Jag kör in med bilen mellan de gamla stenhusen. Gatorna är stilla. Den lilla byn sover. Det är varmt och luktar semester. En lång resa är äntligen över. Men så, när jag stänger av motorn och tar några stela steg ut på asfalten, slår gatubelysningen av. Det blir mörkt. Helt mörkt. I några förvånade ögonblick undrar jag vad som hänt. Har strömmen gått? Nej. Det är bara dags att släcka ljusen nu. Det blir natt. På riktigt.
Redan på de första sidorna i Bibeln står det att ”Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna.” Och så var det länge. När det var natt var det mörkt. Då fick man anpassa sig. Sänka farten. Vara stilla. Gå in och komma till ro.
Fram till slutet på 1800-talet var ljus under mörkrets timmar något omständligt. Ville man skingra mörkret fick man använda sig av någon form av eld, vilket rent av kunde vara farligt. Så man var ofta sparsam med att tända brasor, gas och ljus efter att solen gått ner.
Sen hände något. Elektriciteten. Glödlampan. Det blev plötsligt enkelt och bekvämt med upplysta gator och hem. Med den förändringen kom industrialiseringen. Moderniteten.
Och som vi människor har tänt lampor! På isar. I öknar. I mötesrum och i skrubbar. På landet och i städer. Speciellt de senare är numera ofta så ljusa under nattetid att djur och insekter får problem att lokalisera sig. Vi människor får allt svårt att se den mörka natthimlen. Stjärnorna, planeterna och det mindre ljuset som härskar över natten blir alla grumliga. Eller försvinner helt när wattstarka lampor lyser upp trottoarer och fotbollsplaner.
Just den här natten är det dock mörkt. Och några nätter senare blir det stjärnfall. Som går att se. Rymdgrus som penslar himlavalvet i guld. Ett universum och en skapelse som blir synlig i all sin skönhet.
Vi människor får allt svårt att se den mörka natthimlen.
— Steven Crosson
Vissa kan känna obehag inför mörker. Och det finns gott om byråkrater och politiker som vill ta bort det. Skapa trygghetsskapande belysning och så vidare, vilket såklart kan behövas ibland. Men när ledlamporna totalt tar över och mörkret inte tillåts finnas kvar någonstans förtar man också något. Och inte bara för de djur och varelser som faktiskt behöver mörker utan också för oss människor. I mörkret finns det utrymme för en närvaro som vi allt mer sällan stannar upp i.
Så vanligt har det blivit med den artificiella belysningen, med ljusföroreningar, att vi reagerar när den uteblir. Som i den lilla byn. Jag undrar om något är fel. Nja, får jag senare veta. Det handlar om att kommunen vill spara lite pengar och alla lamporna därför släcks ner under några timmar mitt i natten. Gott så.
[ Frida Park: Låt oss slippa jultidningsförsäljning vid kyrkfikat ]
