- Mitt eget sörjande har hjälpt mig att komma vidare

I ett rödmålat hus ute på den västgötska vischan bor psykoterapeuten Elisabeth Malm tillsammans med sin man. På ängen bredvid betar familjens hästar och vallhunden Imse följer matte varje steg hon tar. Vi slår oss ned i syrenbersån där Elisabeth serverar hemgjord rabarbersaft ur en blå keramikkanna. Att hon har en lång historia av rehabilitering bakom sig är svårt att förstå.

- Mina skador syns inte utanpå, vilket är både en fördel och en nackdel. Men de som lever nära mig ser direkt när jag börjar svacka, förklarar Elisabeth.

1996 var hon 43 år gammal och jobbade som klasslärare på mellanstadiet. Hon hade familj med fyra barn och en man som delvis jobbade borta. Samtidigt läste hon didaktik på Pedagogen i Mölndal. Livet var minst sagt hektiskt. Då inträffade den första av de fem olyckor som Elisabeth råkade ut för under en treårsperiod. En fjädrande dörr slog till hennes huvud med full kraft och hon tuppade av. Jacket syddes ihop på sjukhus, men inuti huvudet hade något allvarligt hänt; något som skulle ge bestående men.

- Jag började jobba efter tio dagar och lyckades på något vis hanka mig fram. Men tre veckor senare fick jag en boll i huvudet och av det blev jag mycket sämre. Hela novemberlovet satt jag på kökssoffan, helt orkeslös.

Elisabeth hade svår huvudvärk, det flimrade framför ögonen och hon var ständigt trött. Hon mådde, rent ut sagt, pyton. Men av en akutläkare fick hon ändå rådet att rycka upp sig och börja jobba. En kompis tipsade om en annan läkare och när Elisabeth kom till honom blev hon omedelbart sjukskriven.

Hon fick också en remiss till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, där man konstaterade att hon troligtvis haft en blödning i hjärnan.

En annan remiss sändes till Polikliniska Hjärnskadeteamet i Borås, där Elisabeth fick träffa läkare, psykolog, arbetsterapeut och kurator. När hon berättade sin historia sa någon i teamet "det här har vi hört förut, du är inte ensam".

- Det kändes gott. Men när jag frågade "Kommer jag att bli frisk" blev det helt tyst i rummet. Alla tittade på varandra en stund innan läkaren sa "Du kommer sakta att kunna bli bättre under en tioårsperiod, men du blir aldrig helt bra. Du måste alltid leva med en större känslighet."

Under fem års tid gick Elisabeth regelbundet till hjärnskadeteamet, där hon testades och utreddes noga. Hon fick lära sig att leva med "återhämtning"; aktivitet varvad med vila, en helt annan rytm än den hon var van vid. I teamet träffade hon andra skadade som inte heller såg särskilt sjuka ut, men som var lika orkeslösa.

Elisabeth råkade också ut för ett par andra tillbud som hade med huvudskadan att göra, samt en bilolycka som medförde whiplashskada. Olyckorna innebar additionseffekter bland annat i form av extrem ljud- och ljuskänslighet.

Hon skaffade mörka glasögon och fick särskilda öronproppar utprovade av en audionom. Eftersom det nu var omöjligt för Elisabeth att fortsätta som klasslärare, arbetsprövade hon som resurslärare på deltid och i januari 1999 började hon på specialpedagogutbildningen.

- Men det fungerade inte. Jag hade ju själv speciella behov. Jag blev sämre och fick flera infektioner. Hela kroppen sa ifrån.

Elisabeth hamnade i en identitetskris. Hon var inte deprimerad, men det kostade på att ha huvudvärk 24 timmar om dygnet.

- Jag frågade mig själv vem jag var nu när jag inte längre kunde göra något av det jag brukade; spela cello, gå i kyrkan eller se en film. Jag ville inte stanna i en hjärnskadeidentitet.

Men vad gör man när livet inte blev som man tänkt? Hon hade fått fantastisk hjälp med olika saker på hjärnskadeteamet, men en bit saknades. Hon behövde någon att prata med och kontaktade därför en privat psykoterapeut.

- Jag hade svårt att acceptera att jag var så begränsad. I terapin lärde jag mig att viljan kan vara en fantastisk resurs, men också ett problem. Jag insåg att jag inte skulle kunna återvända till lärarjobbet hur gärna jag än ville.

Tack vare terapin hittade Elisabeth någon slags försoning och kände en stor tacksamhet över att hon trots allt levde.

- Min kristna tro hjälpte mig mycket. Även om jag inte presterade ett smack var jag älskad av Gud. Jag kunde inte begära att få svar på varför jag drabbats.

- Vissheten om att mitt liv fanns i ett större perspektiv hjälpte mig att förstå att mina olyckor också tillhörde livet. Allt går inte på räls bara för att man är troende, säger hon.

Det lutade mer och mer åt att Elisabeth skulle förtidspensioneras, men som en del av rehabiliteringen var hon dagpatient på Borås lasarett under en månad. Bland annat fick hon sjukgymnastik, vilket gav henne en aha-upplevelse. Det fanns ju en värld utanför klassrummet. Kanske skulle Elisabeth kunna återvända till arbetslivet om hon bytte yrke.

Hon ville använda sina erfarenheter från skolan och fortsätta arbeta med människor. Därför började hon 2001 en grundutbildning i psykoterapi på S:t Lukasstiftelsen.

Hon studerade på halvfart och fick färdtjänst mellan hemmet och Göteborg. Hon kunde planera sina dagar utifrån vad hon orkade och på rasterna vilade hon.

Tack vare gott stöd från Lärarförbundets jurist och Polikliniska Hjärnskadeteamet räknades utbildningen som medicinsk rehabilitering och Elisabeth fick behålla sin sjukpenning. Tanken var ju att studierna skulle kunna leda till ett arbete.

När hon var klar med grundutbildningen hade hon ett positivt rehabiliteringsmöte med sin rektor och representanter för utbildningsförvaltningen och försäkringskassan.

Det resulterade i en nyskapad tjänst i Vårgårda kommun som Elisabeth fick vara med om att bygga upp. Sedan 2004 servar hon personalen med kris- och stödhantering. Bland annat handleder hon kommunens specialpedagoger. Hon arbetar med existentiell terapi och är sedan 2009 legitimerad psykoterapeut.

- Jag är oerhört tacksam över att förvaltningschefen vågade satsa på mig. Men alla orkar inte komma tillbaka hur gärna de än vill och då är det förstås viktigt att de får den ekonomiska hjälp de behöver, betonar hon.

Elisabeth har stor nytta av sina egna erfarenheter när hon jobbar med människor i kris.

- Det är så viktigt att få sörja det man har förlorat, vare sig det är en dröm, en anhörig eller en frisk, stark kropp. Man står liksom vid en klippvägg. Livet blir aldrig mer vad det var och man tvingas orientera om sig. Mitt eget sörjande har hjälpt mig att komma vidare, säger hon.