Rykten om hemska massakrer på kristna minoriteter i Osmanska riket nådde, via utländska missionärer och diplomater, omvärlden redan våren 1915. Men det var först i samband med undertecknandet av eldupphörsavtalet hösten 1918 som allmänheten fick reda på omfattningen av dödandet.
Efter kapitulationen, som innebar att första världskriget var över för Osmanska rikets del, greps hundratals politiska och militära ledare anklagade för krigsbrott. Flera av dem dömdes också till döden medan andra fick långa straff för sina brott. Men när den nya nationalistiska rörelsen, under ledning av Mustafa Kemal, tagit makten, stoppades rättegångarna. Enligt Armeniska riksförbundet i Sverige friades alla misstänkta, inklusive de som redan dömts skyldiga.
Vahagn Avedian, historiker och forskare vid Lunds universitet samt talesperson för Armeniska riksförbundet, menar att folkmordet därefter föll i internationell glömska.
– Det är bara under de senaste 10–20 åren som det har återupptäckts i vidare kretsar. De mellanliggande 60 åren, efter folkmordet, tystades ned, säger han till Dagen.
I en intervju med Helsingborgs Dagblad ger Vahagn Avedian fyra skäl till varför Turkiet än i dag vägrar att kalla massdödandet för ett folkmord. Han konstaterar att begreppet är allt för starkt kopplat till Förintelsen. Vidare förklarar han att hederskulturen i Turkiet innebär att förfäder inte kan anklagas för vad som helst. Dessutom säger han att Turkiet hela tiden har glorifierat dem som bildade den turkiska republiken 1923.
– För det fjärde, och kanske viktigast, skulle Turkiet bli skadeståndsskyldigt om man erkände folkmordet 1915. Dagens republik är arvtagare till det Osmanska riket, och konfiskationer av armenisk egendom fortsatte även i den turkiska republiken. Det skulle röra sig om enorma summor.
Vad skulle då ett erkännande betyda för Armenien och det armeniska folket?
– För det första skulle armenierna slippa bli kallade för samma saker som för hundra år sedan: lögnare och förrädare som smutskastar Turkiet, säger han till Helsingborgs Dagblad och berättar att ett erkännande även skulle öka chanserna för en öppen gräns mellan Turkiet och Armenien.
För en person som är uppvuxen i Sverige – och som inte har någon koppling till Turkiets närområde – kan folkmordet känns en smula avlägset. Upplever du att svenskar i allmänhet bryr sig om er kamp?
– Både ja och nej. Folkmordet har som sagt delvis återupptäckts på senare år och därför kan jag förstå att vissa frågar sig varför man ska bry sig om frågan. Men för minoritetsfolken har folkmordet varit en konstant vardagsverklighet och där är det inte så konstigt att man vill ha bekräftelse från andra. Men än viktigare är att det här inte bara berör de drabbade utan hela mänskligheten. Endast genom erkännande och fördömande av begångna felhandlingar kan vi förebygga framtida upprepningar.
Riksdagsledamoten Robert Hannah (FP), vars förfäder flydde från folkmordet i Turkiet till Irak och varifrån hans föräldrar senare kom till Sverige, menar att ett turkiskt erkännande dessutom skulle få positiva effekter för kampen mot Islamiska staten. Att inte tala om ett folkmord ger, enligt Robert Hannah, signaler om att det är okej att ge sig på kristna än i dag.
– Problemet i Mellanöstern är att man har kommit undan med att döda, våldta, med folkmord, sa han nyligen till Dagen.
