I första hand handlar det faktiskt bara om ren och skär lust.
– Det är viktigt att få göra det man tycker om. För oss är det viktigast att få skapa och det finns en glädje i detta. Men känslan i att göra något för andra människor, att få känna att man bidrar, är också viktig, berättar Ingrid Wangel, husmor i Kummelby kyrka och utbildad sömmerska.
Varje torsdag förmiddag samlar hon ett gäng daglediga kvinnor som syr väskor, blöjpåsar med praktisk ficka för våtservetter, necessärer och kuddfodral av överblivna tyger och tygprover från en inredningsbutik. En klänning från barndomen blir en söt necessär. Gamla oanvända gardiner blir till kuddfodral. Ett afrikanskt handtryckt tyg från en semesterresa förvandlas till ett unikt förkläde.
– Idéerna växer i takt med att vi pratar med varandra. Men ibland kör vi fabrik för att få fram fler saker så att vi får in mer pengar. En klipper, en syr och en annan stryker, berättar Ingrid Wangel.
Vid starten för ett åt sedan i Helenelunds centrum var tanken att integrera och bryta utanförskap för de boende i närområdet. Försäljningen gick till en symaskin och strykbräda som Violetta från Rumänien fick ta med sig hem till sin hemstad. Samt en snabbkurs i sömnad.
Nu träffas man i Kummelby kyrka och pengarna pengarna som kommer in från försäljningen går till Svenska kyrkans utbildningsprojekt för romer i Rumänien, ett slags hjälp till självhjälp. Under 2014 kom det in 10 000 kronor. En bra start men målet är att växa.
– När vi startade gruppen hade den en social funktion. I dag är vi mer egoistiska. Vi syr lite det som vi själva tycker är roligt och som vi tror går att sälja. Men att sy tillsammans gör att man får en spark i baken, utvecklas och lär sig nya saker, säger Ingrid Wangel.
– Det här är jätteroligt. Och så känner man att man gör något vettigt, berättar Alvi Lindroth.
Maria Reid står som stryker tygprover säger samma sak.
– Jag har alltid älskat att sy och vill göra en insats för Rumänien. Det känns behjärtansvärt. Och redan första gången kände jag mig hemma. Min vardag har blivit rikare, berättar Maria Reid.
Ulla Carlén berättar att hon sytt sex kuddfodral av gamla gardiner som ändå bara låg där.
– Att vi kan få in 1 200 kronor av det som bara ligger i skåpen känns jättebra, tycker Ulla Carlén.
– Det här är ju så kul. Och så blir man av med lite tyger och får städat, utbrister Karin Persson.
De verkar rörande eniga. Det märks också i beslutsprocessen. I hemliga rummet där det finns ett digert material och tyg-förråd, samlas de runt ett stort tillskärningsbord för att snabbt matcha ihop olika stuvbitar i olika färger och mönster.
– Kan man ha de här bitarna ihop?
– Men är de inte för lika?
– Jag tycker att de passar ihop om man lägger till lite svart.
Steget från tanke till handling går snabbt. Nu gäller det att snabbt komma på vad som ska sys. Men klädsömnad finns inte på agendan. Inte än i alla fall.
– Modet svänger så det har vi inte riktigt vågat än. Vad vi syr påverkas av vilka vi är i gruppen. Men det kanske kommer, säger Ingrid Wangel.
Ett första steg i den riktningen sker då de ska inspirera en grupp ensamstående föräldrar till att laga och sy om kläder.
– Vi satsar väl på att visa hur man kan laga och sy om jeans. Gamla jeans kan bli ett par snygga shorts. Och man kan sy en ny t-shirt av två gamla, berättar Ingrid Wangel som tidigare arbetat som textillärare.
Det som produceras säljs än så länge från en glasmonter i Kummelby kyrka, i samband med fastekampanjen och en auktion senare i år. Och ju fler deltagare desto mer pengar kan man få in.
– Vi upplever ett ökat intresse och ser möjlighet för fler som brinner för skapande att vara med, berättar Ingrid Wangel. Kanske kan vi utveckla det till att även omfatta stickning och virkning eller något helt annat hantverk. Både för män och kvinnor.
Så länge aktiviteterna sker på dagtid är det nästan bara pensionärer som kan delta. Ett undantag är Madelaine Jacobsson som arbetstränar i kyrkan efter en längre tids sjukskrivning.
Man isolerar sig jättemycket och att bara få komma ut och känna samhörighet och göra något vettigt känns jättebra.
Drömmen vore förstås att få åka till Rumänien för att se vart pengarna går som de syr ihop.
– Vi vet ju väldigt lite om vad som händer efter deras utbildning, säger Ingrid Wangel.
Men frågan är vad som är vettigt? Ska man ge pengar till den som tigger? Eller hjälper man bäst på plats i Rumänien? Frågan får lite olika svar medan vi dricker te och äter hembakade schackrutor.
Några ger alltid en slant när de passerar, medan en annan skänker mat istället. Vem som säger vad är svårt att urskilja. På en punkt är de överens. Överens om att man ska heja. Visa att någon ser.
Visst borde det göras mer på EU-nivå. Men det är ju ändå en medmänniska.
Fakta: Om sy-projektet
Pengarna från försäljningen från Kummelby kyrka går till Svenska kyrkans internationella arbete
I den rumänska staden Roman stöder Svenska kyrkan skolan Fundancia Umanitaria Pacea som drivs av Franciskanermunkar.
