Det senaste året spelade han i Basel i Schweiz. Laget kom sist och åkte ur högsta ligan men Andreas var en av lagets bästa poängplockare. I januari skrev han tvåårskontrakt med HV71.
För de flesta är det ändå ett okänt ansikte. När Dagen träffar honom vid Djurgårdsbrunn i Stockholm och Andreas drar på sig HV-tröjan utanpå t-shirten och ställer upp för fotografering är det ingen som tar notis. Märkligt med tanke på att han är ett meriterat NHL-proffs med 44 matcher i Tre Kronor och var en av elitserien bästa spelare i slutet av 90-talet.
Efter sju säsonger i Leksand valde den då 24-årige dalmasen att flytta till USA. Året var 1999 och Andreas såg det som ett stort äventyr.
Det blev tre säsonger i NHL med Atlanta Thrashers och ett i farmarligan AHL innan han förra sommaren flyttade till Schweiz.
– Jag är jättenöjd med tiden där borta, säger han märkbart lycklig över att han fick chansen. Man lär sig så mycket. Inte bara hockeymässigt.
– Atlanta var en bra klubb att komma till. Bra ägare och bra organisation.
Tillfällena att glänsa blev dock få. Andreas, en spelskicklig och offensiv center, sattes att ta ett defensivt ansvar och till att spela mycket i numerärt underläge. Andreas gjorde sitt jobb och lyckades så väl att han som belöning efter en säsong i världens bästa hockeyliga skrev på ett treårskontrakt.
– Eftersom jag spelade i tredje- eller fjärdefemman fick jag ofta möta motståndarnas storstjärnor.
”Foppa”, Näslund, Jagr, Mogilnij, Yzerman, Selänne, Kariya och Brett Hull – Andreas Karlsson har spelat mot dem allihop.
– För det mesta gick det bra men om man inte var skärpt kunde det bli riktigt jobbigt.
Ett exempel. Atlanta mötte Pittsburgh med superstjärnan Mario Lemieux.
– Vi tekade och Lemieux, som är lång och har enorm räckvidd, petade pucken mellan mina skridskor och lyfte sina armar över mig, åkte runt och sköt på andra sidan. Väldigt skickligt.
– Bra gjort, sa Andreas vid nästa avblåsning.
– Jag har gjort det några gånger förut, sa Lemieux och log tillbaka.
Annars är NHL-hockeyn hård och tuff – ibland brutal. För att konkurrera krävs fysisk toppform, spelskicklighet och mental styrka.
– Jag har inte längtat hem men jag har saknat min familj, mina vänner och den församlingsgemenskap jag är uppväxt med. Kristen tro bygger på gemenskap.
Andreas är son till Ingvar Karlsson, pingstpastor och en av förgrundsfigurerna bakom Livsnerven, ett initiativ för att uppmuntra till motion och att samla in pengar till hjälpprojekt.
– Ofta är man på resande fot och det finns ingen möjlighet att gå till kyrkan varje söndag, berättar Andreas som ändå gått så ofta han kunnat.
I Atlanta gick han till en Vineyard-församling. I Chicago blev det flera besök i Willow Creek, Bill Hybels megakyrka.
– Eftersom jag inte kunnat odla gemenskapen med andra kristna som jag önskat har jag varit noga med min egen gudsrelation. Det har fungerat bra, men i längden är det svårt.
Hockeyfeber i Chicago
Våren 2002 blev han skickad till farmarlaget Chicago Wolves i AHL. ”Eländigt”, skulle många tyckt. ”Positivt”, är Andreas kommentar.
– Det var det bästa som kunde hänt. Jag fick en offensiv roll, gjorde segermålet i första finalen och vi vann Calder Cup.
Då var det hockeyfeber i Chicago. Laget hade 17 000 åskådare de två sista hemmamatcherna. Bättre än många NHL-klubbar, inklusive storebror Chicago Blackhawks.
Andreas stannade i Chicago Wolves säsongen därpå men höll på att förlora högerbenet.
– I en match mot Utah fick jag en muskelbristning i ljumsken. Benet svullnade upp, jag tappade känseln och sov inget på natten. Smärtan var för stark. På morgonen åkte jag med ambulans till sjukhuset i Salt Lake City.
Läkarna konstaterade att benet inte fick något blodgenomflöde. Muskeln höll på att dö. Utahs klubbläkare opererade direkt. Efter tre månader var Andreas tillbaka på isen.
– Jag trivdes väldigt bra i Chicago. När jag låg på sjukhus ringde ägaren och erbjöd att ta sitt privatplan och flyga över mina föräldrar.
När Andreas bestämde sig för att flytta hem ville flera klubbar ha honom. En var Leksand, hans gamla klubb. Det blev HV71.
En stor anledning till att det blev så är Monique Kavelaars, flickvännen och fäktaren som är uttagen i Kanadas OS-lag (värja) i Aten. I Jönköping får hon träna med fäktmästare Johan Bergdahl i A6 Fäktklubb.
– Monique kan fortsätta satsa på fäktning och jag får spela i Sveriges bästa hockeylag. Kan inte bli bättre, tycker Andreas Karlsson.
I sommar gifter de sig och i slutet av juli flyttar de till Jönköping.
– Vi delar den kristna tron och har samma grundvärderingar, berättar han.
I HV71 är förväntningarna stora. ”En rejäl spelare med fin teknik och bra skridskoåkning. Andreas är den typ av center som vi vill utveckla vårt lag med” har Dag Larsson, sportchef i HV71, sagt om nyförvärvet.
Vad tror du han menar med ”rejäl spelare”?
– Vikten och längden kanske? Att jag är en skötsam person? Ja, det är jag väl och har alltid varit, säger Andreas Karlsson.
– Ska bli roligt att komma till Jönköping. En jättefin stad, ett mycket bra lag och en härlig stämning i klubben, tycker Andreas.
– Jag är jättenöjd med tiden där borta, säger han märkbart lycklig över att han fick chansen. Man lär sig så mycket. Inte bara hockeymässigt.
Dröm att få spela i Tre Kronor
I Jönköping finns Magnus Carlsson, pastor i pingstkyrkan och fystränare i HV, och Paul Kobylarz i Sport for Life. Båda känner han sedan tidigare.
Under flera somrar har Andreas varit instruktör på Sport for Lifes hockeyläger och han räknar med att vara med i år också.
Drömmen att få spela i Tre Kronor igen lever men är inget han tänker på.
– Får jag chansen tackar jag ja. Jag sprang på Hardy Nilsson i Ottawa en gång när Atlanta mötte Senators. Han verkade trevlig.
En lyckad säsong i elitserien skulle kunna få förbundskaptenen att slå en signal till Sveriges mest bortglömda NHL-proffs.
– Det stör mig inte. Jag tycker om att vara anonym. Har inga strålkastarbehov.
