollega Ludvig Lindelöf "Så de fick dig till sist" i kommentarsfältet. Och på något sätt är det fullständigt logiskt. För även om satirikern och prästen Kent Wisti rent teologiskt befinner sig tämligen långt från pingströrelsens troslära så finns ändå tydliga gemensamma nämnare. Något med nytänkande, entreprenörskap - förmågan att tänka utanför den berömda boxen. Något Wisti själv för övrigt hävdar är omöjligt.
– Ja, jag tillhör dem som tror att man inte kan tänka utanför boxen. Det är väldigt populärt att säga i dag. Men alla har sina egna boxar och vi är i dem. Jag kan inte av mig själv tänka på något annat sätt än en man från övre medelklassen tänker.
– Jag tror att det bara finns två sätt att komma utanför våra boxar. Det ena sättet är att förutsättningslöst och med stort mod lyssna på människor med andra erfarenheter än jag själv och ta till sig av vad de har att säga. Det andra sättet är den helige Ande.
Du pratar mycket om den helige Ande.
– Ja, det där är nyvunnet för mig. Det är bland annat genom att arbeta konstnärligt som jag börjat kunna förstå Andens frukter och verkan.
Kent Wisti ser Andens inspiration som en kombination av lekfullhet och ett nästan tvångsmässigt beteende. Han säger att han bland annat upplevde denna gudomliga inspiration när han arbetat med konstprojektet "Kyss", där han tillsammans med Maria Küchen tolkade Höga visan.
– När jag tänker tillbaka på det arbetet så tänker jag på Gladiatorerna. Det finns en avslutningsbana där fem gladiatorer står uppställda och det enda man kan göra är att fortsätta framåt. Jag hade egentligen inte orken för det. Men jag vet att Kyss var ett jätteviktigt arbete och att jag hade något viktigt att säga.
Vad var det?
– Jag tycker att kyrkorna har stått sig väldigt slätt i det här sexualiserade samhället. Man har helt abdikerat. Det är väl en del av frikyrkligheten som lever kvar i någon slags moralistisk hållning. Men man hittar väldigt lite av den livsbejakande lusten i våra kyrkor.
Kent Wisti stannar upp och tar en klunk vatten. Han talar lätt och obehindrat. Rösten med de skorrande ärren, som inte kommer från nuets Malmö utan från uppväxtens Älmhult, är lugn och behaglig att lyssna till. På något sätt känns lugnet hos mannen som nu sitter i Allan Törnberg-rummet i Filadelfiakyrkan som en paradox när man samtidigt betänker den produktivitet som konstnären, satirtecknaren och prästen besitter.
– Men det där stämmer inte, invänder Kent Wisti.
– Folk frågar alltid, ”hur hinner du - du är ju överallt”. Men då ska man komma ihåg att jag gör ju saker som syns. Jag gör kanske en bild som tar mig 15 sekunder att producera för att sedan publiceras i DN och delas i sociala medier. Men eftersom många ser det jag gör, så upplevs det som väldigt mycket. Jag tror att jag har mycket lägre arbetsbelastning än exempelvis en högstadielärare.
På tal om att synas hänger just nu en gigantisk vepa från ett sjuvåningshus i Norrköping med texten "Vi måste våga tala om Wisti". Det är Arbetets museum som ställer ut Kent Wistis satirteckningar.
– Det är lite fnissigt hela uppmärksamhetsgrejen. Jag tar gärna ett steg tillbaka nu och släpper fram någon annan.
– Det kan nästan kännas provocerande när man ser alla kolleger som gör fantastiska saker och så får en ”dude” som jag komma fram i deras ställe och få en massa priser och bjudas in till roliga sammanhang.
Kent Wisti gör en urskuldande gest och ser uppriktigt bekymrad ut över att han eventuellt tar plats från andra.
Lyssna på podden med Kent Wisti här.
Kanske stämmer det att satirtecknaren i själva verket är konflikträdd.
– Ja, egentligen är jag väldigt konflikträdd och jag ser absolut inget egenvärde i att en satiriker ska göra människor arga och ledsna. Jag är ingen provokatör och i Svenska kyrkan är jag ju nästan sönderkramad, jag seglar verkligen på en räkmäcka.
Vägen in i den kyrka som i dag nästan kramar ihjäl honom gick via en familj utan närmare kyrklig kontakt och en åldrad pingstpastor.
– Jag har alltid haft en stark barnatro. Men sedan hade jag också en stark frälsningsupplevelse när jag gick i tredje klass. Det var på den tiden när skolor kunde släppa in pingstpastorer i klassrummet.
– Och då kom pastor David till oss. Han var gammal och berättade om sin tro och sjöng ”Jesu kärlek är så underbar”. Det berörde mig starkt. Efter den dagen bestämde jag och min kompis oss för att gå med i pingstkyrkan.
Någon pingstvän blev det dock inte av Kent Wisti.
– Jag kommer från ett väldigt sekulariserat vanligt hem. För mina föräldrar var pingstkyrkan något oerhört suspekt och konstigt. Så de lät mig inte gå dit, men jag fick börja i kyrkans barnkör i stället.
Tron levde sedan inom Kent Wisti under uppväxten. Tanken på att en dag bli präst fanns tidigt hos honom.
– Jag var tre år gammal första gången jag sa att jag ville bli präst. Det här med kallelse kan vara svårt. Men jag tror att jag har någon sorts kallelse att göra det jag gör. Men först och främst tror jag att vi alla är kallade till en relation med Gud.
Hur har du det med Gud i dag?
– I dag? Jo, tack det är bra.
Hur skulle du beskriva din relation till Gud?
– Jag har ingen bönerytm. Men jag tror att jag ber ganska mycket. Samtalet mellan oss och Gud är på något sätt ständigt pågående. Mycket mer än bara när vi sätter oss ned och knäpper händerna.
Vad har du på gång i övrigt just nu?
– Det är den här utställningen av min satir i Norrköping. Sedan har jag också en lite spretig bokidé där jag har samlat tankar och texter kring tro, kyrka, mission och samtal om att vara människa. Och så vill jag också ha satir i den. Och bildkonst.
– En stor anledning till att människor uppmärksammar det jag gör är att det går utanför det som förväntas att en präst. Det tror jag att vi som kyrka kan lära oss något av.
Kent Wisti tar på sig jackan och gör sig redo att gå ut i regnet utanför det ombonade Allan Törnberg-rummet i Filadelfiakyrkan.
– I min roll som missionsstrateg på Lunds stift får jag ofta frågan om varför människor inte går i kyrkan oftare. Jag tror att det kan vara så enkelt som att de har bättre saker för sig. Det är en skrämmande tanke. Men vad händer om vi låter den tanken förnya oss?
– Bara för att formen ligger utanför det förväntade behöver det inte vara kontroversiellt eller farligt. Att tänka så kan hjälpa oss när vi arbetar med gudstjänster och när vi söker våra gudsbilder. För även våra gudsbilder ligger under vetekornets lag och kan behöva dö om de skymmer Gud.
