– Det som skett har bara varit en ringa procent av det som bort ske, säger han.
Ändå tog han ut sig i tjänsten.
Det började redan i Kvevlax när han bara var 22 år. Takten var hög, mötena många och han sjöng, spelade, predikade och ledde eftermöten. En kväll fick han utmattad ledas av talarstolen.
I åtta månader var han sjuk, så sjuk att han fick klippa håret kort för att han inte orkade lyfta armarna och kamma sig.
Och så fortsatte han att bränna ljuset i båda ändar. Tolv möten per vecka var snarare regel än undantag.
På bröllopsresan 1926 hade han möten i 25 städer mellan kusterna i USA. Han hade bara en mötesfri dag på nära åtta månader.
I sina memoarer talar han om ”en hängivenhet åt saken som ibland gränsat till vanvett”.
Efter ett kvarts sekel skildes han och Karin efter att ha ”glidit ifrån varandra”. Märkligt nog med tanke på hur man såg på skilsmässor i kristenheten vid den här tiden påverkade inte detta hans tjänst. Karin blev sedan en framstående psykoanalytiker och läroboksförfattare.
Mangs självförbrännande livsstil gjorde att han redan i medelåldern kände sig så utbränd att han inte längre orkade med några kampanjer och ägnade sig mest åt att skriva.
I stället för att predika tolv gånger i veckan predikade han nu en gång på tolv veckor.
– Mitt ansikte måste leva, förklarade han, och menade att ande, själ och kropp måste vara i form för att predikan skulle nå fram.
Frälsning var för Mangs inte att bli religiös, utan att helas inombords och "bli en levande, normal människa". Med noga utmejslade satser och laddade pauser talade han till människorna, inte om dem.
– Synd är att hämma livet, sa han.
Pastorskollegan Harri Holtti kallade Mangs ”en av de mänskligaste människor man kan träffa”.
