För den som känner henne är historien välbekant, hur hon kom hem efter ett scoutläger och i sin ensamhet bara blev sådär totalt uppfylld av en explosiv lycka och glädje. "Jag tror att den helige Ande har flugit i mig", berättade hon glädjestrålande för sina föräldrar.
– Och jag minns så tydligt hur jag bar på en enorm längtan att läsa Bibeln och komma ut och evangelisera. Jag var typ 10 år när jag skrev min första predikan, säger Mia och skrattar.
Men livet rullade på och valet föll på andra karriärvägar, via undersköterskeutbildningen till sjuksköterska och ambulanssjukvård. Sedan några år som lärare på vårdprogrammet. Parallellt med jobbet ett aktivt frilansande som sångerska och musiker.
En del pastorer går den där självklara vägen från att jobba som ungdomsledare till att bli ungdomspastor och så småningom känna att man nog borde skaffa sig en formell utbildning.
– Andra tar det lite längre tid för, säger Mia.
Och det är hon glad för. Så här i efterhand ser hon så tydligt hur varje livsval har lett fram till dit hon står nu i dag, halvvägs igenom de fyraåriga studierna på Akademi för Ledarskap och Teologi (ALT) i Jönköping. Men att söka till pastorsutbildningen var inget enkelt val.
– Jag har alltid varit en drivande person, och jag tror att de flesta skulle beskriva mig som en stark människa, men det var inte förrän livet drabbade mig och jag blev totalt smashad som det här beslutet växte fram.
Hon berättar hur en skev gudsbild och lika skev självbild ledde fram till en livskris där hon i princip bara kunde ligga i fosterställning och sucka till Jesus.
– Och då fanns han ju där. Sakta hjälpte han mig att omforma min självbild och visa på vem jag är i Kristus. Samtidigt fick jag omforma min gudsbild från sträng, auktoritär och krävande till att förstå att Jesus är Gud i mänsklig gestalt. Att han kom till oss för att förklara Fadern.
Det var Mias man Micke som först uttalade det: Ska du inte ta och läsa till pastor?
– Och jag skrattade väldigt hysteriskt och högt. Men samtidigt gjorde min barndoms kallelse sig påmind, berättar Mia.
Ändå var det långt ifrån självklart. Mia bad Gud om bekräftelse efter bekräftelse – och fick det. Och när hon väl bestämde sig för att söka föll bitarna på plats.
– För mig handlade det om att släppa min kontroll, att våga lita på Gud, lyssna på vad han säger och våga lyda, säger Mia.
Hon har alltid haft ett hjärta för människor "utanför boxen". Och tillsammans med sin man Micke tror hon på nya sätt att vara kyrka framöver där församlingsplantering kommer att vara en viktig del.
– Vi lever i en postkristen tid där många känner att kristendomen är något man testat och förkastat. Men det finns en enorm andlig längtan. Skörden är mogen och då måste vi använda oss av de verktyg Gud har gett oss. Jag måste använda de verktyg Gud har gett till mig, säger Mia.
Att hon är en del av en större trend – att allt fler kvinnor söker sig till pastorsyrket – ser hon inte som något märkvärdigt. Det är en generell samhällstrend, menar hon. Kvinnorna blir mer och mer synliga i många yrkesgrupper och det i sin tur hänger till viss del ihop med det faktum att Sverige är ett av de länder i världen som har högst andel kvinnor i arbete. Att det nu också börjar synas i ledarskap och chefspositioner är en del av jämställdhetsmålen som finns i vårt land.
Att kvinnor i alla tider har dragit ett stort lass vad gäller ledarskapet i den svenska frikyrkan är också ett faktum, även om man inte har haft titlarna eller lönen för det.
– Det har sett likadant ut i vården som i kyrkan. Kvinnorna är ryggraden och gör grovjobbet medan männen blir chefer. Nu håller det på att förändras, säger Mia.
Ibland kallas det för en feminisering av yrket och Mia tycker att det är synd att ordet feminism har blivit så laddat. Feminism borde vara lika självklart som antirasism eftersom det handlar om alla människors lika värde, menar hon.
– Gud har alla människor på sitt hjärta. Han vill nå alla, och därför är mångfalden viktig, inte bara vad gäller kön. Men det andliga ledarskapet fungerar bäst och är som starkast när män och kvinnor står tillsammans, säger Mia.
Manligt eller kvinnligt är egentligen ointressant i sammanhanget menar hon.
– Det handlar mer om personlighet och gåvor, om mognad och lärjungaskap.
