Släktforskarprogrammen får vänta i dag. Det är datorhaveri på det lilla kontoret och Lasse Berg har begett sig ut på fältet. Med pärmen i handen springer han omkring mellan gravstenarna på Lundagårds kyrkogård i Boden. Då och då stannar han till. Antecknar något. Kliar sig lite på hakan, djupt nersjunken i något av kyrkogårdens många mysterier. Han vet att en liten detalj kan lirka upp en hel släktkrönika, så det gäller att vara noggrann och använda sin fantasi för att kunna reda ut det pågående fallet.
Det är en fantastiskt vacker arbetsplats han arbetar på, med långa knastrande grusgångar och mäktiga björkar som ger ifrån sig ett lugnande sus när vinden fläktar. Långt borta från alla militära aktiviteter som sedan länge satt sin prägel på den lilla staden i Norrbotten, även om ett flertal pampiga militärgravar gör sig påminda även på Lundagårds lugna kyrkogård.
Knappt synbara tecken
På sommaren är det full aktivitet bland de anställda som ser till att hålla kyrkogården i perfekt skick. Men från Lasse Bergs perspektiv är det ändå en riktig röra. Under en björk ligger ett litet stenröse. En grav? Svårt att veta. Men att bara flytta på stenarna är otänkbart. För på kyrkogården ändrar man inte på något utan att först vara helt säker på vad det är. “Lille Mats” är all information som återfinns på en gravsten en bit därifrån. Ett av många barn som vilar under jorden, och som det finns mycket knapphändig information om.
– Det här kan också vara en grav, säger Lasse Berg.Han syftar på en stenplatta som ligger gömd i gräset.
– Man kan se en bokstav här.
Lasse Berg sopar bort smutsen från stenytan för att kunna demonstrera det knappt synbara tecknet. En av få ledtrådar han har att gå på för att få fram information om graven.
Hans uppdrag är att få fram gravägaren och på så sätt få ordning på vem som ansvarar för gravens skötsel. Kanske är det ingen som bryr sig om den här graven längre? Kanske är den ett ovärderligt minne för någon? Det ska Lasse Berg ta reda på.
– Det är så spännande att det inte är sant, konstaterar han.
Får inte ändra något
På vissa gamla delar av kyrkogården finns det gravar som inte går att koppla till någon levande person, hur mycket man än slår i de egna registren. Och så länge man inte har någon fakta går det inte att ändra på något, och i värsta fall står gravarna och förfaller utan att någon bryr sig.
Idén om att få ordning på kyrkogårdens gamla gravar kom Lasse Berg på själv, och kyrkogårdsmästaren nappade på förslaget.
– Det är väl inget vanligt jobb, men jag tror att många kyrkogårdar har ett liknande dilemma. De har många gravar som de inte vet ägaren till och som man därmed inte kan återanvända, säger Reino Raitala, kyrkogårdsmästare.
Han verkar mycket nöjd med att hans egen kyrkogårdsdetektiv lyckats hitta 35 gravägare den här sommaren. För det är ett tidskrävande jobb som han själv inte hinner med. Fortfarande finns det uppskattningsvis 500 gravar till som behöver kopplas ihop med en ägare. På omkring 200 av dem saknar gravstenar, vilket gör sökandet extra svårt.
Kolla med grannarna
Men Lasse Berg har förstås några tips på hur man kan gå till väga, även i de fall där det ser hopplöst ut. Exempelvis går det att kolla med grabben i graven bredvid.
– Folk som kommer till kyrkogården har ofta fotografier från begravningen. Via dessa bilder kan man ta reda på hur platsen såg ut då, och kanske få reda på något om gravarna bredvid, berättar Lasse Berg.
Så det gäller att vara på hugget och haffa människorna när de är på plats. För plötsligt händer det att någon står vid en grav man behöver veta mer om. Då springer Lasse genast dit med pärmen i högsta hugg, redo för ett samtal för att bena ut släktförhållanden och lyssna på gamla minnen. Kyrkogårdens besökare är ofta väldigt öppna och kunniga. Även om de inte kan svara på alla frågor så brukar de kunna hänvisa till någon som vet mer. Och på det viset kan kyrkogårdsdetektiven få upp ännu ett spår. Kanske kan det resultera i att det åter börjar blomma vid gravstenen som legat öde i flera år? Eller också kan någon annan människa få igenom sin sista önskan, att få vila i den vackra kyrkogården på en plats som blivit ledig?
