”Hjälp, de yngre i kyrkan kör över mig”

Christina Halldorf svarar: Ja, hur skapar vi församling tillsammans? Det är verkligen ingen enkel fråga du ställer. Den kluvenhet du beskriver tror jag många känner igen sig i. Glädjen över de nya, unga som kommit med – och den samtidiga känslan av att inte längre vara viktig, att inte längre ha en röst som väger något.

Upplevelsen kan bli extra smärtsam när det sker samtidigt med att man just lämnat sin plats i arbetslivet och inte längre förväntas bidra där heller. Från att ha varit en central person, med mycket ansvar och förtroende, puffas man ut i periferin. Man får vara med och fixa, men har man synpunkter som inte går i linje med det nya är det ingen som vill lyssna. Åtminstone är det så du alltför ofta upplevt det.

Det har ändrat sig mycket sedan 60-talet, då det ännu var de äldre som bestämde och de yngre som anpassade sig. Eller åtminstone förväntades göra det. Men ett visst gnissel mellan generationerna har säkert alltid funnits när det gäller utformningen av en församlings verksamhet.

I den här frågan, precis som i alla känsliga, relationella frågor, behöver vi våga tydlighet för att komma någonstans. När båda parter går i tysthet och känner sig sårade, tas inga steg framåt. Det finns skäl att också samtala om och definiera vad som rör själva gudstjänstfirandet och vad som handlar om den gemenskap och de aktiviteter som skapats runt denna inre kärna.

När jag läser din fråga igen, ser jag att du beskriver allt slit du och din man lagt och lägger ner i kyrkans verksamhet.

Kanske har plikttroheten ibland jagat glädjen på flykten? Glädjen över de unga mixas nu med besvikelsen över att de inte går in och tar över era bördor, de gör andra prioriteringar och lägger sin tid och energi på andra saker.

Men man kan inte begära att andra ska ta över och bära ansvar för något deras hjärta inte klappar för. Varje människa behöver få lov att lägga sitt engagemang, sitt liv, på sådant man ser som meningsfullt. Och det skiljer sig, både mellan generationer och människor, vi är olika och det är precis så det ska vara.

Det är naturligt och helt i sin ordning att skilda generationer vill ha olika mötesplatser och föredrar olika aktiviteter på sin fritid. Men ibland kan man kanske samverka?

Inte minst brukar åtaganden som innebär att kyrkan sträcker sig ut ur sig själv, ut mot dem utanför kyrkan som lider nöd av något slag, förena generationerna. Den nöd som finns i dag kan förstås vara materiell eller kroppslig, men en av de allra största är ensamhetens nöd. Den finns dessvärre både inom och utanför kyrkans väggar.

Den är också kanske den mest skamfyllda, trots att den delas av så många. Att bryta den nöden är en del av kyrkans kallelse i den tid som är vår. Det handlar om kallelsen att älska sin nästa.

När generationerna vill olika i kyrkan uppstår väldigt ofta ett gnäll på de andra från båda hållen. Båda upplever sig oförstådda av den andra parten.

Men nästan alltid finns det några­ gränsöverskridare, några som liksom hör hemma på båda sidor, som försöker skapa förståelse mellan de två sidorna. Kanske är vi alla kallade att vara gränsöverskridare? Att älska innebär med nödvändighet att överskrida sin egen gräns, sitt jag, för att möta den andre. Det innebär inte att man blir flummig och otydlig. Tvärtom.

Den som älskar måste visa sig, behöver låta sin röst höras. Och det rösten säger är ”kom till den andre.” Hur kan man få de unga att intressera sig, så att vi kan skapa församling tillsammans, frågar du.

Församlingen skapas när vi samlas inför den Ende som säger ”kom” till oss alla, var för sig. Det är kärlekens ord ur vilket varje djup och sann gemenskap föds.