Genom ett blixtrande vinterlandskap färdas jag mellan Oslo och Bergen. Här stannar tågen ännu vid sömniga stationshus, saktar in vid hållplatser med blott en vit träkyrka och några gårdar på sluttningen.
Det går långsamt, och det är som det ska. Glad över att jag denna gång valt att resa med tåg suger jag upp långsamheten i min kropp. Färdsättet ökar möjligheten att ha med sig själen vid resans mål.
Mitt emot mig, den sympatiske prästen och biskopskandidaten som våndas över sin framtid. Efter en stund handlar vårt samtal om fåfängan, denna subtila lidelse som inte heller kristna ledare undgår.
Jag undrar om det är den, funderar han högt, som gör att jag har så svårt att definitivt slå igen dörren till de lockande erbjudandena?
Fåfängan. Finns den verkligen hos de stora, till synes avklarnade andliga ledarna? Gör det oss besvikna när vi upptäcker det?
Vår tid är inget undantag vad gäller spruckna illusioner. Människor vi såg upp till, våra ledare och förebilder, var inte så fläckfria som vi trodde. Besvikelserna har sina skäl, men lika ofta står de att söka i alltför romantiska föreställningar om dem vi ser upp till. För att inte tala om vanföreställningar om vad helighet är.
Jag minns hur min andlige far, den danske pingstpastorn Alfred Lorenzen, vid ett tillfälle berättade för oss om en person som hört av sig till honom och frågat: Kan jag få komma och leva nära dig under tre veckor? Varpå Alfred hade svarat: Visst kan du få det. Men du ska vara klar över att redan efter en vecka kommer du att ha berövats alla illusioner om att jag är en helig människa. Och så blev det.
En annan av dem jag själv tagit djupt intryck av är den ortodoxe metropoliten Anthony Bloom, författare till en av 1900-talets verkliga klassiker om bön, den till omfång oansenliga skriften Bönens skola. Jag ska sent glömma när jag tillsammans med Tomas Sjödin under ett besök i London av en händelse hamnade i den kyrka där Anthony Bloom firade gudstjänst. Omtöcknade gick vi därifrån, såg på varandra och sa: Vad är det vi varit med om i dag?
Anthony Bloom, som gick bort 2003, var en andlig fader och förebild för tusentals. Men en helig människa? Biografier över så kallade stora människor urartar inte sällan i en löjeväckande panegyrik. Det gäller dock inte den läsvärda biografin över metropoliten Anthony, skriven av Gillian Crow, en kvinna han fört till tro och som sedan blev en av hans medarbetare.
Boken med titeln This holy man – inom citationstecken – utmärks av en djup realism. Denne starets, för en sådan var han, skildras som en människa med synder och svagheter som kunde vara både irriterande och frustrerande för dem han hade att göra med. Gillian Crow skriver, uppriktigt, om sin andlige fader: Det fanns en paradoxal kontrast mellan hans storhet som människa och hans småskurna personlighet.
Såväl Anthony Bloom som Alfred Lorenzen var människor med en betydande integritet. Men integritet, ett liv som är hänger ihop, ska inte förväxlas med ett liv utan skuggor. Också våra förebilder gör oss ibland besvikna, eftersom de, liksom vi alla, är människor på väg.
Vad är det som gör att de likväl förblir förebilder? De har för länge sedan upphört att putsa på bilden av sig själva som stora andliga ledare.
