I Johanneskyrkan erbjuds tidigare missbrukare en gemenskap utan droger och en möjlighet till en tro.
– Men det är inget krav att tro på Gud för att vara med här, betonar Piet de Boer, föreståndare för verksamheten.
Syftet med tolvstegsprogrammet är att hjälpa människor att komma ur ett sjukligt beroende. Det är ingen akademisk avhandling, utan mera en livshållning, en process, menar Mikael Casserblad, präst i Johanneskyrkan i Göteborg. Det handlar om att leva och att våga möta sina problem. Hur hanterar jag min ilska? Min rädsla? Min sorg? Min förtvivlan?
– De som är med i självhjälpsgrupperna representerar hela vårt samhälle. De allra flesta är yrkesverksamma, drabbade av en sjukdom, som många av oss är rädda för att möta i vår egen närhet, eftersom det är så skambelagt att vara beroende.
– Vi borde avdramatisera alla sjukdomar. Den stora skammen är att inte försöka göra något åt sina problem.
Johanneskyrkan är en av Sveriges mest välbesökta kyrkor med cirka 300 besökare per dag. Den är en mötesplats för människor med olika behov.
Självhjälpsgrupperna är en viktig del av den sociala verksamhet som Göteborgs Stadsmission bedriver här. Mikael Casserblad tycker att grupperna är en riktig vitamininjektion för kyrkan.
– Utan dem skulle Johanneskyrkan vara som ett kafé utan målsättning. Gemenskapen är central i kristendomen och kyrkan ska inte utestänga någon. Den måste våga vara öppen och ta människor på allvar. Den kristna utgångspunkten är att alla behöver förändra sina liv och vara medvetna om sina brister. Hit kommer människor som har praktisk erfarenhet av vad det innebär. Det som sker här får ett praktiskt resultat. Gud hör bön och Svenska kyrkan har fått många nya medlemmar tack vare självhjälpsgrupperna, säger Mikael Casserblad.
Varje vecka har 15 självhjälpsgrupper cirka 30 möten i Johanneskyrkan och Piet de Boer, föreståndare för verksamheten i Göteborg, berättar att den startade 1996 efter att många fått upp ögonen för tolvstegsprogrammet.
– Fördelarna med att komma samman och prata om sina drogproblem är stora. Missbrukarna mår bra av att dela sina erfarenheter med andra. Lösningarna kan se väldigt olika ut, men de beroende lyssnar på varandra och ger inga råd. De bemöter inte heller det någon säger. När ”Kalle” lyssnar på de andra i gruppen, blir han påmind om hur det var och hur det kan bli och hoppet väcks.
Det svåraste steget i programmet är det första; att förstå att man har ett problem. För många människor kan det ta 10–20 år att inse detta. Det andra steget visar på en lösning. Hoppet tänds. Det finns hjälp att få. I det tredje steget lägger den beroende sitt liv i händerna på Gud, såsom hon/han uppfattar honom.
– Tolvstegsprogrammet erbjuder en möjlighet till en tro. Om du kan tro på en gemenskap utan droger, har du också möjlighet att tro på något som är ännu större. Men det är inget krav att tro på Gud för att vara med här, betonar Piet de Boer.
