Det är inte många i vårt land som fått riktiga statsmannabegravningar - men det fick Lewi Pethrus. Filadelfiakyrkan var fylld med folk från golv till tak och många har vittnat om att när alla tog i och sjöng "Löftena kunna ej svika", så kändes det som om taket skulle lyfta.
Jag skulle fylla sex år, hade fått nya kläder och kände mig jättefin. Jag minns hur vi gick i processionen efteråt. Jag tyckte att det var härligt med alla människor, men kunde bara inte förstå varför alla var så ledsna.
När jag sedan började gå till kyrkan som tonåring, förstod jag ganska snart att det var något speciellt med pappas morfar. Många kände till honom och visste mer om honom än jag. Och när jag i slutet av 1980-talet började medverka som solist i olika gudstjänster hände det ofta att jag presenterades som Lewi Pethrus barnbarnsbarn, med följden att det efteråt kom fram en rad äldre damer, sällan några herrar, som med tårar i ögonen berättade att de blivit frälsta på pastor Pethrus möten. Och nu ville de få prata med mig. Men vem var jag? Och vem var han, som så långt efter sin död fortfarande fick folk att börja gråta?
Det har alltid vilat ett romantiskt skimmer över Lewis minne så fort han kommit på tal i vår familj. Han var så snäll, så fantastisk, en enastående ledare, ja, listan kan göras lång. Det har nästan känts osannolikt att en person kan rymma allt detta. Därför har jag många gånger önskat att jag hade fått lära känna privatpersonen Lewi, fått känna honom på pulsen, mannen bortom titlarna och skriverierna. Han vars arv farmor Miriam har sagt vilar över alla i släkten.
Några som vet vem Lewi var är min farmor Miriam, min pappa Göran, farmors syster Liljen, och Märta, hans systerdotter och hushållerska i 24 år. Något de alla säger om Lewi, är att de hade respekt för honom. Min farfar Arne som var gift med hans äldsta dotter och dessutom var hans sekreterare i många år, kallade honom endast Pethrus eller farbror. Farmor sa aldrig något annat än pappa, "vill pappa ha mer kaffe", "ska pappa följa med". Respekten för fadern var så stor.
Min pappa var Lewi och Lydia Pethrus första barnbarn. Han bodde flera av sina första år hos dem i huset på Bredden utanför Stockholm tillsammans med farmor och farfar. Det var en bra tid med mycket glädje och många familjefester.
Pappas främsta minne från den tiden är att man ofta fick vara tyst för att morfar skulle förbereda sig. Och alla visste att när dörren till hans arbetsrum var stängd så fick han inte bli störd. Men det glömde pappa bort en gång när han ville prata. Och när han öppnade den stängda dörren till morfars kontor fann han honom på knä framför läderstolen, bedjandes. Han bad väldigt mycket.
Kanske var det därför hans tro var så stark, eller var det tvärtom, att tron ökade hans bönelängtan? Men trots att han bad så mycket säger sig farmor aldrig hört sin pappa Lewi tala i tungor.
Det är intressant, tycker jag.
Ändå var han förgrundsgestalt för en rörelse där folk utgavs för att både klättra på väggar och komma i extas. Men både Liljen och Märta berättar att de hört honom tala tyst i tungor när han bett för någon eller i privata sammanhang, men offentligt - aldrig. Däremot har han sagt att i ensamhet, när han prisade Gud, kunde han vara så salig och glad, att om någon hade sett honom då hade de trott att han var tokig.
När man läser brev som Lewi och Lydia skrivit när han varit på resa, slås man av hur gulliga de var mot varandra. Och både farmor och hennes syster Liljen intygar att deras hem var kärleksfullt och att Lewi var världens snällaste, en god far och make. Men med nio barn i huset var det sällan lugnt, och Liljen säger att nog fick hon smaka riset ibland. Lewi satte gränser och visade var skåpet skulle stå om det behövdes, men varken han eller hustrun Lydia höjde någonsin rösten åt barnen. Och på söndagarna när de packade in hela familjen i bilen för att åka till kyrkan, så var det aldrig något tjat om att skynda sig eller klä på sig. Alla var klara i tid. Inte vet jag vilka knep de hade för att slippa trilskande barn, men jag gissar att många barnfamiljer skulle vilja ta del av dem.
Lewi hade ett soligt humör. Märta berättar att de hade mycket roligt ihop under de år hon jobbade åt honom, det pratades och skrattades en hel del där de bilade runt i Sverige, med Märta vid ratten. Han hade en fantastisk humor, berättar hon. Och det var intressant att resa med Lewi, för i varje ort de åkte igenom hade han bekanta både här och där. Men när de skulle till något möte, och det bara var någon mil kvar, brukade han säga "nä, nu får vi vara tysta". Då behövde han lugna ner sig.
Det var för övrigt Lewi som såg till att hon fick körkort. Märta ville gå en sykurs, men Lewi tyckte hon skulle lära sig köra bil i stället. Så blev det och vid fyllda 50 år fick Märta körkort och blev hans privatchaufför. Själv körde han inte efter en hjärtinfarkt 1964.
Sven Lidman skrev någon gång att Lewi inte var något mer en än "småslug västgötaknalle" och det var ju inte helt osant, säger Märta, för slug var han, precis som sina föräldrar. Gudfruktig men slug. Och han hade temperament. Det hade jag inte hört så mycket om när jag växte upp, så att läsa PO Enquists bok "Lewis resa" förvånade mig på flera sätt. Historien visar flera tillfällen när Lewi varit allt annat än lugn. Det stämde inte med bilden jag hade, men bekräftas av flera. Visst kunde han bli arg. Men han var inte långsint och han valde sina strider. Min pappa berättar med skratt i rösten om en episod när gammelmorfars Dodge stod parkerad framför huset. Den hade ett bensinrör som stack ut en bit där bak och där var min far framme och skruvade. Han ville hjälpa till och fylla på lite - med grus. Det lät ju så fint när småstenarna klonkade ner i röret och det var ett stort hål, så det gick i mycket småsten. Det var roligt ända till morbröderna såg honom och kom farande. Men inte ett ont ord kom från Lewi.
Men det som förvånar mig är hur han tog alla elaka skriverier med ro. Hur var det möjligt? Vad hade han för skydd? Men det sägs att han inte brydde sig om det de skrev om honom personligen. Han visste ju att det inte var sant. Men när tidningarna skrev negativt om verksamheten, då blev det fart på Pethrus. Det tog honom hårt och han gav svar på tal.
Lydia var säkert också en del av förklaringen till hans inställning, hon som var lugnet själv. Jag har förstått att hon var både analytisk och balanserad, och när Lewi hade ett bekymmer talade han alltid med henne. Hon var klippan och utan henne hade han inte kommit långt, menar Liljen. Enligt henne kan man egentligen inte prata om Lewi utan att även nämna mamma Lydia. Hon hade också en Guds kallelse in i verksamheten, och var lika engagerad i det som skedde och i det Lewi förkunnade, om än i det fördolda. Hon kanske inte sade så mycket, men tänkte desto mer.
Och säkert var promenaderna uppe vid stugan i Fättjaur rena retreaten för pastor Pethrus. Där uppe i Lappland, vid den lilla fjällbäcken, dit han åkte varje år i augusti. Det blev många turer med båten för att lägga nät. Och de fick mycket fisk. Liljen har berättat att han var en hejare på att salta in röding, något han gärna berättade om för alla han mötte. "En näve salt, en näve socker och så dillkronor" var hans recept och man fick alltid ta med sig dill när man skulle dit och hälsa på, berättar hon, och första middagen i stugan var också given.
Det gick rykten om att gammelmorfar var rik, att han skodde sig på församlingen, men enligt vad jag har hört gav hanbort allt. Elaka tungor sa att han hade en stor fin villa uppe i Lappland med rinnande vatten, och visst - det rann vatten i bäcken, men mer än så var det inte. Stugan var lika enkel som han själv och hemma i Stockholm fanns det tillfällen när familjen inte bara fick förtrösta på Gud utan även på församlingsmedlemmar som hjälpte till att sätta mat på det Pethruska bordet. Det kan man läsa i brev som Lydia skrivit till sin man när han var i Amerika.
Lewis kostymer syddes upp av en skräddare i församlingen. En dag upptäckte han att pastor Pethrus hade fått hål på knäna av allt bedjande. Lydia tyckte då att han borde skaffa en bönematta, men nähä, sa skräddaren. "Ligg du på knä så ska jag förse pastorn med byxor." Efter det fick Lewi alltid två par byxor till varje kavaj.
Och vid ett tillfälle blev gammelmorfar faktiskt vald till en av landets tio bäst klädda män, och han var stilig, eller snygg om du frågar min farmor, och väldigt noga med sin klädsel. Men inte bara med sin egen, han handlade gärna även barnens kläder, och Liljen berättar att det var roligare att shoppa med pappa än med mamma. Hon prutade alltid och det kunde bli så pinsamt. Och shoppade man med pappa så fick man det man ville ha.
Men han var inte förnäm. Det hände vid flera tillfällen, att vaktmästarna på Räddningsmissionen (det som sedan blev LP-stiftelsen) var tvungna att gå hem och ingen ersättare fanns. Då sov Lewi bland "gubbarna" som han kallade dem, och kom sedan hem med kroppen full av loppor. Men han verkade inte bry sig.
Ett annat av Lewis drag som imponerar på mig var hans ordningssinne, produktiviteten och disciplinen. En möjligheternas man. Även om jag vet att han var nära att bli utbränd vid något tillfälle så ledde han Filadelfiaförsamlingen, skrev ledare till Dagen så gott som varje dag, skrev böcker, startade nya verksamheter samtidigt som han reste runt halva jorden. Det stod liksom aldrig still. Många trodde att det var makt som styrde honom, men så var det inte, säger Liljen. Visst var han en stor andlig man, men samtidigt en enkel person, om än med en stor kallelsemedvetenhet och en trohet inför det han trodde på.
Men jag tycker ändå att han verkar så paradoxal. Den enkla mannen från Västgötaslätten som blev hedersdoktor i Chicago och som startade så många företag och ja, hela pingströrelsen nära på. Han som var så lugn, men ändå hamnade i strid med både Lidman och Franklin. Jag undrar vad han själv såg som sin största utmaning. Högmod, svarade han visst i en tv-intervju, berättar Liljen. Och jag undrar hur vi i dag skulle ha tagit emot honom. Han som var så mycket före sin tid och kom med idéer som även i dag skulle skaka om folk. Som att sälja ut stolarna i Filadelfia som en del av finansieringen av bygget. Han lyckades verkligen få ihop det kommersiella med det andliga.
Vår släkt är väldigt stor och det är fortfarande många jag inte har träffat. Flera av dem kände gammelmorfar personligen. Jag avundas dem. För ju mer jag hör om honom så känner jag att vi nog hade blivit riktigt goda vänner. Tänk bara att få be ihop med honom. Ligga på knä, sida vid sida, med en sådan gudsman. Tänk att ha fått tala om trons mysterier med någon som honom som med Liljens ord, hade fötterna på jorden och hjärtat i himlen.
Vi får ta det när vi ses.
