Kamrater! Mötesdeltagare! När Mikael Timm inledde seminariet runt Gunila Ambjörnssons bok var det med en skämtsam och gladlynt ton.
Kanske har något av dödsallvaret runt rörelsen försvunnit, när många av dess företrädare i dag på olika sätt gjort avbön för avarterna, och när tv har valt att göra en drama-följetong, ”Upp till kamp”, som visats under hösten.
Sextio-och sjuttiotalets radikala rörelser med partier som KFML (som senare delade sig i två, andra halvan lade till ”r” på slutet), maoist-sympatisörer, stalinister och trotskister, vpk:are och vanliga socialdemokrater, har plötsligt fått en slags ”revival”. Det är helt enkelt så länge sedan nu att mycket av modet, musiken och prylarna har blivit ”coola”, och tillräckligt länge sedan för att man också ska kunna göra någon slags analys av vad som skedde politiskt och kulturellt och vad det har haft för betydelse, på gott och på ont.
Gunila Ambjörnssons bok är ingen sociologisk undersökning, ingen forskningsrapport utan en intervjubok. Läsarna får ta del av elva ”vittnesbörd”. Hon har även intervjuat ”68-ornas” barn.
- Det här är en bok inte främst för nostalgiker, utan för dem som tycker att det förflutna slarvas bort, sa Mikael Timm.
Kanske har något av dödsallvaret runt rörelsen försvunnit, när många av dess företrädare i dag på olika sätt gjort avbön för avarterna, och när tv har valt att göra en drama-följetong, ”Upp till kamp”, som visats under hösten.
Sextio-och sjuttiotalets radikala rörelser med partier som KFML (som senare delade sig i två, andra halvan lade till ”r” på slutet), maoist-sympatisörer, stalinister och trotskister, vpk:are och vanliga socialdemokrater, har plötsligt fått en slags ”revival”. Det är helt enkelt så länge sedan nu att mycket av modet, musiken och prylarna har blivit ”coola”, och tillräckligt länge sedan för att man också ska kunna göra någon slags analys av vad som skedde politiskt och kulturellt och vad det har haft för betydelse, på gott och på ont.
Gunila Ambjörnssons bok är ingen sociologisk undersökning, ingen forskningsrapport utan en intervjubok. Läsarna får ta del av elva ”vittnesbörd”. Hon har även intervjuat ”68-ornas” barn.
- Det här är en bok inte främst för nostalgiker, utan för dem som tycker att det förflutna slarvas bort, sa Mikael Timm.
Vad var det dåför
idéer som karakteriserade 68-rörelserna? I dag finns både en romantisering runt tiden, en slags mytbildning, men även ett starkt avståndstagande från de totalitära stämningar som också fanns. Tron på en lösning för mänskligheten, sökandet efter ”modellen” som skulle passa alla samhällen.
- Vi trodde på framtiden. Vi var barnsliga och oskuldsfulla. Och det fanns gott om arbete. Jag minns att man ringde mig från tv och bad mig bli producent! Något sådant skulle aldrig ske i dag, sa Carin Mannheimer i en inledande karakterisering av tidsandan. Vi har i efterhand kallats ”de oskuldsfulla karriäristerna”.
Många har - ibland bittert - konstaterat att de unga socialister, som talade om lika löner och solidaritet, nu sitter som välbetalda chefer och tycks ha glömt allt de pratade om i ungdomen.
Det finns en slags ”lång-näsa- känsla”... Samtidigt måste man ställa sig frågan hur det ser ut i dag? Det måste ha varit roligare att bränna bh:n än att göra silikonbröst! Tyckte Anna Mannheimer, dotter till Carin.
Om tiden runt -68 var fylld av politiska diskussioner och sökandet efter hållbara samhällsmodeller, så är tiden i dag fylld av prat om amning, menade hon. En slags allmän ”cocooning” - att stänga in sig i sitt hem och inte se resten av världen. Under 68-rörelsen var det de politiska idéerna som stod på dagordningen.
- Den stora frågan som man konfronterades med var: Är du revisionist eller inte? sa Carin Mannheimer (för alla som inte var med: en socialdemokrat är revisionist, medan en KFML:are är revolutionär).
Idag kan det verka rentav löjligt att frågor som denna var dödligt allvarliga. Många är de 68:or som gjort avbön för allsköns tokiga politiska idéer.
- Vi trodde på framtiden. Vi var barnsliga och oskuldsfulla. Och det fanns gott om arbete. Jag minns att man ringde mig från tv och bad mig bli producent! Något sådant skulle aldrig ske i dag, sa Carin Mannheimer i en inledande karakterisering av tidsandan. Vi har i efterhand kallats ”de oskuldsfulla karriäristerna”.
Många har - ibland bittert - konstaterat att de unga socialister, som talade om lika löner och solidaritet, nu sitter som välbetalda chefer och tycks ha glömt allt de pratade om i ungdomen.
Det finns en slags ”lång-näsa- känsla”... Samtidigt måste man ställa sig frågan hur det ser ut i dag? Det måste ha varit roligare att bränna bh:n än att göra silikonbröst! Tyckte Anna Mannheimer, dotter till Carin.
Om tiden runt -68 var fylld av politiska diskussioner och sökandet efter hållbara samhällsmodeller, så är tiden i dag fylld av prat om amning, menade hon. En slags allmän ”cocooning” - att stänga in sig i sitt hem och inte se resten av världen. Under 68-rörelsen var det de politiska idéerna som stod på dagordningen.
- Den stora frågan som man konfronterades med var: Är du revisionist eller inte? sa Carin Mannheimer (för alla som inte var med: en socialdemokrat är revisionist, medan en KFML:are är revolutionär).
Idag kan det verka rentav löjligt att frågor som denna var dödligt allvarliga. Många är de 68:or som gjort avbön för allsköns tokiga politiska idéer.
- Man sökte ju
hållbara modeller. Vi måste säga att det fanns gott om vänsterradikaler som faktiskt tidigt kritiserade Sovjetunionen. Sedan sökte man nya idealsamhällen. Ögonen föll på det kinesiska experimentet. Länge hade vi en förenklad bild av skeendena där, sa Jan Stolpe, som annars bestämt påpekade att han själv är hjärtligt trött på ”bekännelserna” runt 68-rörelsen.
Anledningen till det starka internationella engagemanget stod, menade Jan Stolpe, bland annat att finnas i tv:ns intåg. Plötsligt blev vi medvetna om hur det stod till i världen.
Vietnamkriget kom som en chock och fick många av oss att vakna upp.
Nyckelorden var solidaritet och rättvisa.
- Det fanns i grunden ett varmt hjärta, några kallar det naivitet, sa Gunila Ambjörnsson.
Anledningen till det starka internationella engagemanget stod, menade Jan Stolpe, bland annat att finnas i tv:ns intåg. Plötsligt blev vi medvetna om hur det stod till i världen.
Vietnamkriget kom som en chock och fick många av oss att vakna upp.
Nyckelorden var solidaritet och rättvisa.
- Det fanns i grunden ett varmt hjärta, några kallar det naivitet, sa Gunila Ambjörnsson.
I dag ser vi i stället
en utveckling där unga människor är politiskt hemlösa, menade hon. Själv blev hon överraskad över hur lite dagens ungdomar tror att de kan påverka.
- Jag frågade ungdomarna i boken om de tror att de kan påverka politiken. Svaret blev ett entydigt nej. Sedan frågade jag om de var intresserade av samhället. Svaret blev ett entydigt ja. En av dem sa: ”Ni var medborgare, oss vill de bara ha till konsumenter.”
- Men hur mycket medborgare var man egentligen på den tiden? Eller för att precisera frågan, hur mycket medborgare var hälften av oss, kvinnorna?
Kvinnofrågan var ingen jättefråga. Det fanns inga modeller att ta fasta på för oss som valde att inte bli hemmafruar, utan bli så kallade yrkeskvinnor. Vi fick ta oss fram på egen hand, konstaterade Gunila Ambjörnsson
Att det också fanns ett tvång att vara ”frigjord” - ofta på männens villkor - instämde flera av deltagarna i.
- Visst var man också lite promiskuös. Men som kvinna kunde man säga ja och man kunde säga nej - man var ju kamrater! sa Carin Mannheimer.
Men vill ingen tala om nuet? Det är ju därför den här boken är skriven! manade Gunila Ambjörnsson och avbröt kvinnodebatten genom att berätta om ett gammalt politiskt tal hon hört och som hade fått henne att fundera över dagens politik.
- Då handlade politiken om visioner för världen! Numera handlar det bara om förvaltning. Vi lever i en oanalytisk tid. Man sätter prislappar på allting, och detta gör något med människor. Man talar till exempel om hur mycket Postverket kostar. Men man ställer inte frågan: Ska vi ha ett postverk? Ska människor kunna skicka brev? Jag tror att det är bristen på visioner, bristen på etik, som gör att köerna ringlade långa till kyrkans seminarier förra mässan, när man till exempel talade om medkänsla.
- Vi har prislappar, men har vi något mer? Frågade hon och drog ner en rejäl applåd.
- Jag frågade ungdomarna i boken om de tror att de kan påverka politiken. Svaret blev ett entydigt nej. Sedan frågade jag om de var intresserade av samhället. Svaret blev ett entydigt ja. En av dem sa: ”Ni var medborgare, oss vill de bara ha till konsumenter.”
- Men hur mycket medborgare var man egentligen på den tiden? Eller för att precisera frågan, hur mycket medborgare var hälften av oss, kvinnorna?
Kvinnofrågan var ingen jättefråga. Det fanns inga modeller att ta fasta på för oss som valde att inte bli hemmafruar, utan bli så kallade yrkeskvinnor. Vi fick ta oss fram på egen hand, konstaterade Gunila Ambjörnsson
Att det också fanns ett tvång att vara ”frigjord” - ofta på männens villkor - instämde flera av deltagarna i.
- Visst var man också lite promiskuös. Men som kvinna kunde man säga ja och man kunde säga nej - man var ju kamrater! sa Carin Mannheimer.
Men vill ingen tala om nuet? Det är ju därför den här boken är skriven! manade Gunila Ambjörnsson och avbröt kvinnodebatten genom att berätta om ett gammalt politiskt tal hon hört och som hade fått henne att fundera över dagens politik.
- Då handlade politiken om visioner för världen! Numera handlar det bara om förvaltning. Vi lever i en oanalytisk tid. Man sätter prislappar på allting, och detta gör något med människor. Man talar till exempel om hur mycket Postverket kostar. Men man ställer inte frågan: Ska vi ha ett postverk? Ska människor kunna skicka brev? Jag tror att det är bristen på visioner, bristen på etik, som gör att köerna ringlade långa till kyrkans seminarier förra mässan, när man till exempel talade om medkänsla.
- Vi har prislappar, men har vi något mer? Frågade hon och drog ner en rejäl applåd.
Finns det rörelser
i dag som tar upp frågorna om solidaritet och globalt ansvar? Ja, menade Anna Mannheimer. Men det ser inte riktigt ut som tidigare.
I dag söker sig många unga till filosofin, inflikade Jan Stolpe, som bland annat översätter Sokrates och reser runt och pratar filosofi.
Carin Mannheimer hoppas att man även ska kunna hitta ”en rättvis solidarisk livsstil” utan Gud.
- Människor längtar efter samtal, efter allvar, efter varandra, bort från ytligheten.
I dag söker sig många unga till filosofin, inflikade Jan Stolpe, som bland annat översätter Sokrates och reser runt och pratar filosofi.
Carin Mannheimer hoppas att man även ska kunna hitta ”en rättvis solidarisk livsstil” utan Gud.
- Människor längtar efter samtal, efter allvar, efter varandra, bort från ytligheten.
