– Vi kan väl sitta här inne i kyrksalen, det är så lugnt och fint här, föreslår Daniel Norqvist och visar mig in i Lötenkyrkans ljusa och luftiga kyrksal där ljusgröna bänkar leder fram till koret.
Förra säsongen av SVT-programmet Tro, hopp och kärlek sågs av runt en miljon tittare. Det lär inte bli färre denna andra omgång. Daniel Norqvist, som arbetar som diakon i Lötenkyrkan i Uppsala, har redan fått smaka på kändisskapet som följer av att synas i rutan, trots att det hittills bara har visats ett presentationsprogram.
– Det var till och med ett finskt par uppe på Oasmötet i Umeå som kom fram och lyckönskade mig. Då vet man att man har gjort ett intryck. Även folk i Stockholms innerstad har känt igen mig.
Han får inte berätta hur det gick under de två mycket intensiva veckor som programmet spelades in, om han mötte sitt livs kärlek eller inte. Men hur det kändes att hela tiden ha en filmkamera som en skugga över axeln samtidigt som han skulle försöka lära känna och dejta fem kvinnor - om det kan han vara mer frispråkig.
– Kameran slocknade nästan aldrig och det kunde vara rätt obekvämt, särskilt första gången då jag skulle skicka hem en av tjejerna. Jag visste inte hur hon skulle reagera och jag tänkte bara på att hennes föräldrar och nära och kära kommer att sitta och titta på detta!
– Men det var spännande att få en inblick i medievärlden och se hur det går till att spela in ett tv-program. Vi sa det, både jag och tjejerna, att oavsett vad som händer så får vi se detta som en chans att visa på ljuset i våra liv och prata om Gud så mycket som möjligt. En möjlighet till evangelisation.
Men till syvende och sist är det ändå produktionsbolaget som klipper ihop och vinklar programmet på det sätt som blir bäst enligt dem. Daniel fick flera gånger säga nej till vissa saker som tv-teamet önskade att han skulle göra, men som han inte kände sig bekväm med, som till exempel att låta det halvlånga, svarta håret vara utsläppt, att mingla runt med ett vinglas i handen eller att agera mer "flirtigt" med de fem tjejerna som valdes ut.
– De vill ju få in oss i karaktärer så det blir bra tv, men jag vet vad jag har sagt och har inte gått med på alla deras spelregler. Det var inte alltid de var glada på mig direkt, säger Daniel och ler.
Det märks att han är trygg i sina olika roller, både som diakon och som privatperson. Han är medveten om att han kommer att bli granskad av tittarna, inte minst med tanke på det han arbetar med.
– Det var lite nervöst att tacka ja eftersom jag vet att om jag gör bort mig så är det som diakon och blir jag kär då är det som Daniel. Det är lite extra smaskigt enligt medierna att man arbetar just inom kyrkan och dejtar i rutan.
Daniel är dessutom lite unik i det avseendet att han är en ung, 33-årig, manlig diakon inom Svenska kyrkan. Själv tror han att han är en av de yngsta manliga diakonerna i Sverige, något han hoppas att det ska bli ändring på.
– Kyrkan borde satsa på att fler unga blir diakoner, jag tror att det är viktigt att få in olika perspektiv så att det inte bara är äldre kvinnor, även om de också behövs.
I och med de nya avsnitten av "Tro, hopp och kärlek" får i alla fall diakonyrket lyftas fram lite mer, vilket Daniel tycker är bra. Han sökte inte själv till programmet utan blev uppringd direkt av produktionsbolaget som undrade om han ville vara med. Efter att ha bollat frågan fram och tillbaka med sig själv, med Gud och även med sin biskop Ragnar Persenius valde han att anta utmaningen.
Av alla de brev och mejl som kom in från intresserade kvinnor efter att presentationsprogrammet hade sänts var det produktionsbolaget Jarowskij som valde ut de brev som Daniel fick välja mellan. Till sin hjälp hade han bland annat ett gäng "kyrktanter" som han gillar att fika och prata med och som också syntes i det första presentationsprogrammet.
Vad säger ”dina tanter” om allt detta, gillar de att du är med i programmet?
– De önskar nog att de vore yngre så de också kunde söka, haha! Jo, min eventuella flickvän kommer att ha många skärseldar att gå igenom för att bli godkänd.
