På scenen med mikrofonen i handen slog panikångesten till med full kraft. Det var februari 2013 och Daniel Back ledde en samling kopplad till kyrkans sociala arbete. Ingen förutom han själv märkte en krusning av det känslokaos som plötsligt stormade inom honom.
– Jag upplevde det som en slags explosion inifrån. Det var som att kroppen bytte system. Från stor trötthet, så maxade plötsligt kroppen och signalerade tydligt att nu har du nått en gräns för vad du klarar av. Det är en fruktansvärt obehaglig upplevelse, jag fick hjärtklappning och trodde nästan att jag skulle dö.
Två år tidigare hade Daniel Back sjukskrivits ett halvår för utbrändhet. Den här gången gick utmattningsdepressionen djupare.
– Jag arbetade inte på ett och ett halvt år. Det kunde gå veckor utan att jag klarade av att träffa en enda människa, berättar Daniel Back.
Vid tidpunkten arbetade han som pastor i Korskyrkan i Stockholm och själv pekar han på flera faktorer som gjorde att kraschen kom när den kom. Daniel Back hade många och vitt skilda arbetsuppgifter på sitt bord och var dålig på att säga nej. Han kände sig pressad från flera håll och med tiden upplevde han det också som allt svårare att vara sig själv full ut.
– Jag sökte febrilt efter ett sätt att förhålla mig till jobbet, där jag samtidigt kunde behålla mig själv. Jag fick kompromissa för mycket med den jag var och såg ingen väg framåt.
Efter sjukskrivningen blev Daniels tillstånd bara värre. Han kunde inte träffa människor. Det sociala samspelet triggade känslan av att tvingas anpassa sig, som han hade upplevt i kyrkan och stresshormonet rusade i höjden
– Ensamheten var som ett ofrivilligt fängelse. Jag kunde inte träffa mina vänner, jag tappade förmågan att köra bil. Till slut kunde jag inte ens lyssna på musik eller se på tv. När de välbefinnande hormonerna försvinner blir till och med ljud ett hot.
– Det var inte mycket jag kunde göra de där dagarna. Jag kunde spela lite Wordfeud på mobilen och lägga pussel, det tyckte jag var fantastiskt minns jag.
Daniel Backs första möte med mindfulness kom via en KBT-terapeut, som rekommenderade metoden mot stress. Under terapisamtalet var han i för dåligt skick för att kunna ta till sig vad terapeuten sa, men hon spelade in en audiofil med övningar som han fick ta med sig och lyssna till hemma.
– Jag lyssnade varje dag i flera månader. Mindfulness hjälpte mig att komma ner i varv. Det gav mig bättre andning och fick kroppen att komma till ro.
– När jag lägger mig gör jag fortfarande en slags mindfulness-övning som hjälper kroppen att slappna av.
Även om han hjälpts av metoden är dock Daniel Back kluven till hur mindfulness används som behandlingsmetod.
– Det funkar nog ofta bra för den som är utmattad. Men jag skulle inte säga att det är en metod för deprimerade i största allmänhet. Mindfulnessövningarna är en metod för att komma ner på djupet. Du kommer i kontakt med dina innersta känslor och kan behöva hjälp att bearbeta vad du möter där. Många kan uppleva en tomhet i det och jag förstår att tillståndet kan förvärras för vissa.
Mindfulness-metoden har sitt ursprung inom buddhismen. Men Daniel Back menar att liknande metoder också finns i den kristna traditionen. Exempelvis arbetar man med medveten närvaro inom den ignatianska spiritualiteten från kyrkofadern Ignatius av Loyola. I Daniel Backs egen erfarenhet av mindfulness var hans egen gudstro central.
– Min upplevelse är att när allting annat strippas bort och tas ifrån en. Då finns Gud fortfarande kvar. Det har jag märkt väldigt konkret. För mig som kristen har mindfulness-övningarna varit en hjälp att komma i kontakt med Jesus.
– Övningarna fungerar så att man skalar bort allt tills bara det grundläggande finns kvar. Mindfulness talar om att man kommer ner till sin egen andning och det är där jag tänker att det kan bli väldigt tomt.
Men i Daniel Backs fall väntade inte bara tomhet där nere i djupet.
– För mig stannar inte resan inåt vid min egen andning. Jag landar i Guds famn. Det blev väldigt tydligt att det är min djupaste identitet.
– Det här är ingenting jag tänker mig till, det handlar om att den helige Ande bor i mig. Det här är inte något som adderats till mig, det här är min kärna.
Mitt i allt det svarta blev sjukdomsperioden för Daniel Back en tid av en ny intimare relation till Jesus, där han påmindes även om varför han en gång valde pastorsbanan.
– Det blev en slags kallelsemedvetenhet. Jag insåg ”Just ja, det var ju det här – min relation till Jesus, som gjorde att jag gav mig in i det här jobbet”.
Rent hälsomässigt kom dock inte vändningen förrän Daniel Back, efter att ha nått den absoluta botten, fått antidepressiv medicin utskriven. Senhösten 2013 var den svåraste tiden. Förutom den egna situationen drabbades Daniels syster av svårartad cancer.
– I december 2013 fick jag till sist antidepressiv medicin via min husläkare. Jag åkte hem till min mamma som tog hand om mig. De första veckorna blev jag bara sämre, vilket är vanligt. Men på nyårsafton 2013-2014 kunde jag äntligen vara med och träffa vänner för första gången på många veckor.
– Jag har insett att medicin också kan vara Guds sätt att hjälpa. När jag väl fick hjälp blev jag ganska snabbt bättre.
Veckorna gick och Daniel Back tog små positiva steg framåt. Tyvärr gick inte utvecklingen åt samma håll för hans syster. Tre månader efter sjukdomsbeskedet dog hon.
– Usch, vilken tid, säger han och rösten stockar sig.
– Vi hade tät kontakt i slutet. Pratade om begravningen. Jag är glad att jag hade blivit tillräckligt frisk för att kunna framföra en sång hon önskat på begravningen.
Snart tre år har gått sedan dess. I dag finns Daniel Back åter i en pastorsroll. Han är ansvarig för det sociala arbetet i Frälsningsarméns kår Templet på Östermalm i Stockholm. Vi möts på "Kafé i gemenskap" där ett tjugotal gäster just fått sig frukost och en kortare andakt till livs.
– Gud har verkligen lett mig in i det här, konstaterar han med ett leende. I dag har jag en annan grundton i det jag gör. Jag lever med den här erfarenheten och det gör att jag kan möta andra som varit med om liknande saker.
Hur möter man bäst någon som befinner sig i en sådan situation som du varit i?
– Uppmuntra mycket! När man inte kan hoppas själv, behöver man få lyssna till andras hopp. Jag har också insett vad konkret kärlek betyter. En hälsning, ett sms, eller en chokladask kan betyda allt för den som är ensam.
När situationen var som mörkast för Daniel, fanns två sånger han gång på gång mediterade över. Det var Ylva Eggehorns ”Var inte rädd” samt ”Du omsluter mig på alla sidor”.
– Jag orkade inte sjunga, men kunde meditera över sångerna. Musik är ett väldigt starkt verktyg. Det är som att tillföra hopp till en hopplös situation.
Daniel Back skulle önska att fler svenskar testade att rikta sin mindfulness eller medvetna närvaro mot Jesus.
– Jag är övertygad om att många skulle må bra av att det.
– Något som blivit tydligt för mig är att livet verkligen är en gåva och en nåd. Jag har haft upplevelsen i mitt liv av att sinnena inte fungerar. För mig i dag är det livskvalité i sig att bara kunna finnas till, säger Daniel Back.
