Från sin mamma hoppas Laila att hon fört vidare känslan av trygghet, att mamma alltid finns där för mig till sina egna barn.
– Om jag sov över hos en kompis men plötsligt fick hemlängtan och ville bli hämtad mitt i natten kunde jag alltid lita på att mamma skulle komma och hämta mig.
Men visst har de haft sina duster genom åren.
– Från att jag blev tonåring tills det att jag flyttade hemifrån hade vi en del turbulenta uppgörelser. Det var en ganska smärtsam period, säkert för oss båda, men tack vare det upplevde jag att hon lät mig vara en egen person, något jag uppskattade mycket.
– Innan dess var det annorlunda. Jag minns då jag gick i fjärde klass och önskade mig ett par manchesterjeans. Mamma ville absolut sy dem åt mig och jag gick med på det.
– Men det blev inte jättebra. Jag stod i ett hörn på skolgården och tryckte i de där jeansen för jag hade ännu inte kommit till den brytpunkt då jag vågade hävda min mening.
Ett annat klädminne, som ligger betydligt närmare i tid, är då Lailas egen dotter var i 4-årsåldern.
– Vi skulle gå på barnvälsignelse och Li ville absolut ha på sig en prinsessklänning som jag tyckte skulle användas i leksammanhang. Jag fick intala mig själv att nu var det inte mitt anseende som gällde utan min dotters rätt att hävda sin egen vilja. Och så blev det.
Lailas mamma Märta imponeras av sin dotters föräldraskap.
– När jag fick barn var det inte så mycket funderingar hur man ville vara som mamma, det var något man bara var. Laila är så fantastisk med sina barn. Hon tar sig tid med dem, ser dem verkligen och berättar att hon älskar dem. Självklart älskade jag också mina barn, men det var nog inte uttalat på samma sätt.
Att få lite tid på tu man hand uppskattas av både Laila och hennes mor. Och det allra enklaste kan vara det bästa.
– Att bara få sitta ner och prata en stund vid köksbordet känns oerhört värdefullt. Då får man en chans att komma varandra väldigt nära. Går inte det får man ta till telefonen!
