Den kristna identiteten är oupplösligt förbunden med historien. Evangeliet är den omstörtande berättelsen om hur Gud avslöjar sig i tid och rum. Några blir ögonvittnen till uppenbarelsen och får uppdraget att ge den vidare. Inom några årtionden är kyrkan en världsrörelse med förgreningar i hela Romarriket.
Uppgiften att förvalta, fördjupa och levandegöra den kristna tron i mötet med världen utanför den judiska miljön kom att vila på dem vi kallar kyrkofäderna, flitigt citerade och ofta anspelade på i vår tid. Men vilka var de egentligen? Fyra kriterier brukar avgöra vem som kallas kyrkofader:
1. Ålder.
Vi talar om en epok som sträcker sig från det första århundradet, generationen efter apostlarna, och som varar i åtminstone sjuhundra år. En period där mångfalden är stor. Kyrkofäderna är långt ifrån en enhetlig grupp. Inte ens de som levde under samma århundrade tänkte och talade alltid på samma sätt.
2. Ett heligt liv.
Det är riskabelt att avgöra vem som är helig. Utmärkande för kyrkofäderna är inte felfrihet, utan ett hängivet liv i Kristi efterföljelse. De var inga teoretiker, men brinnande bedjare och gudsälskare. För att förstå vad de säger måste man se hur de levde. Eftervärlden räknar många av dem som helgon och flera blev martyrer.
3. Betydande lärare i tron.
Det förutsätter att kyrkofadern efterlämnat undervisande skrifter, eller åtminstone varit känd och uppskattad som en andlig lärare, eftersom en del av fädernas skrifter gått förlorade. De flesta av dem var föreståndare i växande församlingar i Medelhavsområdet.
4. Kyrkans erkännande.
Att de är personer vars auktoritet som andliga ledare är erkänd av den samlade kristenheten. Det gör dem till ekumeniska gestalter. I den odelade kyrkans tro, sammanfattad av kyrkofäderna, finns vårt gemensamma kristna arv. Ur denna andliga mylla växer vad som brukar kallas sensus fidelium, den “trons förnimmelse” som får kristna av olika konfessioner att känna igen och närma sig varandra.
Utifrån dessa fyra kriterier finns hundratals personer som skulle kunna kallas kyrkofäder. En del av dem har efterlämnat ett imponerande författarskap, andra är mindre kända då mycket litet finns bevarat om deras liv och undervisning. Om vi vill förstå varför kristendomen ser ut sådan den gör i dag är det till kyrko-fäderna vi bör vända oss. Det var under deras tid arvet från apostlarna tog form i en världsvid kyrka. De konfronterades med alla de frågor och problem som den kristna tron fortsatt att möta och än i dag brottas med.
I en kultur så förbluffande lik senantikens som vår egen, finns mycket att lära av kyrkofäderna. Inte så att de gjorde allt rätt eller att allt var bättre förr. Men i mötet med sin omvärld översatte och försvarade de evangeliet - utan att generas av de stora kristna utsagorna.
Kyrkofäderna och Bibeln:
Kyrkofäderna spelar en viktig roll i processen som ledde till att de 27 böcker som utgör vårt Nya testamente sammanställs i en volym och blir kyrkans kanon, det vill säga auktoritativa skrifter. Avgörande för om en skrift skulle få tillhöra Bibeln var att man kunde påvisa dess ursprung i apostlarnas gemenskap.Det utmärkande för kyrkofädernas skrifter är just deras djupa förankring i de bibliska texterna. Den tidiga kyrkans tankevärld är biblisk, och kyrkofädernas viktigaste bidrag åt kyrkan är en enhetlig och sammanhängande tolkning av Bibeln i sin helhet.Fördjupning eller förvanskning?Inom liberalteologin lanserades vid 1900-talets början föreställningen om kristendomens hellenisering under kyrkans första århundraden.Denna idé innebar att en ursprunglig judisk och kristen förkunnelse alltmer kom att blandas upp med grekisk filo-sofi och därmed förvanskas till att bli något annat än den varit från början. De senaste decenniernas forskning och den större tillgängligheten av kyrkofädernas skrifter har visat hur i grunden missvisande och ohistorisk denna föreställning är.I dag talar forskarna snarare om “kristnandet av hellenismen” när man beskriver den kristna trons utveckling under perioden fram till 300-talet.
Apostoliska kyrkofäder:
Med uttrycket “apostoliska fäder” avses de kyrkofäder som tillhör generationen efter apostlarna och i många fall var lärjungar till dessa. En av dessa är
- Ignatios (30-107), biskop och församlingsföreståndare i Antiochia, från vars hand vi har den äldsta bevarade kristna brevsamlingen efter Nya testamentets skrifter. Ignatios sju brev finns översatta till svenska och ingår i volymen “De apostoliska fäderna”. Till denna grupp hör även
- Polykarpos, lärjunge till aposteln Johannes och biskop i Smyrna på 100-talet,
- Klemens, församlingsledare i Rom vid samma tid, liksom
- Hermas herden, en profetgestalt som efterlämnat en skrift som utgör en längre profetia.
Grekiska kyrkofäder:
Grekiskan var Medelhavsområdets engelska i den värld där kristendomen växte fram. Nya testamentet är skrivet på grekiska och kyrkofäderna som lever i östra delen av Romarriket, där evangeliet har sin snabbaste spridning, skriver i huvudsak på grekiska. De “fyra stora” bland dessa grekiska fäder är
- Johannes Chrysostomos (345-407),
- Basileios av Caeasarea (330-379),
- Gregorios av Nazianzos (329-389) och
- Gregorios av Nyssa (335-394).
I kampen mot irrläror som hotar splittra kyrkan bidrar de till formandet av de gemensamma kristna trosbekännelserna, som framför allt stärker tron på Jesu identitet som sann Gud och sann människa.
Latinska kyrkofäder:
I den västra delen av kristenheten blir latin med tiden det dominerande språket. Två av de mest betydande kyrkofäderna vars skrifter är författade på latin är
Irenaeus (130-200), biskop i Lyon, som för kampen mot gnosticismen i den unga kyrkan, och
Augustinus (354-430), av många betraktad som västerlandets främste teolog genom alla tider. Bland de latinska fäderna återfinns även
Tertullianus (155-220),
Ambrosius (339-397) och
Hieronymus (331-419). Den senare är den förste som översätter hela Bibeln till latin.
Ökenfäder:
En annan grupp betydande andliga ledare i den tidiga kyrkan, framför allt under 300-och 400-talet, är de så kallade ökenfäderna - det fanns även åtskilliga ökenmödrar! Till skillnad från kyrkofäderna som var verksamma i städerna och dess församlingar, innehade ökenfäderna inget officiellt kyrkligt ledarskap. De efterlämnade inte heller speciellt mycket i skrift. Ökenfäderna utgjorde ett icke-institutionellt karismatiskt ledarskap som banade väg för klosterrörelsen. Med sina viktigaste miljöer i Egypten, Syrien och Palestina eftersträvade de att bevara evangeliets ursprungliga radikalitet i kyrkan.
