Nyligen skrev jag om reaktionerna kring Evangeliska frikyrkans initiala “ja” till Kristna regnbågsrörelsens medverkan och sedermera “nej” till detsamma. I sammanhanget refererade jag till de reaktioner samfundsledningen fått, reaktioner som de själva omnämner som “homofobiska och hatiska”. Givetvis måste varje tänkande och kännande kristen, oavsett hållning, ta avstånd från sådana avgrundsreaktioner. Men så givet verkar det inte vara. Inte för alla.
I stället finner jag, bland alla vänliga läsares reaktioner, att en del inte verkar tro att något sådant kan förekomma i kristna sammanhang. Hoten relativiseras, som om de vore fabler, uppdiktade av personer med en agenda att utmåla vissa som mobbare och hatare.
Liknande reaktioner mötte tidigare ärkebiskopen Antje Jackelén när hon tog en paus från Twitter efter det hat och hot hon mött där. Då, 2021, skrev Dagen om hatet och visade skärmdumpar med exempel på vad Jackelén fått utstå. Genast var belackare där och relativiserade: allt är inte hat och hot. Visst, allt man möter, oavsett om vi talar om dypölen Twitter eller om mejlkorgen, är inte på fel sida anständighetsgränsen bara för att känslorna svallar i formuleringarna. Men vem påstår det?
Låt inte kärlekslösheten breda ut sig.
— Frida Park
I denna polariserade värld finns ibland en ängslighet inför oenighet i sak. I rådande orkan kan det nog hända att stormutsatta offentliga personer, även i kristenheten, tröttnar ur och drar gränsen något snävare än vad skönvädersseglarna skulle ha gjort. Men det hör verkligen inte till vanligheterna.
Snarare tvingas man lära sig utstå bildliga spottloskor, som till exempel misogyna och fördomsfulla kommentarer om ens kön, utseende, vikt eller föraktfulla omdömen om kvaliteten på ens tro (en särskilt “kristen” härskarteknik). Av hårdträning skärper man sin förmåga att leta efter saklig kritik och rationella argument bland alla överord och -toner. En ren överlevnadsstrategi. Ett sätt att inte alldeles tappa tron på det offentliga samtalet.
[ Kritik när EFK nekade Kristna regnbågsrörelsen på Torp: ”Känner sorg” ]
Att påtala detta är inget påhitt för att väcka sympatier för den egna personen. Inte heller en taktik för att utmåla meningsmotståndare till hatare. Under vilken sten har man gömt sig om man så helt missat hur infekterat samtalsklimatet är, även inom svensk kristenhet?
Tvivlarna borde pröva att vandra en mil i Jackeléns, Newmans, Forss eller för den delen Parks skor. Det är tyvärr alldeles för vanligt att i mejl, telefonsamtal, sms, meddelanden i sociala medier eller till och med i personliga möten möta reaktioner som är bortom all anständighet. Långt bortom den gränsen kristna borde dra. Och det oavsett hållning. Oavsett om man kallar sig “konservativ” eller “liberal”. Det borde vara allas vår bön: låt inte kärlekslösheten breda ut sig.
