Direkt från Umeåflyget kommer Samuel Ljungblahd till Filadelfiakyrkan i Stockholm för att medverka som gästartist i en konsert med Gabriel Forss stora gospelkör. Och det är innan den vi möts.
Filadelfiakyrkan är en välbekant plats för Samuel Ljungblahd. Här har han sjungit många gånger, och här gick han på bibelskola i 20-årsåldern.
Nu när han ofta är på resande fot är Filadelfia en plats där han kan slinka in och få lite lugn och ro i något rum innan det är dags för nästa möte på stan.
Utgångsmarschen "Joyful, joyful" vid bröllopet mellan prinsparet Carl Philip och Sofia i juni gör att Samuel Ljungblahd allt oftare blir igenkänd på flyget och han når en ny publik som inte tidigare har kommit på hans konserter.
Han beskriver det som något av en ”bladvändare” och en knuff framåt när kungahuset ställde sig upp, gungade och klappade händer medan han och kören By Grace öste på för fullt i slutet av vigselakten.
– Oavsett om du är republikan eller rojalist så är kungahuset en dignitet i Sverige. Att få vara med på största eventet 2015 ger naturligtvis en tyngd. Jag fick sjunga ”Joyful, joyful, Lord we adore thee”, vilket är helt i enlighet med den jag är.
Samuel Ljungblahd upplever att han i dag kan vara ännu tydligare med sin kristna tro. Direkt efter vigseln fick han sitta i SVT:s intervju med Ebba von Sydow, Pernilla Månsson, och Mark Levengood som ropade ut: "Tona för Guds skull inte ner. Tona upp!".
– Människor vet redan att jag sjunger gospel, är kristen, och står för det här. Det gör att jag i konserterna kan vara väldigt öppen. Jag säger att om ni tror på samma sak, så ta chansen att lyfta era händer, lovprisa och tillbe.
– Och om du tänker att det här med Gud och Jesus inte är din grej, och bara vill se prinssångaren, så njut av musiken och ha trevligt. Vi är här tillsammans.
– Alla får göra det de vill. Men det här är reglerna. Och då säger alla ja, och man känner direkt i rummet att det här blir skönt. Inte minst för kristna människor som känner att de kan släppa ner axlarna, och inte behöver vara oroliga för vad deras vän intill ska tänka. Släpp det! Här får du vara precis den du är.
Låt oss göra ett tvärt hopp från glamourösa prinsbröllop i nutid till mitten av 1990-talet då Samuel som 18-åring flyttade från Umeå till Stockholm. Han var del i ett ungdomsteam hos Frälsningsarmén, i en nybildad församling i söderförorten Vårby gård. Jobbade med barn och ungdomar, ledde lovsång och gjorde allt möjligt.
Efter ett par år sökte han en musikutbildning på Betelseminariet, men kom inte in. Och eftersom det här med A-kassa inte var något han tänkt på blev det att söka socialbidrag under tre månader. Ingen munter upplevelse att ligga hemma vid tv:n med en påse Polly medan vännerna jobbade, säger han.
Men så ”förbarmade” sig ett invandrarpar i församlingen, som drev en städfirma, över den unge Samuel Ljungblahd.
– Jag blev lokalvårdare, eller städare, på en skola med svenska för invandrare och på Södermalmskyrkans kristna skola. Jag tyckte det var fantastiska människor att jobba med, och vi fick tid att prata med människor, nästan som någon form av andlig gerilla. Den andra sidan var att jag jobbade i ett lågstatusjobb där människor kunde skratta mig i ansiktet när jag berättade vad jag gjorde.
– Det var karaktärsdanande, konstaterar han.
En kollega till Samuel var vid sidan av städjobbet pastor i en kongolesisk grupp som brukade hålla till i förortskyrkan Spånga Filadelfia. Hit följde Samuel med på gudstjänster och lät vuxendöpa sig som ende svensk bland 80 lingalatalande kongoleeser.
Efter ett bibelskoleår gjorde han ett nytt försök med musiken, och kom in på Betelseminariet. På den vägen har karriären sedan tagit fart.
Om prinsbröllopet var tillfället då svenska folket upptäckte Samuel så fick han en liknande okejstämpel 2009 inom kristenheten, när den amerikanske gospelsångaren Kirk Franklin tog upp honom på scenen i Globen och de sjöng ihop.
Även om scenen nu har blivit större fortsätter Samuel att turnera i kyrkorna. Han gläds samtidigt över möjligheten att numera få frågan om att sjunga sina egna låtar på Gröna Lunds scen, i Sommarkrysset eller i SVT:s "Så ska det låta". Inte bara Stevie Wonders.
Och han har inga problem att prata med artistkolleger om sin tro. Det faller sig ofta naturligt, menar han.
– Jag försöker prata utifrån det som är viktigt för mig, och inte peka finger. Vi behöver inte tro lika, men kan dela livet utifrån en ömsesidig respekt, säger Samuel Ljungblahd.
---
Fakta:
Samuel Ljungblahd
Ålder: 38 år.
Yrke: Artist.
Familj: Hustrun Anna och tre döttrar, 8, 5 och 3 år gamla. Fullt ös.
Bor: Umeå.
Intressen: Titta på fotboll och ishockey, umgås med vänner, mode.
Församling: Frälsningsarmén i Umeå.
Tre förebilder för Samuel Ljungblahd
Kirk Franklin, amerikansk gospelsångare. "Han kan som artist ge en fantastisk musikalisk show och samtidigt leda människor på det andliga planet."
Bengt Johansson, kristen musiker som med hustrun Tonie betydde mycket för Samuel och hans fru Anna då artisteriet ännu låg i sin linda. "Vi pratade utifrån musik, familj och vad som är viktigt i livet."
Kent och Maiken Ljungblahd, "mina föräldrar, de är varma och kärleksfulla, och ser inte människor utifrån deras misslyckanden. Alltid ett öppet hem."
Samuel Ljungblahd om
Drivkrafter: Passion gör att jag drivs framåt. Men också målmedvetenhet och en utveckling där jag är i rörelse.
Att vara en förebild: Det gör mig ödmjuk. Jag kan inte ta på mig att vara en förebild. Människor väljer sådana. Men jag vill försöka leva ett helt liv utifrån min andlighet och vad människor tänker om mig när jag lämnar rummet.
Misslyckanden: Det kan handla om för högt satta mål (även om jag gillar höga mål). Men ärligt talat är glaset alltid halvfullt hos mig. Jag tänker inte så mycket på misslyckanden – kanske inte ens ser dem. Jag är en väldigt positiv person.
---
