Det var i häktet i Umeå, som Marita blev troende. Hon fick fin kontakt med prästen, som regelbundet besökte henne.– Häktestiden kommer jag väl ihåg, säger Marita, i dag 31 år. I Sverige blev jag behandlad som en människa.Tron på Gud har senare blivit ljuspunkten i Maritas annars tunga vardag.– När Juha Valjakkala rymde från fängelset nu i somras bad jag till Gud. Bad att han inte skulle göra några hemska brott och att han inte skulle komma hit.Marita är rädd för sin före detta pojkvän. När han började skjuta den där ödesdigra julinatten för 14 år sedan blev hon chockad och rädd. Hon vågade inte gå emellan.Det var en stor lättnad för henne, när Juha för en tid sedan i en intervju i en finsk tidning, erkände att det var han som utförde morden. I rättegången direkt efter morden hävdade han att det var hon som mördat. Domstolen valde dock att tro på Marita. Hon fick två års fängelse, men släpptes efter ett år, och Juha fick livstids dom.– Jag ångrar mitt förflutna, säger Marita.
Vill inte vara ”kändis”
Anledningen till att hon så länge nekat både svenska och finska tidningar en intervju är rädslan för folks reaktioner. Hon vill inte framstå som en ”kändis” för att hon varit med om tre fruktansvärda mord.Hur kommer det sig då att hon fick kontakt med en man, som visade sig vara en grov brottsling?Bilden av en ung 17-årig flicka, med svag självkänsla, byggs upp i samtalet med Marita. Hon var uttråkad, saknade mening med livet och kunde inte motstå Valjakkalas erbjudande om spänning och äventyr. Första gången de träffades undrade Juha om hon ville följa med till Köpenhamn. De reste runt i Norden, bland annat i Sverige, och levde ett kriminellt liv. Båda åkte fast och utvisades ur Sverige. Marita fick ett kort fängelsestraff, medan Juha fick ett längre.
Gjort dumheter
Marita försökte göra sig fri från sin före detta pojkvän.Men när han stod där utanför hennes dörr på valborgsmässoafton, direkt kommen från fängelset, öppnade hon i alla fall. Ett beslut som hon djupt ångrar.– Det är tillsammans med män, som jag har gjort dumheter i mitt liv. Männen har blivit mitt fördärv.Marita lever ensam med sin 2,5 årige son. Hennes 12-åriga dotter omhändertogs av sociala myndigheterna när hon var i skolåldern.Av Juha har hon inte sett en skymt sedan domstolsförhandlingarna var slut. Redan i häktet rev hon sönder alla fotografier på honom.Maritas liv har mest handlat om brutna relationer med män, några misslyckade försök på arbetsmarknaden och nu senast ett riktigt bakslag – hon lyckades inte komma in på en kurs för att få bli elevassistent.– Jag antar att mitt förflutna påverkar människors syn på mig. Vad skulle det annars kunna handla om, säger hon uppgivet.Direkt efter fängelsetiden åkte Marita hem till Björneborg. Hon behöll sitt namn och försökte fortsätta leva som vanligt, men inget blev som hon tänkt. Pappan till barnet, som hon födde direkt efter fängelsetiden, försvann. Hon blev ensam. När hon tio år senare fick ett nytt barn, försvann även den fadern.– Var finns alla rejäla karlar, som kan ta hand om barnen och stödja mig, frågar sig Marita.
”Kvinnor döms hårdare”
Helst av allt skulle hon vilja lämna både Björneborg och Finland och börja ett nytt liv. Hon har bytt namn, men det ändrade inte folks attityder till henne. Med sitt rödbruna hår och ett stort kors om halsen väcker hon uppseende.Döm mig inte för hårt är Maritas budskap.– Män, som gör brott, möts alltid av en förstående kvinna, som förstår och förlåter. Kvinnor döms hårdare. Människor har lätt för att döma, konstaterar Marita.
