Skolor, arbetsplatser och bostäder var i praktiken segregerade över hela USA på 1960-talet. I söder var diskrimineringen mera öppen på bussar, restauranger och andra offentliga platser. De omfattande protesterna mot detta hade i stort sett skett med icke-våldsmetoder lokalt.
När teve i april 1963 visade hur polisen i Birmingham, Alabama, satte in attackhundar och vattenkanoner mot demonstranter protesterade folk över hela landet.
Men många var rädda att en stor nationell demonstration skulle bli våldsam och att det skulle vända opinionen åt fel håll. Och om allt för få slöt upp skulle det visa mer svaghet än styrka. Kanske tvivlade man också på att afroamerikaner skulle klara av att organisera en så omfattande manifestation. Men de många poliserna som var där behövde inte ingripa. Deltagarna var avslappnade, glada och vänliga.
Marschen blev både en protest och en folkfest. Här fanns människor med olika tro, åldrar och social bakgrund från nästan alla USA: s stater. Många miste flera dagslöner och betalade därtill resa och uppehälle. En del av dem blev trakasserade på väg till marschen.
En viktig sidoeffekt med marschen i Washington var att kristna, judiska och muslimska ledare fördes närmare varandra. Deras deltagande gjorde mycket för att föra saken framåt.
USA:s största fackförening ville förhålla sig neutral, men många av dess medlemmar deltog ändå. Flera internationella fackförbund deltog, liksom hundratals lokala fackföreningar.
Organisationen the Nation of Islam förkastade manifestationen, och en av dess ledare, Malcolm X, kallade den farsen i Washington - men han deltog ändå.
Afroamerikanernas aktiviteter lyftes oftast bara fram i media när de var dramatiska eller udda, men detta bevakades med respekt. Miljoner amerikaner kunde för kanske första gången se och lyssna till kunniga afroamerikaner från alla samhällsnivåer.
Efter marschen mötte Martin Luther King och andra ledare president Kennedy i Vita huset. Kennedyadministrationen hade förklarat att man tänkte vänta med en ny lagstiftning om medborgerliga rättigheter, men massprotesterna tvingade fram en omprioritering.
